Aurora hade varit so entusiastisk, men så hemlighetsfull, gällande pjäsen hon spenderat så mycket tid på. Och av skådespelet hon såg framför sig så hade det varit värt det. Hänfört följde hon skådespelarnas rörelser. Det hela var väldigt imponerande. När de två första stridande vargarna uppenbarade sig såg hon nyfiket på dem. Den enda klart röd, den andra... Nephanias ögon vidgades i förtjust överraskning. Tenn! Svansen började vifta bakom henne. Vid gudarna, det kändes som en hel evighet sen hon såg honom sist.
    "Låt striden börja."

Det var med stor entusiasm hon följde de båda hanarnas rörelser.
    "Kom igen, Tenn." mumlade hon för sig själv.
När han fick ett horn i sidan gnydde hon tyst. Det gjorde ont att se ynglingen hon sett växa upp från valp ta så mycket stryk. Det var endast vetskapen om att han var lika envis och tålig som sina föräldrar som hon inte var direkt orolig.

Hon var så pass uppslukad av striden att hon inte noterade att Aurora närmade sig. Det var inte förrän hon talade till henne som hon kunde ta ögonen från dem.
    "Hm? Förlåt, vad sa du?" frågade hon med ett generat skratt.
    "Igen fara, gumman. Det är en spännande strid!" hon satte sig ner bredvid henne. "Jag undrade vem du tror vinner."
    "Tenn." svarade hon utan ett uns tvekan i rösten. "Du då?"

"Tenn?" Aurora hummade förvånat. Visserligen hade han fått rollen som publiken borde heja på, men han var mycket mindre. Lite spinkig, och konstiga tänder dessutom. "Åh, jag hejar på Kolzak. Han är min vän. Jag tror du skulle tycka om honom om du stöter på honom ikväll." De såg de sista av striden, och Aurora smackade besviket med tungan.
     "Nåväl. Vior och Oraua fick ett bra slut, i alla fall." Det fanns något, djupt dolt, i Auroras röst som var besviket. Hon hade gärna sett den bleka parveln falla, så som det först sett ut. Kolzak hade hållit vinsten i sin mun likt en skör fågel, men låtit den flyga. Nåväl.
     "Oooh, Nilo pratade om den här", sa hon ivrigt och pekade ner mot golvet dit två nya kämpar uppenbarat sig. "Det är mamma och son!" Några sekunder senare ekade Nilos röst över arenan med samma budskap. "Det här då?" Aurora log mot sin vän. "Den är svårtippad. Vem knäcks av sina känslor först?"

Utan att tänka sig för reste hon sig upp när han slutligen stod som vinnare.
    "Det är bra Tenn!" ropade hon glatt.
Någonstans en bit bort i jublet kunde hon höra någon vråla att det var hans bror. Med sökande blick försökte hon lokalisera källan, men det var omöjligt i havet av vargar. Med eftertänksam min satte hon sig långsamt ner. Att Qu skulle vara här visste hon egentligen, men hon hade ändå inte helt varit beredd på det.

Nephania slätade ut ansiktet och vände sig med ett leende mot Aurora, som med road blick såg på henne.
    "Åh, tyst med dig." sade hon med ett skratt och knuffade kärvänligt på henne.
Hon såg på de båda stridande i ringen istället.
    "Mor och son säger du? Jaaaag tror nog mer på henne." blicken sökte sig till väninnans. "Hon är äldre, och har mer erfarenhet. Sättet hon rör sig på är mer självsäkert också. Jag tror hon är ett säkert kort. Men man vet ju aldrig. Jag kan ju bara tänka mig hur det skulle vara att slåss mot någon som var min egna valp."
Hon visste inte själv om hon hade kunnat ge sitt allt i en sån strid om hon någonsin skulle befinna sig i en sån.

Aurora fnissade med sa inget mer förrän Nephania tippat.
     "Hmm", svarade hon tankfullt. "Jag också, faktiskt. Jag tror inte hon kommer ha några problem med att mangla honom. Så länge båda överlever." Aurora tänkte på sina egna valpar. Hjärtat flimrade vid tanken på att något ont skulle hända dem, men om det var hon själv som skulle slåss skulle hon ju i alla fall ha kontroll.
     "Sen", la hon tilll, "skulle jag ju aldrig ställa upp i något sånt här, men är hypotetiskt sätt är det en intressant tanke." Aurora var alltför beroende av sina krafter och förmåga att tala med sitt offer för att kunna delta i en gladiatorstrid. Dessutom skrämde tanken på ärr henne.
     "På tal om valpar och allt sånt där", pep Aurora sedan, efter några sekunders tystnad, och vände sig leende mot Nephania. "Ser du någon du gillar, eller? Jag känner sååå många vackra i Civitas. Kan du inte låta mig fixa en dejt åt dig, snälla Nephie?"

