Det hade utan tvekan varit en intensiv strid, som slutat lika plötsligt som den börjat. Den hornprydde fick axla rollen som förlorare, men medgav sitt nederlag. Det verkade dock inte som att den andra mörka hanen tänkte tolerera ett sådant slut. Kanske skulle även detta bli en strid till döden? Selva lutade sig lite framåt där hon satt i publiken, ett flin vilade i de mörka mungiporna, men innan ett sista andetag hann dras från den som satt fast mellan käftarna på sin motståndare så släpptes han. Vissa åskådare drog efter andan, lättade. Andra muttrade och buade, hade velat se mer blodspillan och död. Det vore lögn att säga att hon inte sett framemot ännu en död på denna arena, men hon lät inte sitt missnöje visas på annat sätt än att en rynka dök upp på hennes svarta nosrygg.
Segraren talade. Självsäker hane. Kaxig. Kanske var motståndaren för svag... Kanske skulle behöva en riktig utmaning. En lätt fnysning lämnade henne. Att bjuda på sådan show, ställa till med en scen, var inte riktigt någonting som föll henne i smaken. Ändå så fann hon hanen intressant. För intressant för att hon skulle kunna sitta kvar på sin plats och genomlida den mellanakt som skulle bjudas på innan nästa strid.

I samma stund som mellanakten presenterades, ställde hon sig upp och började styra stegen mot närmaste utgång. En fördel med sin storlek var att det var få som vågade klaga på att hon var i vägen för dem, eller att de inte kunde se just som hon passerade. Visst rynkade många på ögonbrynen och fnös irriterat, men hon sneglade bara på dem med likgiltigt ointresse. De var inte värda hennes tid, hon behövde få sträcka på benen och komma bort från allt detta ljud.
Utanför väggarna var åskådarnas rop inte lika öronbedövande, och hon tillät sig själv stanna upp medan hon studerade de andra som följt hennes exempel och beslutat att ta en paus innan nästa match skulle hållas. Hade hon tur skulle hon få syn på den där hanen, kanske få möjligheten att studera honom lite närmare. Och om inte skulle hon iallafall få en chans att vila huvudet.

Dantalian hade vägrat att bli omplåstrad som de andra gladiatorerna. Han behövde inget tramsigt tyg och bandage. Däremot hade han låtit dem tvätta såren, dumdristigt att tacka nej till det, en infektion ville väl ingen dra på sig. Fortfarande smått irriterad över striden funderade han på om han skulle studera kommande strider från läktarna eller inte alls. Han kanske bara skulle bli mer irriterad om han såg vargar som tycktes vara mer värdiga att strida emot. Den lilla snorvalpen hade mycket kvar att lära, men kanske hade Dantalian åtminstone lärt denne en läxa. Att träna mer. Hade han inte vetat om reglerna redan så hade han tagit livet av hannen, men han vann hellre än att bli "diskvalificerad" faktiskt. En stolthet i sig. Han såg sig omkring när han väl tog sig ut från gladiatorernas tillhåll. Det var en mäktig plats och arena de byggt. Han kanske skulle ta sig bort till Civitas när detta var över. Trotts allt gillade han det mer än han förväntat sig från början. Så mycket vargar i rörelse, men tack vare sin storlek höll de flesta sig undan från honom. Vilket i sig var fruktansvärt bekvämt. 

Mellan akten hade börjat och det befann sig både vargar här på den öppna platsen men också inne vid arenan för att studera skådespelet. Han styrde bestämt stegen mot en slags bar av något slag. Han behövde förfriskning, samt tänkte han faktiskt fira med lite honungs vin. Något han endast hört om tidigare, men aldrig faktiskt smakat själv. Innan han hann fram så fastnade blicken i riktning mot ett annat håll och den fångade en vacker individ i sitt sikte. Han stannade upp i sitt stegande och synade tiken från topp till tå. Men visst kände han igen henne. Någonstans ifrån. Det var tiken från Kaiwood. Hans minne svek inte, det var omöjligt att det inte var hon om hon nu inte hade en tvilling. Ett svagt flin spelade på hans läppar. Hon hade ogillat det han kallat henne, så varför inte nöjt påminna henne om deras lilla prat stund? Konstigt nog hade tiden sedan dess passerat så pass mycket att han faktiskt inte alls föredrog Nimorian längre. Fast det kanske skulle påminna henne lättare om deras möte om han skiljde sig från mängden. Då verkligen alla han mötte talade de nordiska språket här. 

- Hello there miss! Remember me?

