När den lockiga vita honan och hennes dimslöjor uppenbarade sig i öppningen in till deras gemensamma boplats blev hon något ställd. Visst hade Molok berättat att han och Nomë.. gängat sig men det var ändå något av en chock. Hon hade haft svårt att föreställa sig det, och honan hade inte varit hemma sedan hon, Blair och Duva dykt upp. Det hade varit lätt att glömma, eller iallafall trivialisera, Nomës existens.
"Nomë.."
Sade hon med en lätt förvånad röst, men var snabb med att täcka över sina känslor.
"Har kinden fortfarande inte läkt?"
Ett snett leende bredde ut sig på hennes läppar, den bitska kommentaren dolde tveklöst hennes förvåning och skam över den men var knappast den trevligaste inledningen till en konversation. Samtidigt visste hon inte riktigt vad hon skulle säga. Visst var hon glad att Molok haft någon som hjälp honom, sett efter honom och gett honom sällskap efter hans skada. Och kanske var hon till och med lite glad över att de två funnit lycka i varandra, men hennes och honans relation till varandra var oklart. Speciellt efter deras senaste möte. Och dimmvargen påminde också smärtsamt mycket om Yrjö och allt som gått fel i måntemplet.
"Hur är det med dig?"
Fick hon slutligen fram men en röst som iallafall lät någorlunda genuin. Och hon undrade faktiskt, hoppades ändå att tiken förstod att hennes hårda ord i Ötamon menat gott. Med tanke på hur mycket mer samlad hon såg ut nu så verkade det ju iallafall gjort någon nytta att hon räddat honan undan Adena.

Nomë hade ärligt talat inte förväntat sig att få se Bambra där, av ingen särskild anledning. Det var bara det att hennes och fakargens vägar hade undvikit att korsas hittills, åtminstone sedan incidenten. Nomë tänkte enbart på händelsen som incidenten numera, vägrade se den på något annat sätt. Åsynen av Bambras ansikte gav liv åt en del mindre trevliga minnen, men när de nu hade fått syn på varandra kunde hon knappast vända. 
    Hon skakade av sig den syrliga kommentaren; ett sockersött leende dök upp på läpparna när hon tog ett par steg framåt. 
    "Det hann aldrig läka klart innan de rev upp det igen", sa hon med en liten knyck på nacken. 
    Hur är det med dig? Hon föredrog att inte tänka så mycket på den frågan; det gjorde den bara svårare att besvara. Men att hon levde, att hon var sig själv och att hon var förmögen att känna lycka, det var helt och hållet Moloks förtjänst. 
    "Bra, tror jag. Tack vare honom", fortsatte hon med något mjukare röst, även om den fortfarande lät väldigt sval. "Det måste kännas konstigt för dig. Jag och Molok, alltså." Hon var medveten om att Molok älskade Bambra, eller åtminstone höll av henne — hon var ju trots allt hans syster — men där fanns ändå en viss motvilja mot att ge sig och gräva ner stridsyxan. Nomë var väldigt långsint av sig, och nu gav hon inte Bambra lång tid att svara innan hon fortsatte. 
    "Jag antar att jag borde tacka dig för det du gjorde." Ögonen fixerade Bambra, låstes fast i fakargens. Minnet var fortfarande klart, och alla känslor från stunden var bara ytligt begravda.

Vid gudarna, hon ville verkligen rub it in. Bambra gav dimmvargen en något matt blick vilken sade exakt vad hon tänkte. Att ja, det är lite udda.
"Vid första anblick verkar ingen av er riktigt vara den... kärleksfulla sorten. Det är väl mest det."
Svarade hon med en axelryckning. Men sen antog hon faktiskt en vänligare uppsyn.
"Och jag kanske ska ursäkta mina hårda ord. Jag beklagar verkligen din sorg Nomë."
Kontrade hon, kanske fanns det ändå en chans att lägga detta groll bakom sig? Bambra ville på något vis vara sin bror nära, och om han kilade stadigt med någon underlättade det antagligen att vara vän med denne. Hon suckade lätt, mest åt sig själv och sitt tjurskalliga beteende från sekunden honan kommit in.
"Jag är glad att du och Molle har varandra, och tacksam för att du hjälpt honom med hans skador."
Ett snett leende sprack upp på dem mörka läpparna, även då hon försökte bygga broar så kunde hon smyga in elakheter. Antagligen var Molle inte ett smeknamn som hennes kära broder avgudade direkt. Samtidigt så var nog det bästa sättet att bonda med någon ny att peka ut roliga saker med, eller rent av trycka ner, gemensamma bekanta.

Bambra hade naturligtvis rätt i det hon sa. Nomë hade aldrig räknat "kärleksfull" till sina främsta kvalitéer, och skulle aldrig göra det. Men att påstå att hon inte älskade Molok vore att ljuga. Det hade vuxit från något litet och desperat till något stort och äkta. Nomë gav till ett litet skratt i princip utan att röra på munnen, för att undvika smärtan i kinden som rörelsen skulle leda till.    
    "Jag tänker inte säga emot dig på den punkten. Men, om man tänker på det, är det inte just det som gör det ännu mer fantastiskt?" Hon såg på Bambra, förväntade sig knappast något översvallande bifall. Kanske var det just därför hon sa det. 
    Samtalet flöt in på ett mindre trevligt område och leendet på Nomës läppar dog. Att Bambra beklagade sorgen var inget hon tvivlade på, men det spelade egentligen ingen roll. Det som hade hänt hade hänt. Hon ryckte på axlarna i en nonchalant gest. "Det vet jag att du gör. Många har gjort det, men det gör ingen riktig skillnad, eller hur?" 
    När Bambra fortsatte kunde hon inte låta bli att ge ifrån sig ett litet ljud, halvvägs mellan ett skratt och en fnysning. Jag är glad att du och Molle har varandra.
    "Av någon oförklarlig anledning verkar Molle ha glömt berätta för mig om sitt smeknamn." Nomë lyfte på ena ögonbrynet. Det ryckte svagt i mungiporna, en vilja att le och kanske också komma överens. "Så slarvigt av honom."

Hon stämde in i honans fnysande skratt och fortsatte sedan att le illmarigt.
"Vilken tur att jag är här och kan täcka upp för hans dåliga minne då."
Svarade hon med en någon ondsint ton i blicken. Att reta sina bröder var trotts allt det bästa hon visste, även om hon och Molok inte riktigt hade byggt upp en jargong på samma vis som hon och Blair gjort.
Nomë klev in i lyan som ju faktiskt var mer hennes än vad den var Bambras, och något fick man iallafall ge Tenebris och det var att även gästlyorna var högst rymliga. Hon och Duva skulle få sova här en natt innan de hittade en egen boplats, något hon tvivlade på att Molok dubbelkollat med Nomë innan han sagt okej till. Men de fick göra det bästa av situationen, och det verkade ändå som att isen långsamt började brytas mellan hennes och Yrjös syster. Att komma på sätt att skämta om Molok var inte svårt, så om det var vad som behövde för att en trevlig ton skulle kunna upprätthållas mellan tikarna var det knappast ett problem.


[Avslutat]