Det hade regnat hela eftermiddagen och inte ens det mest kreativa av dödliga sinnen skulle kunna föreställa sig den scen som nu utspelade sig i Zaote. Bara gudarna, tänkte Bambra, inget annat än gudarnas enorma makt kunde frammana något så magiskt som detta. Morikos ommöblemang i detta område hade skapat en väldig saltöken och tillsammans med Kaitos regn, Windfaris himmel och Aurinkos små ljus i mörkret stod hon nu mitt i en fantasivärld. Där himmel och mark var en, där det fanns två av allt och det var svårt att veta om reflektionen under henne verkligen var en reflektion, kanske var det verkligen Bambra med nosen mot himlen medan hon själv blott var vad som reflekterades i det salta vattnets stilla yta.
Hon behövde ta med Duva hit, insåg hon. Detta var ännu en plats där man kom närmre himlen, de hade bestigit Raukake och lekt med vinden i Eriinari men det kunde inte jämföra med att flyga. Duva visste inte det, men Bambra visste, hur oimponerande allt det blev så fort man fått ta del av hela Windfaris element. Men denna plats, denna plats fick till och med Bambra att häpna. Aldrig hade hon varit med om något liknande och aldrig hade hon känt en sån extas över att bara finnas på en plats.
Natten hade fallit och hon hade bara vadat längre och längre ut i spegelbilden av kosmos, förundrad och stillsam. Norspirets tandlika klippor var bara små mörka skuggor bakom henne och Samudr, det nya Samudr, hade tystnat för kvällen på nästan lika stort avstånd. Stjärnhimlen som speglade sig under henne reflekterades också i hennes mörka ögon, tusentals stänk av ljus i evig svärta. Hon blundade och bad.


[Laali <3]

När regnet upphört och gett plats för nattens obrutna lugn, så hade Laali sökt sig ut över Zaotes vidöppna marker. Hon hade inte haft någon plan med att ge sig ut, inte egentligen, men någonting med det öppna landskapet lockade henne. En plats där himlen sträckte sig så långt ögat nådde, och längre än så. Djupare, över och bortom horisontens gränser, tills himlen ovan hennes huvud och den under hennes tassar blödde samman. Färgade hennes blanka fjädrar och speglade i hennes ögon. Det kändes som att hon kunde falla in i den, falla upp på ett vis helt olikt att flyga, men ändå på sätt och vis bekant. En hisnande känsla som sög i maggropen, en form av svindel som hon, likt många av de bevingade, sällan upplevde. Hon ville falla, upp och in bland stjärnornas skimrande band, och fortsätta falla för evigt. Fullständigt fri.
     Laali var inte ensam ute bland stjärnorna. Hon hade inte lagt märke till den andra fakargen först; en mörk skepnad mot de båda himlarnas mörka grunder, och med doften av salt som dolde allt annat. Den rörde sig långsamt, med blicken lika trollbunden av stjärnorna som Laali själv var. När den andra stannade så tog Laali några steg närmre. Nära nog för att bli upptäckt, dela en blick över avståndet. En hänförd till en annan. Utan ett ord vände hon ansiktet mot himlen på nytt, och ylade. En lång, låg ton som försvann utan eko, ut i det oändliga runtom.


[Ville lägga den här också för feeling <3]