Skuggpasset var stort, och bergen på bägge sidor reste sig likt enorma väggar intill honom. Det var inte första gången han var här, men likväl kände han sig lika oändligt liten som han gjort då han passerat här tidigare. Som valp hade han känt sig så liten i en stor värld, aldrig hade han kunnat tänka sig att den var större ändå, och då hade han ändå bara sett Slätten där han växt upp.
Den turkosa blicken vandrade över stenväggarna och tankarna vandrade smärtsamt upptrampade spår. Hans hjärta vägde tungt och ensamheten var påtaglig, och nu var han osäker på om han gjort rätt val.
Ökker hade aldrig lovat, och det skrämde honom vad han skulle kunna göra medan han var borta. Allt han hade var löftet om att Ökker skulle vara kvar när han återvände, men i vilket skick? Trots de vassa mörka tankarna pressade han på. Om han vände tillbaka nu skulle han ha sårat Ökker utan anledning, och det skulle inte vara värt något. Han vägrade låta det vara så.
Skuggorna växte sig längre, och natten var tydligt intågande, passet var redan mörkt även om han enkelt kunde gissa att i bergen och slätten han var på väg mot fortfarande skulle bada i ett mjukt ljus. Väggarna av sten blockerade solen och Kvällning och natt föll sig tidigare mellan dem. Han hade dock inga problem med natten, och ju mörkare det blev ju mer blev hans ögons mjuka glöd synlig, och hans syn tydligare. Att han ärvt det ifrån fadern var tydligt, men vart draget kom ifrån var för honom okänt.
Ljudet av sten som slog emot sten fick hans blick att snabbt söka sig till ljudets källa, och ett par mindre stenar som studsade ner en mindre brant vägg fångade den. Misstänksamheten i hans väsen låg aldrig långt bort och tankarna rusade medan han letade efter den skyldige.

Det hade varit underligt. Som ett tomrum i hennes nät där ett sinne borde ha varit. Ett fenomen hon aldrig stött på tidigare. Trots att hon var en tik av logik så kunde hon inte döda nyfikenheten som drog i henne framåt att undersöka avvikelsen, om det fanns hål i hennes nätverk så ville hon undersöka dem. Lätta tassar förde henne över förrädisk bergterräng och vassa klippor som hotade henne om hon så skulle ta minsta felsteg. Skuggorna och mörkret kring henne var som en mantel av trygghet som dolde henne trots den ljusa fällen. En skugga i kvällen.
 Hon kunde höra stegen av främlingen innan hon kunde se den, och det tomma hålrummet matchade vart ljudet kom ifrån. En varg immun för henne förmåga, hon måste bara se den här främlingen. Den ljusa blicken landade på en slank individ med vit och bjärt rosa man. Glödande turkos blick som lös upp väggarna i ett vagt sken.
 Några stenar lossnade ifrån sin plats på berget och hon stannade upp. Kvävde ett irriterande morrande över sin egen oförsiktighet och lät skuggorna formas tätare runt henne. Mötte främlingens glödande blick med sin egen, något han själv inte verkade medveten om. Beskrivningen matchade närmast en av de hon fått ifrån Qu, förutom att denna inte saknade ett ben. En släkting kanske? Vinden låg till hennes fördel, bekräftade hennes misstankar om hans flocktillhörighet. Flinet som bröt ut på hennes läppar var allt annat än välmenande när hon studerade han där han fortsatte söka efter boven till stenarna. En pirrande lyrisk känsla av oron och misstänksamheten i hans blick. En irritation över att hon behövde gissa sig till den i hans anlete istället för att känna av den direkt ifrån hans sinne.
 Den mörka främlingen släppte till slut bergen med blicken för att fortsätta sin färd. Men hon kunde se på hans hållning att han fortfarande var osäker och misstänksam till omgivningen. Efter att ha försäkrat sig om att han inte såg henne fortsatte hon på ljudlösa tassar efter honom ifrån ovan. Hon behövde veta mer.

Avslutat