Hon höjde förvånat på ögonbrynen.
    "En dejt?" frågade hon med ett skratt.
Egentligen borde hon kanske sett det här komma; det var inte direkt en hemlighet hur romantiskt lagd Aurora var. Ändå satt hon där, överraskad.
    "Du ska veta att jag är väldigt kräsen, Aurora." Leendet på hennes läppar var roat, men blicken hon gav henne var menande.
Om hon skickade henne på dejt med någon som inte var en stäppvarg var hon rädd att den inte skulle pågå speciellt länge. Fanns det inga sådana närvarande hoppades hon i alla fall på att det var någon renrasig. Skammen hon skulle känna om hon blev ihopföst med ett gråblod. Men det var ingenting hon tänkte säga högt. Hon visste mycket väl att Aurora var ett av dessa gråblod.

Striden avgjordes innan hon hade möjligheten att säga så mycket mer om den potentiella dejten, och som hon gissat stod modern som vinnaren. Nephania lyssnade uppmärksamt när Nilo introducerade nästa stridande par. Ironin i att hon själv tänkt i liknande banor som svartvargen nu talade i slog henne aldrig.
    "Jag håller på honom. Den andre ser inte ut att vara torr bakom öronen ens." fnissade hon.

Aurora fladdrade bara med ögonfransarna åt sin vän. Det var en utmaning hon var fullt villig att bita i. Åh, så romantiskt det vore om Neph fann kärleken tack vare Aurora. Hon kände en väldigt trevlig grottvarg, men han var omedelbart borträknad. Synd ändå, kunde Aurora tycka. Kanske den där högresta silvervargen kunde vara något?
     "Jag behöver bara ett försök", lovade hon och tystnade sedan. "Eller, tvåtre kanske. Men det kommer gå så bra så!"
     Nilos presentation fick Aurora att himla med ögonen. Hon tyckte lite synd om gråblodet och sättet hon presenterades på. Sättet Nilo pratade fick även Aurora att känna sig lite träffad, och en rebellisk, envis gnista tändes.
     "Nä", höll hon med. "Men jag hejar på henne. Jag gillar någon i underläge. De är spännande." Till en början såg det ut som att svartvargen skulle vinna, och Aurora bet sig i läppen. Men sedan fick gråblodet tag i hans öra, och slet av det. När Caedes böjde sig ner, plockade upp örat och sprang gråtandes ur arenan satt Aurora som fastfrusen i några ögonblick, innan hon exploderade i ett klingande skratt som blandade sig med publikens.
      "Hon kanske inte är torr bakom öronen", fnissgrät Aurora, "men hon har i alla fall sina öron."

Nephania blinkade dumt ett par gången medan hon följde den gråtande vargen med blicken.
    "...du kan inte mena allvar."
Det här var alldeles ofattbart. Med en blick som talade för att hon inte trodde sina ögon såg hon på Aurora, som nu grät av skratt. Endast ett ögonblick senare hade även hon brutit ut i ett klingande skratt.
    "Vid Gudarna. Jag vet inte om jag vågar gissa fler gånger." kved hon fram och torkade tårarna med ena tassen.
Nilo fortsatte med nästa strid medan hon själv försökte lugna ner sig och djup andas, vilket var svårare än det borde vara på grund av att hon och Aurora fortsatte att trigga igång fnissattacker hos varandra.

Flickorna missade större delen av nästa strid enbart tack vare att ingen av dem kunde titta mot varken varandra eller arenan, där en liten blodfläck påminde om förra striden, utan att börja fnissa hysteriskt igen. Till slut vände Aurora bort huvudet helt, harklade sig och försökte samla sig på allvar. Hon andades in djupt och kunde höra Nephania göra samma sak, men om hon fokuserade för mycket på vännen skulle hon börja fnissa igen.
     Efter många om och men vände hon sig igen mot arenan och försökte se allvarlig ut, även om rösten svagt vibrerade av undanhållet skratt när hon talade:
     "Vad säger vi om den här striden då?"

[Avslutat!]