Det hade nog aldrig funnits en tid då hon ansett sin storlek och mankhöjd vara någonting negativt, och under dessa omständigheter så skulle det tankesättet inte komma att ändras inom den närmsta tiden. Med så mycket vargar i rörelse så var knuffande och trängsel någonting att förvänta sig - ingenting som uppskattades av den som ansåg att allt oljud och alla lukter redan var överväldigande nog att ta in. Men då hon reste sig högre än de flesta andra individer som dragits till denna platsen under eventet, så var det få som vågade komma så pass nära att de vidrörde henne. Självklart fick hon se en och annan irriterad blick i ögonvrån, vissa väste ilsket till sina kamrater när de passerat henne, någonting om att ta för mycket plats eller vara i vägen för andra, men de flesta ord lät hon rinna av sig. Vågade dock någon komma för nära, i samband med att blänga ilsket och rynka på nosen, så kunde hon kosta på sig att dra upp läppen och blotta hörntänderna. Ingenting som inte kunde bortförklaras som en missnöjd grimas, hon ville trots allt inte ge någon av anordnarna till detta event en anledning att ta ifrån henne platsen i gladiatorspelen senare under dagen. Det var trots allt det som lockat henne till platsen. Det som hon såg mest framemot.
Hon fortsatte framåt, placerade stadigt de breda tassarna framför sig, vinklade det tunga huvudet lite extra mycket åt sidan om någon gav intryck av att denna inte tänka flytta på sig för hennes skull. Ett litet bett för att lära om respekt. En morrning för att avskräcka. De kan inte anklaga oss för att tillrättavisa. Nej. Inget tillrättavisande. Vakter fanns att finna lite varstans, och hon hade sett hur de noga iakttog de situationer som utspelade sig mellan de olika vargarna som möttes på platsen. Hon ville inte riskera att inte få delta i sin match.

Hello there miss! Remember me?
En bekant stämma. Inte så bekant att hon direkt insåg vem den tillhörde, men i samma stund som den kontrastrika blicken landade på den mörka hanen kände hon igen honom. Det hade varit ett kort möte. Och det gick inte att påstå att de lämnat platsen som varken vänner eller fiender. Exakt vad hon ansåg om hanen visste hon nog inte riktigt själv, men någonting i blicken kunde tolkas som en antydan till att hon helt plötsligt inte längre var så säker på att hon verkligen hade velat springa på honom.
Om sanningen skulle fram hade hon inte känt igen honom ute på arenan. Kanske hade hon suttit för långt bort, eller så ville minnet helt enkelt inte kännas vid honom. Som gladiator hade hon tyckt att han var ... imponerande. På sitt sätt. Nu, med sin aningen för glada stämma och bekanta uppsyn, kunde hon inte påstå att hon delade hälften av hans entusiasm. Inställsam var han. Hånande? Svår att läsa. Jobbig att tala med. Men strida kan han...
Hon öppnade käftarna för att svara honom, men hejdade sig lika fort. En rynka tog plats mellan de svarta ögonbrynen, och huvudet tippades lätt på sned medan hon spände blicken i honom.
"Nimorian? Var det inte Nordspråk du talade ute på arenan?" Ett retsamt flin smög sig över läpparna på henne, och plötsligt verkade alla tankar på att hellre stoppa huvudet i en tunna med vatten än möta honom här, som bortblåsta.

Den spännande tiken gjorde honom inte besviken vid första anblicken ens. Innanför hennes pannben tycktes tio tusentals saker ske samtidigt och Dantalian älskade att dansa på gränserna kring vad som var acceptabelt och inte. Han ändrade sig efter vad för reaktion han sökte eller vad för reaktion han fick. Hon var så uppriktigt underbart oförutsägbar. Det var det som gjorde henne intressant. På något sätt. Och så fann han det roande att många tycktes se henne som en aningen skrämmande. Av blickarna att döma. Hennes röst var lika välbekant som hennes ansikte och han flinade tillbaka. Nåja, hon kände åtminstone igen honom. Det dög. 
- Åå jo, jag skulle bara se om du kände igen mig eller om du behövde hjälp med att förfriska minnet. 
Ett lågmält skrockande lämnade honom. Han mindes hur hon tycktes ha ogillat att bli kallad Miss, så kanske hade de hjälpt henne om hon nu inte hade haft minnet kvar. Han kunde dock inte förmå sig att minnas hennes namn. Kanske hade hon aldrig sagt det heller. Han såg en aningen fundersam ut, men valde sedan att strunta i det hela. Det var egentligen oviktigt. 
- Jag gissar att ni är här för att delta?

Blicken tycktes syna varenda liten detalj, från tippen på hanens svarta öron till klorna som prydde hans tassar. Som om hon letade efter någonting. Eller kanske var det bara hennes sätt att försöka lista ut hur någon som lyckades med att trycka på exakt rätt knappar för att få henne att rynka på nosen vid första ögonkastet, kunde ha stridit med sådan teknik och god hållning inne på arenan - tillräckligt bra för att hon skulle ha tagit initiativet att vilja tala med honom. Tja, det var väl ingenting som behövde avslöjas. En som han klarar inte av komplimanger. Blir för stor i sig själv. Outhärdlig. Håll tyst om det. Det ryckte lätt i de svarta mungiporna när rösterna knuffade varandra åt sidan i sin iver att göra sig hörda. Ja, mycket riktigt. Var det första hon sade till honom att hon fann hans stridskunskaper imponerande, skulle han antagligen driva henne till att vilja bita huvudet av honom. Det fanns ingen anledning att ge honom det. Inte just nu iallafall.
Förfriska minnet. Inte för att hon känt igen honom direkt, inte under hela hans match faktiskt, men det var ännu en sak som hon inte tänkte ge honom. Han verkade alldeles för belåten med sig själv efter sin vinst, eller kanske var det hans sätt att vara även under vanliga omständigheter, för att hon skulle mata honom med faktum att han hade rätt. För hennes egen sinnesfrids skull.

