Himlen hade börjat ljusna, och de flesta hade redan fallit in i sömnens djupa dvala, men inte Zaria. Hon var inte trött, fastän hon visste att hon borde vara det, utan istället frös hon. Det var en kylig vinterdag, och varje andetag hon tog kändes som om hon svalde is. Därför tänkte hon söka sig till det säkraste kortet hon hade; den som alltid fick henne att känna sig bra och hemma. Så det var med tysta steg Zaria rörde sig framåt i sökandes efter hennes fars robusta kropp bland de andra. Hennes tassar var fortfarande lite för stora för att vara proportionerliga till hennes kropp, vilket gjorde att hon inte alltid lyckades vara så diskret som hon ville. Hon ville inte riskera att väcka någon, speciellt inte sin mor, eller Dimitrij som hon på senare tid hade börjat kalla henne. Zaria hade en stor respekt för henne, och var rädd att göra minsta fel vid sidan av sin ledare och mor.
    “Pappa?” Hennes röst var mörk och dov. Hon hade till största del ärvt sin moders utseende, men faderns tassar och framförallt röst. Försiktigt tassade hon fram till Loke innan hon bet sig lite i läppen. Sov han? Det var inte hennes mening att väcka honom. “Pappa? Jag fryser. Får jag sova bredvid dig?”

“Pappa?”
"Zaria?" Brummade han melodiskt och något frånvarande, som en reflexmässig men ändå medvetet respons på att hon kallat efter hans uppmärksamhet. Han reste huvudet från marken och försökte blinka sömnen ur ögonen när dotterns långsmala anlete letade sig in i hans synfält. 
“Pappa? Jag fryser. Får jag sova bredvid dig?”
"Kom här, hjärtat." Ett trött men varmt leende och en gest som visade på att hon kunde lägga sig intill honom. Han makade sig lite åt sidan när ett missnöjt klagande hördes från bakom hans rygg, men han gav det ingen större notis då det hörde till vanligheten.  
När dottern försiktigt närmat sig och krupit ihop tätt intill hans mycket större kroppsform, la han sitt ena framben över henne men utan att utsätta henne för trycket av hans vikt. Delar av hans päls flöt ut över den mycket mindre kroppen och la sig som ett värmande snötäcke på henne.
"Har det varit en bra dag?" Frågade han mjukt och la sin haka intill hennes huvud på marken.

Det tog inte lång tid innan den betydligt mindre valpen hade krupit intill sin far. Hans närhet var inte bara en värmande famn, utan en trygghet.
    Försiktigt vilade hon sitt huvud gentemot hans kropp trots att hon visste att hennes vikt inte var något att jämföra med hans. Sakta nickade hon. Det hade varit en lång dag, men den hade varit bra. Hon hade till och med fått syn på ett rådjur på nära håll.
    “Det har varit en”, hon avbröts av en stor gäspning och sömnigt såg hon upp på sin far. “en jättebra dag. Jag såg ett rådjur, men lyckades inte komma så nära förstår du…” Zaria ville mer än gärna fortsätta prata med honom och berätta allt roligt hon gjort under dagen, men sömnen kom snabbare än vad hon hade anat i hans varma famn. Hon gäspade stort igen innan hon tryckte sig än närmare och lät en djup, nöjd suck lämna henne. Nu skulle hon allt sova gott.

[Avslutat!]