Det var en stillsam sommarnatt. Den molnfria himmelen var täckt av glittrande pärlband. Miljontals stjärnor som låg spridda med vinden över den djupa avgrunden. Månen dolde sig bakom de höga trädtopparna och lämnade fri insyn till skyns mörka svalg.
      På en bädd av månblom och mjuk, mossa hade Kenai och Nunam lagt sig ner för att stjärnskåda. Det hade blivit lite av en rutin för honom, och trots att han inte var en månvarg han själv så fann han stort nöje i de flesta av deras läror. Kenai var väldigt gott inställd till deras livsåskådning, vad den betydde och innefattade. Det skulle vara honom en fröjd att se sina barn växa upp till något så vackert som präster och prästinnor. Kenai tvekade inte en sekund på det.
     “Nunam,” sade han med en mjuk, varm stämma. “När du blir äldre kommer du få lära dig allt om himlen och månen, och du kommer säkert bli mycket smartare än mig, och snyggare också,” Kenai brummade till i ett kort skrockande, “men jag vill berätta vad mina föräldrar sa till mig när jag lika liten som dig…” Det var en svunnen tid sedan. Det kändes overkligt att tänka tillbaka på hans syskon och föräldrar, som om flera livstider passerat. Ändå saknade han dem, det skulle han nog aldrig sluta göra. Det fanns ett sorgset leende på hans läppar när han tog till orda igen.
     “Du ser stjärnor är egentligen små fönster, små springor där andevärldens ljus tränger in. Det är andar, de som blivit mottagen av Chaibos i hans grottor, som fortfarande har familj och vänner här på jorden, som sänder deras kärlek som är så stark att den skingrar även de djupaste mörker.” Kenai tänkte på sin bror som dött den natten för länge sedan, och kunde inte låta bli att känna hur ögonen fuktade sig. “De skickar sin kärlek, och sitt ljus, ner på oss för att påminna oss om att vi aldrig är ensamma.”

Stjärnskådning var det bästa Nunam visste. Pappa hade sån koll på allt det där ljusa där uppe, och hade så mycket spännande att berätta. Även om det ibland var sagor och berättelser Nunam hört minst tusen gånger så älskade hon att höra dem igen och igen.
"Okej..."
Hon tittade på sin pappa med spetsade öron, redo att absorbera vartenda ord - men hon tvivlade på att Kenai någonsin varit lika liten som hon själv var nu.
     Nunams gröna ögon reflekterade ljust av hennes måntecken som sken klart tack vare månljuset över dem. De var lite glasartade av faderns ord. "Är det sant?"
Hon tvekade inte, ändå behövde hon en till bekräftelse. "Vet du nån där uppe som tittar på oss?"
Nunam kände en tröst av att veta att det var så många som såg på henne däruppifrån, delade med sig av sitt ljus.

Kenai mötte sin dotters stora ögon. De lös vagt, och Kenai kände sitt hjärta blossa upp i en värmande eld när han såg på henne. Han dröjde med sitt svar, trollbunden av sin outgrundliga kärlek. Sedan såg han tillbaka upp på himlarna.
     “Ja, din farbror Nahuel,” han fäste blicken på en ljuspunkt i himmelen, men lät sedan sina illusioner spilla ut framför dem. De var klara emot den mörka natthimlen, bilder på farbrodern, men också dem tillsammans under deras uppväxt i bergen. Det kändes som flera liv passerat sedan dess. Kenai kunde inte hålla tillbaka tårarna och han lät dem rinna i tystnad. Saknaden blev aldrig lättare, men man lärde sig att leva med den.
     Bilderna bleknade, tynade bort emot skyn och lämnade det stjärnbeströdda canvaset framför dem igen.
      “Så Nunam, du behöver aldrig känna dig ensam. De som älskar dig finns alltid med dig, även när du inte alltid kanske kan se dem.”

Din farbror Nahuel.
Nunam försökte att hitta vilken stjärna som kunde vara farbror Nahuels fönster. Hans alldeles egna fönster. Sken det starkt? 
     Hon log brett mot sin pappa. Svansen dunkade rytmiskt mot marken bakom henne. "Jag är ju aldrig ensam," log hon med en glad röst. "Jag har ju dig och mamma, Kokhanok, Alaska och Kasaan. Jag är behöver aldrig vara ensam, nånsin."

[Avslutat]