"Mycket riktigt." Käftarna särades i ett brett grin när hon besvarade hans fråga, och blicken blev glansig av iver vid tanken på att hon själv snart skulle få träda ut på arenan och spilla blod.
"Det är intressant att se andras stridstekniker, förmågor. Men jag föredrar att själv få vara den som utför striden." Faktum var att hon aldrig trott att det fanns dem som hellre såg på än själva krigade, men tydligen så var majoriteten av landets befolkning, iallafall av dem som samlats här idag, av åsikten att det var mer underhållande att titta på. De hade antagligen inte en aning om vad det var de gick miste om.

Han tycktes aldrig kunna veta hur tikens tankar gick, men något han ville veta var faktiskt vad hon heter. Han hade ännu inte fått nöjet att veta det, men kanske skulle han låta bli att fråga charmen av deras bekantskap var trotts allt att de egentligen inte visste någonting om varandra. 
- Åå jag gissade på det, det står trotts allt krigare skrivet i pannan på dig. 
Han flinade smått emot henne. Det var egentligen ingen komplimang, utan ett konstaterande. Hon tycktes vara byggd för det och hon hade trotts allt inte det vänligaste uttrycket. En sådan tik kunde troligtvis ta hand om sig själv. 
- Att studera andras tekniker kan trotts allt vara intressant, men jag håller med dig. Jag utför gärna stridandet framför att studera andra göra det. 
Hans röst var kall och känslolös. Det var något med adrenalinet som fick honom att haja till i livet. Det var de stunder han levde för. Samtidigt som han levde för de stunder där han blev överraskad av andra och när han kunde leka med andra på de sätt han behagade. Fick de reaktioner han ville ha. 
- Så, vem möter du? Eller har du valt att inte ta reda på det?

Ett lågt skratt undslapp henne innan hon hann hejda sig själv, men hon skakade av sig det genom att låta det tunga huvudet gunga från sida till sida medan hon återtog det självsäkra flinet och cyniska uttrycket som tidigare vilat över det svarta ansiktet. Sanna var orden som lämnat hanen, och anledningen till att hon fann dem så roande var antagligen faktumet att även medan de två stod och talade så kunde hon känna passerande vargars blickar på sig. Kanske var det som att hon var gjord för ett liv inne på arenan, som gladiator. Vore intressant. Skulle inte tacka nej. Ett liv i strid. Slita sönder ovärdiga motståndare varje dag. Spilla blod. Lukta blod. Smaka blod. Hade det inte varit för att hon lämnat sin roll som flockledare bakom sig för att vandra genom landet med ett tydligt mål i sikte, så kanske hon skulle ha övervägt möjligheten mer seriöst än vad hon gjorde nu. Det gick dock inte att förneka att tanken var lockande. Hon brann trots allt för känslan att få testa sig själv i strid. Ett äkta prov på styrka och uthållighet... det var få saker som kunde slå den känslan. Rösterna satte klorna i skallbenet på henne, försökte rikta uppmärksamheten mot de ärr hon dragit på sig under de senaste månaderna. Märkena efter klor som rivit sönder nedre delen av hennes högra käke, och det svedda skinnet som sträckte sig utmed hela högersidan på hennes hals efter mötet med honan vars krafter tillåtit henne kontrollera elden. Hur ursinnig tanken än gjorde henne att den andra honan kommit undan med livet i behåll, så kunde hon inte förneka att hon känt sig otroligt levande i stridens hetta. Det var aldrig roligt när vinsten serverades på silverfat. Hon ansåg sig obesegrad. Orörbar. Men skulle rätt motståndare dyka upp, någon som kunde bjuda henne på en riktig match där hon fick lov att bruka all sin styrka, så skulle hon inte backa. Det skulle vara välkommet.

Hanens fråga skingrade röran av tankar som för en sekund fått henne att stänga ute omvärlden, men i samma stund hon registrerade vad han sagt så återupptog rösterna tråden precis där hon lämnat den. På tal om värdiga motståndare, så hoppades hon verkligen att det var någon av samma kaliber som hon själv som hon skulle möta inne på arenan. Men hon visste inget annat än att det var en hane. Hon ville inte veta för mycket innan de väl stod ansikte mot ansikte, och hon fick mäta honom med sina egna ögon.
"En hane. Mer information än så har jag valt att ignorera." De giftgröna pupillerna tycktes vidgas när hon böjde på nacken, lutade huvudet lite åt sidan utan att låta blicken släppa hanen för en sekund.
"Att veta allt om sin motståndare tar nöjet ur spelet, enligt mig själv."

Han studerade ständigt tikens små små dolda signaler, de gav aldrig någon rättvisa i det hon tänkte kring men det gav i alla fall något att studera. Han kunde inte låta bli att nyfiket ständigt undra vad som pågick i hennes sinne. Attans att man inte fick telepatiska krafter. Det hade varit minst sagt, underlättande. Fast det fanns en stor charm i att aldrig få veta heller. Hennes ord fick honom att nicka långsamt. Det var nog ett smart drag. 
- Du gör nog rätt i det. Jag hade förhoppningar om Lykoris, tidigare The BloodBlossoms krigare. De har trotts allt ett visst rykte om sig.
Sa han med en fundersam ton. Han undrade om flocken låtit den unga hanen gå ut för tidigt, men att arenan ändå var en säker plats att göra det på. Trotts allt visste han att man blev diskad om man försökte ta livet av den som gav upp. Så nog var det en god plats att strida på om man inte var redo att ge upp sitt liv ännu. Ganska smart egentligen, där fick man chansen att se döden i vitögat men man kunde undvika den. Där kunde man träna på strider som gällde liv och död senare. Han älskade det. Gladiatorer som stred mot varandra inför den stora publiken. Han hade mer eller mindre redan bestämt sig för att stanna. 
- Så tiken med mål och drömmar, vad ska du göra här efter? Efter invigningen?

