En liten fågel hade viskat i hennes öra att någonting stort skulle ske i väst och av ren nyfikenhet och hopp hade hon tagit sig dit för att se ifall hon skulle finna det hon sökte efter.
Nu befann hon sig istället i en stor skara av trängande individer som ropade och stojade på alla olika språk, storlekar och dofter. Gånger som dessa var Ayira lite besviken på sig själv att hon var 'blind'. Tänk alla färger som befann sig runt om henne just nu och hon kunde inte se någon av dom.
Det kom knuffar från alla håll och kanter och den silvriga tiken fortsatte att ursäkta sig trotts att ingen hörde eller brydde sig om det men artighet och försiktighet var något som hade legat henne nära hela livet.
Utan att tänka sig för så tog hon ett steg framåt och råkade stöta till någon som var lite mindre än henne själv och tog snabbt ett litet steg tillbaka och bad om ursäkt. Framför henne befann sig en tik, en lite mindre en än hon själv och dom isigt blåa ögonen såg emot den främmande varginnan.
"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag hann inte uppfatta dig i tid."


[Åh fagra Wunjo kom hit!]

Wunjo uppskattade inte folkmassorna, särskilt inte när de trängdes runt omkring henne. Otaliga gånger hade Wunjo blivit knuffad, trampad på. Särskilt de större vargarna tycktes inte visa någon hyfs. En irriterad liten rynka gick att se över hennes annars släta nosrygg. Det kändes som att droppen skulle rinna över kruset vilken minut som helst. 
Knuff. 
Wunjo snodde runt med irritation blixtrande i ögonen, redo att ge den knuffande vargen några väl utvalda ord.
Så bad främlingen om ursäkt innan Wunjo ens hunnit öppna munnen. Förvånat stelnade hon till och stirrade på tiken, en silverglänsande varginna med iskallt blå ögon. Rynkan över Wunjos nosrygg slätades ut.
"Åh, jaha, det..." Hon harklade sig. "Det är okej."
Wunjo suckade. Klart det inte var så lätt att ha koll när det var så himla mycket folk. "Jag såg inte heller."

Alla hjärtslag och energier runt om henne var i alla det möjliga slag. Lyckliga, sända, irriterade och förväntansfulla.
Den mindre tiken framför henne hann hon aldrig läsa av och skamset drog hon bak öronen en aning.
"Får jag bjuda på något sött att dricka som ursäkt?" stämman var lite högre för att inte bli överröstad av alla möjliga ljud runt omkring dom. Mest ville hon bort från det värsta massorna och lära känna den andre. Om hon nu var intresserad, Ayira brukade inte ha svårt att träffa nya bekantskaper men hon visste inte ifall denne var påväg någonstans.


[Seg som kola! ]

Irritationen hade svalnat och Wunjo var återhämtad. Man fick helt enkelt se sig för när det var så pass trångt som det var här.
"Nej, det är okej. Oroa dig inte. Ta hand om dig, vännen."
Utan ett ord till snodde Wunjo runt och försvann i folkmängden.

[Avslutar det här efter a very lång time]