[Relevant läsning: Länk]

"Papa! Papa!" Katyas röst var gäll och uppskrämd. Kolzak hade rynkat på pannan när han såg henne, kanske för att ge henne skäll för att hon varit borta så länge, men när han såg hennes ansiktsuttryck förbyttes hans eget till oro.
     "Är du okej? Var är Maksim?" Katya hade letat efter sin bror länge, utan resultat. Hennes iver hade övergått till irritation, sedan ilska och till sist rädsla. Var var han? Vid en otroligt blank bäck hade hon hittat något som fått hennes hjärta att nästan stanna - hans halsband.
     Hon hade tagit med sig det tillbaka, och släppte det nu framför faderns tassar. Hans blick lämnade hennes ansikte, och hans drag hårdnade när han såg smycket.
     "Jag letade så länge, men jag kunde inte hitta honom. Papa, jag försökte, men-" Katya brukade sällan låta så ynklig. Hon var nära tårarna - och hon grät aldrig.

[För Kolzak, även andra av Cirkeln-valparna : )]

Kolzak hade dåsat till i eftermiddagssolen, och vaknat till att Katya och Maksim fortfarande var borta. I början hade han inte gett det mycket tanke, och försökt se över de andra valparna som lekte i närheten. Men när han hörde Katyas gälla röst ropa vände han sig genast åt hennes håll för att se henne komma rusande. Han förväntade se Maksim komma efter, inte lika snabb som sin syster, men han syntes inte till. Och det var något med Katyas ansiktsuttryck. Kolzak kunde känna hans hjärta lätta från sin plats i bröstet och vrida av obehag. Av oro. Katya släppte smycket framför hans tassar. Det skimrade blått i solskenet, hånade honom. Det kändes som om marken under hans tassar gav vika, handhämtningen blev häftig. De andra valparna hade nu kommit fram för att se vad som stod på, och Kolzak räknade dem snabbt. Alla var här. Alla utom Maksim.
     Kolzaks uttryck hårdnade, blicken vässades. Han försökte att stänga ute mörka tankar, tankar om skuld, tankar om det värsta tänkbara möjliga. Han fick inte tänka så.
"Ni alla håller ihop. INGEN går iväg ensam. Förstår ni?"
Hans röst var skarp och det var inte meningen att låta så arg, men oron stegrade sig i hans bröst. Att Katya hade hittat hans halsband betydde att något var fel. Så fruktansvärt fel. Kolzak talade, försökte hålla rösten stadig trots att det kändes som om någon snörde åt hans strupe. "Katya. Var lekte ni senast?"

Lev ville inte förstå. Han ville inte förstå vad oron som glittrade i Katyas ögon antydde, eller det trasiga halsbandet som låg ensamt framför dem viskade om. Han ville inte förstå vad skärpan i Kolzaks ton varslade om. Det skrämde honom för mycket. Det kändes som hjärta krympte och stelnade innan det föll tungt ner i magen på honom. Den explosionsartade oron blev till ett illamående. Lev såg förvirrat på Kolzak och sen på sina syskon. Han kom på sig själv i sin instinkt att möta Maksims blick och avbröt den. Det låg som i hans natur att se att den yngre brodern var okej, att försäkra honom att han hade koll och att han alltid fanns där om han behövdes, men ändå verkade det som han hade misslyckats.
     Världen hade blivit så mycket mörkare efter systerns död, efter attacken mot hans mamma, som om att den hade börjat visa sina äkta färger. Men det här var annorlunda. Det här var en mardröm. Tiden tycktes stå stilla när känslor rev sönder hans insida. Återigen stod han hjälplös inför sin familj, inför dem han ville beskydda mer än allt. Det var den isande skräcken som smärtade mest. Rädslan över tanken att han förlorat sin bror, sin bästa vän. Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant.
     “Maks?” Namnet lämnade honom ynkligt, tyst. Frusen på plats stirrande han frånvarande efter Kolzak och Katya som skyndade iväg. “Maksim?” bad han. Det var för jobbigt. Han ville inte mer nu. Han ville vakna, han ville stänga av. Det här fick inte hända. Det kunde inte hända…

Kolzaks hårda röst fick Katyas ögon att tåras. Hon kämpade emot en snyftning, och kunde inte titta på någon. Deras blickar brände hål. Ändå hade hon inte till fullo förstått situationens allvar.
     Hon ledde sin pappa tillbaka till platsen där hon gömt sig, där han sprungit iväg.
     "Här hittade han mig", sa hon ynkligt. "Det var hans tur att gömma sig." Hon fortsatte in i skogen, fram till den blanka bäcken. "Här hittade jag halsbandet."

Bäcken. Det var här hon hittat halsbandet. Kolzak såg från höger, sedan till vänster, men inget spår av Maksim fanns någonstans. Han kunde inte ens känna hans doft. Vad skulle han göra? Han tordes inte lämna de andra valparna ensamma för länge. "Kom, Katya. Vi följer bäcken. Han är nog inte långt borta."
Kolzak försökte låta lugnande, men han kunde inte stilla sitt eget bankande hjärta.
Inte ens efter att eftermiddagen blivit kväll lyckades de hitta Maksim. Bedrövade blev de tvungna att återvända till Norspiret. Kolzak behövde samla en sökpatrull, och ge sig ut igen.
Fort.

[Avslutat]