Just precis. Lykoris var vad de kallade sig nu. Kanske borde det inte ha varit en detalj att haka upp sig på, det var trots allt ett bra tag sedan hon stegade in på deras revir i jakt på flockens grundare och före detta ledare. Dock hade hon inte funnit vad hon letat efter, den svarta hona som grundat flocken och en gång varit en nära bekant till hennes egen ledare hade dött och lämnat endast familjemedlemmar kvar att se efter den skog som sades tillhöra dem. Besviken, självklart. Det hade trots allt varit hennes enda chans att samtala med någon som stått hennes ledare och mentor nära, som inte tillhört flocken hon själv vuxit upp i. Men att ändra på det som skett, det tvivlade hon på att det fanns någon som kunde göra. Därför hade hon valt att acceptera faktum att hon var tvungen att lägga om sin plan, och därför samtalade med den nya ledaren. Kunde det vara så att de bytt ledare ännu en gång sedan hon senast var där? Varit en märklig hane. Inget speciellt. Artig. Respektfull. Märklig. Varför ändra namn på flocken? Verkade inte som en sådan individ... Kanske tvingades avgå. Kanske dödades. Rösterna viskade hektiskt mellan varandra, slingrade sig likt ormar innanför pannbenet och bytte av gissning efter gissning. Egentligen var det väl ingenting hon kände sig vidare engagerad i, enda anledningen till att hon först trätt in i Kaiwood var som sagt i jakt på grundaren av flocken TBB. När hon väl var där, oförmögen att få ut vad hon egentligen kommit dit för, hade hon valt att höra sig för i ett försök att lista ut hur hon och hennes kommande följe skulle stå sig till flocken. Fiender? Allierade? Kanske en tolererad bekantskap. Exakt vad hon kommit fram till efter mötet med den dåvarande ledaren, den unga hanen, kunde hon faktiskt inte minnas längre. Strax innan den svarta hanen ställde sig i vår väg. Vidriga patrask. Att han VÅGADE. Skulle ha dödat honom. Slitit honom i stycken. Förstörde oss. Förvrängde oss. Ingen tystnad längre. Aldrig tystnad. SKULLE DÖDAT HONOM. Nosryggen vibrerade i takt med skriken som endast blev mer och mer högljudda där de desperat försökte överrösta varandra, och hon sänkte det tunga huvudet för att kunna dra med ena framtassen över ansiktet. För den som var lyckligt ovetande om det kaos som utgjorde hennes sinne, så kunde rörelsen se ut som att hon endast kliade sig. Minnena av den stora, svarta hane som utmanat henne strax efter att hon lämnat Kaiwood överlappade mötet med unghanen, nästan som att de karvat ett djupt hål i huvudet på henne. Hade det inte varit för hans vidriga kraft att ta sig in i sinnet på andra, skulle hon antagligen ha dödat honom på fläcken och låtit hans kropp ligga kvar i väntan att bli funnen av någon annan. Men sedan när låter livet saker och ting vara enkelt? Exakt vad han kommit åt visste hon inte, skulle hon nog aldrig få veta, men sjukdomen som hon burit med sig så länge hon kunde minnas hade blossat upp och nästan tagit medvetandet av henne i samma sekund hanen försökt vidröra hennes tankar. Minnet fick de ursinniga rösterna att pressa sig mot skallbenet, hota att spräcka det.

Hon kunde känna klorna som prydde framtassen krypa ned i pälsen och pressa sig mot huvudet på henne. Att kunna gripa efter en känsla som kom utifrån hjälpte henne hålla sig på benen, hjälpte henne behålla tillräckligt med fokus för att inte blotta tänder och hugga i ursinne.
Hanen talade på nytt, ställde en fråga. Svara honom. Svara honom. Svara honom. Svara honom.
"Hem." Rösten var grötig, kanske svår att lyssna till. Hon pressade ansiktet hårt emot tassen, innan hon drog med klorna från pannan ned till nosen. Det var inte hårt nog för att lämna några märken, annat än i den tjocka pälsen, men det hjälpte henne lugna ned stormen så pass att hon kände sig säker nog att lyfta huvudet. Tassen placerades åter på marken, och hon sträckte upp sig för att än en gång placera blicken på hanen. Men det var inte lika intensiv som tidigare. Det syntes att hennes fulla fokus inte låg på honom.
"Efter detta ska jag vandra hemåt." Ögonen slöts långsamt, det ena aningen långsammare än det andra, och hon vred på huvudet för att granska omgivningen.
"Det är för mycket oljud här. Skulle vara lättare att tala någonstans där det är... tystare." Hon sneglade mot honom, pupillerna nästan lika smala som streck, innan hon med beslutsamma steg började röra sig åt det håll hon ansåg verkade lugnare.

Dantalian tog in varje detalj som hennes ansikte, kroppshållning och signaler gav honom. Det var mycket som man annars kunde missa. Allting låg gömt i detaljerna. Hem. Orden ekade i tankarna. Det påverkade honom inte nämnvärt att han inte kunde säga att han hade något längre, men någonstans djupt där inne längtade han ändå efter en plats att kunna återvända till. Eller en plats han ville återvända till. Ett hem. Galciären hade länge varit ett hem, den tidigare flocken hade en gång i tiden också varit det. Så mycket tid hade passerat, så många år och han befarade att inga ur den ursprungliga flocken var kvar i livet. Han hade inget hem. Tanken hade tidigare aldrig slagit honom med sådan kraft. Tiken nämnde något om oljud och Dantalian nickade bara som svar till en början och följde där med efter henne. Lugna steg med ett mål. De tog sig till en lugnare del av gatorna där stånden inte stod lika tätt och vargar inte längre trängdes. Han gick upp vid sidan av tiken för att enkelt göra sig hörd. 
- Så vart är hem? Berätta om det?


[Super kort, men kände att jag behövde klämma ut något bara xD]

[Detta var ju medan Selva fortfarande var väldigt sjuk, innan fighten i arenan och sådär innan hon börjat lugna ned sig igen. Så försöker få rollet att rulla framåt, samtidigt som jag försöker hålla Selva lite "off" eller hur man ska säga xD' ]

Stegen var bestämda, och förde henne snabbt bort från kärnan av allt liv som blossat upp i samband med denna storslagna invigning. De som röde sig åt motsatt håll fick stega åt sidan där hon drog fram, de som inte gjorde det kolliderade med den bastanta kroppen och knuffades ur vägen vare sig de ville det eller ej. Hon hade inte tid att bry sig om andra, hennes storlek tillät henne att bana väg för sig själv utan att behöva se vars hon placerade tassarna.
Oljudet, rörelserna, virrvarret som hetsade på sjukdomen avtog ju längre bort från de större gatorna hon kom, och inte förrän hon nådde en del av platsen som var näst intill tom lade hon märket till att hanen följt efter henne. Nog för att hon sagt att konversation vore lättare att föra någon annanstans, men hon hade inte tagit för givet att han skulle följa med.
"Så vart är hem? Berätta om det?"
Selva stannade upp, tryckte sig mot sidan av en närliggande vägg innan hon satte sig ned. Det var nog ingen risk att balansen skulle tas ifrån henne när hon kommit såhär långt, men det kändes säkrare att ha någonting att luta ryggen mot.
"Hem..." Hon smakade på ordet, lät blicken läsa av platsen som så få andra tycktes ha hittat, innan den landade på den mörka hanen. Rösterna väste, morrade. Ifrågasatte vem han var att veta. Men å andra sidan, varför inte berätta om det? Platsen som var hennes hem.
"Lavaöknen. Den plats där jag är född och uppvuxen." Rösten var fortfarande skrovlig. Hon svalde hårt, hummade lätt för att försöka rensa strupen på geggan som frustrationen av sjukdomen tycktes frammana.
"Jag lämnade den i vad jag trodde var trygga händer när jag gav mig av.  ... Vandring. Men av vad jag hört så har den tagits ur min ägo. Någon har lagt beslag på den." Det var svårt att sätta ihop meningarna ordentligt, med rösterna fortfarande skrikande och klösande innanför ögonen. "Jag tänker dock ta tillbaka den." Ett brett grin sprack upp på de svarta läpparna, och hon sänkte blicken för att sedan låta det tunga huvudet gunga från sida till sida.
"Men jag behöver mer allierade innan jag kan återta vad som rättmätigt tillhör mig. Flocken som nu kallar öknen sitt hem kommer inte ge upp den frivilligt. Så jag måste återta den med våld." Det ryckte lätt i mungiporna. "Och för att göra det behövs krigare. Ännu en anledning till att jag beslöt att delta i ett event som detta." Hon sneglade mot hanen, blicken fylld av någonting som kunde liknas vid hunger, innan hon blickade bort åt det håll de kommit ifrån. Ljudet från handeln, besökarna och de som underhöll på huvudgatorna kunde fortfarande höras där de befann sig.
"Jag har svårt att föreställa mig en mer passande plats att leta efter skickliga krigare. De som kan tänka sig att gå i strid. Hjälpa mig ta tillbaka Lavaöknen." En skugga drog över det mörka ansiktet, och när hon tog till orda igen var tonen låg och kall. "Jag planerar inte att låta någon annan än jag själv ha kontroll över den platsen."

Dantalian såg på tiken med fundersam min när hon talade. Han var respektfull nog att inte avbryta och lät henne tala till punkt. Så denna tik var också från Lavaöknen. Vad var oddsen egentligen? Selva också. Han undrade. Var de släkt kanske? De talade i vilket fall om samma flock. Tosca och Selva. Han tänkte dock inte besvära tiken framför honom med den informationen. Hon talade om sina mål, sin framtid, vad som väntade och vad hon var tvungen att göra för att åstadkomma det. Det var som om han kunde se elden brinna inom henne genom hennes ögon när hon talade om det. Det var fascinerande. 
- Så om inte The Dark Nation har kontrollen över Lavaöknen, vilka har det då?
Han antog att det var den ursprungliga flocken som Selva tillhörde och inte någon han inte kände till. Med tanke på att han själv dessutom var född där, med dem. Han såg på henne, synade henne nästan och kom fram till slutsatsen att han måste vara såpass mycket äldre att tiken inte varit född än när han tagits med ut på vandringen med sin mor. Han undrade dock om tiken mindes hans mor. För hon borde väl ändå varit där även efter att Dantalian lämnats åt sitt öde på snöslätten. Ingen hade letat efter honom och han hade fått överleva ensam till en början. 
- Åå du har nog rätt, det finns nog ingen bättre plats att leta på om du söker krigare. 
Han instämde i det hon sade, för nog hade han aldrig förmått sig att stöta på så många krigare på samma plats som vid invigningen. Det hade funnits många skickliga och han fascinerades över hur mycket han faktiskt hade kvar att lära. Han såg fram emot sin tid här och vad den skulle ge honom. 
- När du samlat dina krigare Selva och ska ta tillbaka lavaöknen så hjälper jag dig med nöje. 
För henne kanske det tycktes underligt, med tanke på att de bara stött på varandra ett kort möte tidigare. Varför skulle han så gladeligen hjälpa henne? För honom var det egentligen en självklarhet. Nostalgiskt nästan att få hjälpa sitt ursprung ta tillbaka det som var deras rättighet. Och fick man en god fight på köpet så var det värt det.

The Dark Nation.
Namnet fick det att klarna i huvudet nästan som om kaoset fryst till is utan förvarning, och ingenting var längre tillåtet att röra sig eller göra ljud. Den kontrastrika blicken som tidigare inte verkat kunna fokusera på någonting speciellt, spändes nu i hanen med sådan intensitet att man för ett ögonblick kunde undra om hon önskade klyva honom på mitten. Hade hon nämnt vilken flock det var hon tillhört, vilken flock som splittrats efter att hon gett sig ut på vandring? Nej. Hade flocknamnet förts på tal av dem som visste att hon skulle träda ut på arenan senare under dagen? Nej. Ingen visste vilken flock hon kom ifrån. Ingen visste att Lavaöknen vid ett tillfälle tillhört henne. Så hur kunde denna hane veta?

När du samlat dina krigare Selva och ska ta tillbaka lavaöknen så hjälper jag dig med nöje.
Ord hon borde ha lyssnat till, och tagit till sig. Men de passerade utan att hon riktigt brydde sig om att registrera vad de riktigt betydde. Det ryckte i den svarta nosryggen, och i den tidigare blanka blicken vilade ett djup som hotade att sluka den som vågade komma för nära.
"Hur känner du till det namnet?" Tonen var torr, skarp. "Är det inte vida känt att en flock inferos nu patrullerar de markerna? The Dark Nation, en flock som en gång var, är borta sedan länge." Hakan sänktes närmare bröstet, nästan som om hon var osäker på ifall hon borde dra sig undan, eller sträcka upp sig. I slutet hade TDN inte varit mer än några få medlemmar, de hade inte kunnat hålla koll på allt det som varit deras revir. Att en utomstående inte var medveten om att de var borta, att en ny flock bosatt sig där, kändes så konstigt. Fel.

Så många frågor, tanken att inte svara på dem lockade honom. Men åt andra sidan så var detta en tik han inte ville sätta sig på kant med bara för att hans tristess gjorde sig påmind i bakhuvudet. Han förnekade däremot inte att det hade varit roligt att roa sig på hennes bekostnad. Eller på hans egna tillslut kanske. Han var säker på att tiken inte var tillräckligt tålig, så han skulle nog snarare akta sig om han inte ville gå här ifrån blodig. Det var helt enkelt inte värt det. 
- Borta säger du? Vad hände?
Hans fråga var genuin och han var nyfiken. Han insåg också att han varit borta så pass länge att alla hans syskon troligen lämnat flocken innan den ens upplöstes. Han undrade vad som blev av dem och den storhet som det utlovades. Hade det varit annorlunda om han stannat kvar? Följt modern tillbaka till flocken. Om han inte kommit bort i snöstormen? Vad hade hänt med Key och dem andra? 
- Jag föddes i flocken. Och när vi möttes första gången hade jag mer eller mindre precis vandrat tillbaka till Numoori. 
Hans svar var kort, men det kanske skulle förklara en del. Varför han inte visste något om flockens hemska öde eller att det nu var en ny flock som regerade i lavaöknen. Han kände sig nästan lite utelämnad, kanske borde han börja se sig om efter lite svar? Kunde Selva ge dem honom? Det återstod att se.

- Jag föddes i flocken. Och när vi möttes första gången hade jag mer eller mindre precis vandrat tillbaka till Numoori.
Han hade fötts in i flocken, precis som hon själv. Men när? Vem var hans moder? Varför hade hon aldrig sett honom, under alla år som spenderats inom reviret, under alla år som hon slagits för sin rätt att ta över rollen som ledare. Han ljuger. Vi känner honom inte. Mycket äldre än oss. Kände han Key? Key... Ljuger. Han ljuger. Minns honom inte. Stormen flammade upp med sådan intensitet att hon slöt ögonen och drog huvudet åt sig, lät det gunga från sida till sida medan hon försökte lugna kaoset som bankade innanför pannbenet.
-Vad hände?
Frågan upprepades bland rösterna, och hon drog ett djupt andetag i ett desperat försök att finna stabilitet i sitt eget sinne.
"Jag minns dig inte..." mumlade hon fram, fortfarande med huvudet sakta gungande från sida till sida. "Jag minns dig inte." Ögonen spärrades upp, fästes på den mörka hanen.
"Jag föddes in i flocken, växte upp på reviret. Key är den som fostrat mig, jag lärde mig allt från henne. Men hon försvann. Inte ett ljud, så var hon borta. Så jag tog över. Jag tog över flocken. Det var min rätt." Huvudet veks åt sidan, ett försök att komma undan rösterna som fortfarande skrek bakom ögonen. "Hela min uppväxt tränade jag för att stå som ledare en dag. Men jag minns inte dig." En kort paus.
"Flocken tynade bort. Medlemmar försvann. Dog. Jag lade ansvaret på medlemmar jag trodde var kapabla, men de lät flocken upplösas och försvinna medan jag var borta. Vandring. Jag hade aldrig sett landet förut." Ett kort skratt undslapp henne, som om komiken i det hela plötsligt blev uppenbar för henne.
"Pheros... heter dem som kallar Lavaöknen sitt territorium. För stunden."

Han stod fast, lyssnade och studerade tiken. Det var något med henne som han inte såg hos andra. Det var som att hon ständigt var distraherad av något annat. Han började fundera över vilka medlemmar i flocken som faktiskt kunde vara tikens föräldrar. För liksom honom var hon född och dessutom uppväxt i flocken. Fläckarna skvallrade för honom men han mindes inte namnet på tiken. Eller Kargen rättare sagt. Det måste vara de unga paret som var tikens föräldrar. Han hade inte varit tillräckligt gammal för att lägga så mycket fokus på dem, speciellt med tanke på hur FrostCut varit både som mor och Beta. Hon hade varit en speciell individ, minst sagt. Och hon hade nog inte varit den bästa högra handen till Key, men vad han kunde höra om Selvas historia så hade hon troligtvis inte varit kvar speciellt länge efter att hon vandrat med valparna till snöslätten. Hade hon stannat hos Hielo? Nä det verkade inte så heller, med tanke på att han stod ensam vid invigningen av skuggfall. 
- Det finns en ganska enkel anledning till att du inte minns mig. 


- Jag minns Key, Alnare, Fountain måste vara din mor, eller hur? Du kanske minns mina syskon? Temeraire, Avalanche, Dolencia och Yukidaruma. 
Han pausade dramatiskt länge, endast för att få tid till att uppfatta hur honan tog sig till informationen han nu gav henne. 
- Jag vet inte vilka som var kvar i livet efter resan men de liksom jag är söner och döttrar till FrostCut och Hielo. FrostCut var Key's högra hand i många år. Jag kom bort i en snöstorm när mor tog oss med för att träffa vår far. Och jag har levt vid Galciären sedan dess. 
Han såg på henne, väntade och synade. Tog det nya namnet, Pheros och la det på minnet. Det kunde säkerligen komma till nytta i framtiden. Han tyckte inte hon skulle klandra sig själv, en flock ska vara kapabla till att klara sig själva under perioder. Det är därför de finns ranker. Den i näst rank efter ledaren bär ansvar för flocken när ledaren är frånvarande. Enkel matte. 
- Fick du se, uppleva det av landet du ville? 

- Det finns en ganska enkel anledning till att du inte minns mig. 
Jag minns Key, Alnare, Fountain.
Varje namn var som ett slag av en slägga i metall emot insidan av huvudet på henne. Key. Alnare. Fountain. Blicken flackade från hanen, sökte sig mot hennes egna bakben. Pälsen som täckte henne från korset, ned över låren bar samma fläckar som den biologiska modern haft. Fläckar som talade för deras släktskap. Deras blodsband.
Två av tre individer nämnda bar hon personligen ansvar för att de inte längre fanns kvar. Deras blod fanns på hennes tassar, så att säga.
"Fountain... var ingen mor." Orden var krystade, sammanbitna. Sedan unga valpår hade Key varit den som fostrat henne. Den som tagit ansvar henne. Den som kunnat hantera henne. "Temeraire..." Det enda av de andra namnen hon kände igen. Varför? Hur skulle hon kunna glömma honom? Den varg som så desperat klistrat sig mot Keys sida. Som följt varenda rörelse, lyssnat till vartenda ord. Han hade inte varit annat än en irriterande skugga till den individ hon beundrat, och slutligen hade även han försvunnit spårlöst.
"Jag minns Temeraire. Däremot att han var FrostCuts son... ... ja, nu när du säger det." FrostCut. Ja. Tiken hade mycket riktigt också tillhört en av dem som stått Key nära. Närmare. Så nära den hornprydda varelsen låtit någon komma. Minnena av kylan och den alltid synande blicken fick det att rycka i mungiporna. Jäklar... vilka minnen som väcktes till liv. Rösterna försökte klösa sig genom bilderna som nu blixtrade förbi på insidan av hennes ögonlock. Och för en sekund lät hon sig själv tona ut omgivningen helt och hållet, bara minnas hur hennes första år i livet hade sett ut, försöka pussla ihop ofullständiga bilder på ansikten från förr. Men hon kunde inte låta sig själv drunkna helt i det kaos som var hennes sinne. Nej. Vem visste om hon någonsin skulle klara av att vakna efter det?

Ögonen slöts långsamt, och hon tillät sig själv ta några djupa, långsamma andetag innan hon åter fäste blicken på den mörka hanen. Dantalian. Visst? Son av FrostCut. Broder till Temeraire. Pupillerna drog ihop sig, blev smala som streck. Vilket återseende detta utspelade sig till. Om man nu kunde kalla det för det. De hade trots allt aldrig hunnit träffas innan han lämnade flocken.
"Landet har utan tvekan... gjort intryck på mig." Läpparna sprack upp i ett brett flin, och hon knyckte nacken åt sidan för att lösgöra spänningarna i musklerna. Tungan fuktade ärren som sträckte sig från högra mungipan ned till käklinjen, och brännskadan utmed halsen blev tydligare när pälsen föll åt sidan.
"Jag känner mig mer redo än någonsin att börja bygga något nytt." Paus, som om hon tänkte över sina nästa ord. "Temeraire, din bror, var en plåga. Ett hinder. Men om du är villig att hjälpa mig återta Lavaöknen, kanske du inte är lika odräglig som han var."

Hans ord tycktes väcka många minnen hos tiken och något sa honom att hon hade nog kommit ihåg honom också om han hade stannat i flocken. Han kunde direkt känna med henne när orden om Fountain nådde honom. FrostCut hade verkligen inte varit en mor, inte när han jämförde med mödrarna i flocken han levt med vid glaciären. FrostCut hade varit totalt likgiltig och tagit hand om dem för att ta sitt ansvar, inget mer. Hon hade väl inte ens letat efter honom när han kommit bort i snöstormen. Han förväntade sig i alla fall inte att hon gjort det. Att Temeraire och FrostCut var släkt var nog egentligen inte svårt att se. De giftgröna ögonen de båda burit hade varit som tvilling par. Det mindes han tydligt och att modern förklarat att Dantalian ärvt sin fars ögon. Han hade också undrat över hans färg. Han hade stuckit ut mycket som valp. Svart grå bland de vita syskonen. Modern hade inte haft något bra svar på det, så han antog att det var något han aldrig skulle få svar på. Om inte annat gillade han det. Han stack ut i släktträdet helt enkelt. 


- Jag ser det. 
Han studerade ärren som klädde hennes käklinje och brännskadan kring hennes hals. Hon hade stått i strider som lämnat avtryck på hennes kropp. Hans egna ärr var faktiskt inte tillräckligt stora för att synas i den långa svarta pälsen. De färska såren syntes tack vare att blodet hade klibbat ihop pälsen på de ställena och gjorde dem därmed synliga. Striden som nyligen utspelats ekade fortfarande i hans huvud. Adrenalinet hade lagt sig, men han var fortfarande uppe i varv. I sinnet. Ett brett flin spelade sedan på de mörka läpparna och han nickade. 
- Något nytt låter intressant. Och jag kan ärligt inte säga att jag är precis som min broder var, för jag kände honom inte och kommer väl aldrig göra. 
Svarade han bara och såg med finurlig min på henne. Det var bara rak och tvättäkta sanning. Han visste bara hur brodern varit som valp och helt ärligt hade han inte varit något speciellt, alls. Han mindes honom mest som tråkig. Fast å andra sidan hade Dantalian blivit kallad psyko ganska många gånger redan som valp. Så han var nog inte som alla andra. Och om det var positivt eller negativt, struntade han fullständigt i.

Ett torrt skratt lämnade henne när hanen besvarade kommentaren hon lagt om hans bror. Det var ju ingen lögn hon lyssnade till, vem kunde jämföra sig själv med någon man aldrig känt? Men hon misstänkte starkt att de inte fanns många likheter bröderna emellan. Dantalian var på sitt eget sätt irriterande, i brist på ett bättre ord, men inte alls på samma sätt som den hane som följt Key likt en skugga varit.
"Nej, du har väl rätt i det du säger." Tonen var låg, mörk. Men det vassa leendet låg kvar på läpparna, och hon sänkte det breda huvudet för att dra med ena framtassen över ansiktet ännu en gång. Det var en gest hon halvt gjorde avsiktligt, halvt lät hända instinktivt. Sjukdomen var så uppeldad på insidan av skallbenet på henne att rösterna upplevdes som ett stigande tryck inuti huvudet. Hon skulle faktiskt inte bli förvånad om det slutade med att huvudet sprack itu vid nåt tillfälle.
"Men för vad det är värt, tvivlar jag starkt på att du någonsin kommer kunna uppnå samma nivå av irriterande attityd som han hade. Hade han kunnat hade han antagligen smält samman med Key och inte låtit någon annan komma nära." Ytterligare ett skratt, detta dock mer hånande än något annat. "Patetiskt." Huvudet gungade sakta från sida till sida medan hon skrattade lågt för sig själv vid minnena av hur hon och Temeraire fullkomligt avskytt varandra.
"Nåväl." Ögonbrynen höjdes, och hon sneglade upp emot Dantalian utan att lyfta huvudet. "När tiden är inne att återta vad som en gång tillhört mig, så ser jag till att leta reda på dig."