När alla började lämna arenan och kom vällande ut stod Varya redan utanför. Oron, ångesten och till viss del rädsla, präglade hennes ansiktsuttryck. Hon skälvde, vibrerade i omgångar. Blicken flackade fram och tillbaka mellan ansikten, sökandes efter det enda hon ville se just nu. Hennes systers.
     Genom vimlet möttes deras blickar. Varya kände genast gråten i halsen igen. Hon kunde inte vänta längre. Varya började springa. Tårarna trängde fram och när hon näst intill krockade in i systerns famn grät hon.
     “Aurora,” grät hon. Hon försökte säga något, men lyckades inte. Orden stockade sig i halsen, tjocka och tunga. Hjärtat som fallit hade ännu inte kommit upp. Det gjorde ont i magslutet, en kvävande smärta. Hon kunde inte säga något, men ville bara känna Auroras betryggande värme.

[Privat för Aurora]

Det var skönt att sträcka på benen, och Aurora lämnade villigt sin plats tillsammans med alla andra. Väl ute kändes luften friskare och det var en lättnad att andas in. Hon började höja huvudet, men stoppade tvärt i rörelsen. Varya fångade hennes blick där hon skyndade mot henne, tvärt emot fiskstimmet. Åh. Hon skyndade på sina egna steg, och släppte villigt in sin tårögda syster i famnen.
     "Åh, älskade, älskade Varya", mumlade Aurora i systerns öra och drog henne till närmare sig. Hon kunde inte veta säkert vad felet var, även om hon hade sina misstankar, och det kändes bättre att bara stötta systern istället för att erbjuda falska visdomsord. "Släpp ut det, älskade. Jag har dig. Du kommer inte falla här."

     ”Varför,” snyftade hon, ”varför?” Det fanns så många frågor att hon inte visste vart hon skulle börja, i vilken ände, eller vad som var bäst. Bland all hjärtesorg fanns även tankar på Kolzak, på Valkyrian. Varya ville inget mer än vakna från denna mardröm.
     ”Jag har gett allt, Aurora,” orden var knapphändig och tjocka av gråten, ”jag kan inte ge mer av mig själv än jag redan har.” Hon snörvlade, skakade i hennes famn.
     ”Jag kan inte vara kvar här, Aurora. Jag klarar det inte. Jag måste bort.” Man kunde höra paniken i hennes sköra röst. Varya ville inte gå, hon ville inte lämna sin syster, och trots allt ville hon inte lämna Even, men hon visste inte hur hon någonsin skulle kunna acceptera framtiden. Varya började vrida sig under Aurora, blicken flackade, som att hon sökte efter en utväg. Men när hon såg sig om, söder, väst, öster, norr, så insåg hon att det inte fanns en plats för henne någonstans. Ett liv i ensamhet, som om hon inte känt sig ensam i hela sitt liv.

"Jag kan inte ge mer av mig själv än jag redan har."
     "Så gör inte det då", svarade Aurora. "Du måste finna den delen av dig som var så bra på att dela - dela med sig av sig själv, dela med sig av glädje - utan att ge bort den." Aurora lyfte upp Varyas nos med sin egen för att kunna se in i systerns ögon. "Du kallar dig själv självisk, men du ger och ger utan någon måtta. Älskling, du måste vara självisk nu, på riktigt." Aurora strök Varya över pannan i mjuka, lugnande rörelser. Hon ville inte hyssja henne, för hon visste var hon hade fått det ifrån och det var inget hon ville påminna om just nu.
     "Gör som du vill, Varyis. Gå till pappa, gå härifrån, gå till dina... vänner? Men Varya", Auroras blick fann systerns igen, "om du lämnar, lova mig att du kommer tillbaka senare ikväll. Du får inte lämna mig." Det fanns något skört även i Auroras röst, och hon kämpade för att trycka ner det. Hon undrade om Varya verkligen förstod hur mycket hon betydde för den röda. Visste hon att Aurora skulle gå sönder utan henne?

Varya grät öppet, utan att försöka dölja det mer än vad det redan var i Auroras lockiga famn. Det kändes som en lättnad, om än den sämsta sortens lättnad någonsin. Ögonfransarna glittrade av tunga tårar när systern fångade hennes blick. Genom tankarna som skrek på henne fokuserade hon på Auroras ord. De var tröstande, och hon försökte låta dem sjunka in, ta till sig dem. Men det var svårt, och det gjorde ont. Verkligheten hade slagit tillbaka, hårdare än hon någonsin kunnat vänta sig. Det var som att illusionen spruckit med hennes hjärta, och hon visste inte hur hon skulle kunna plocka upp bitarna av sig själv igen, om det ens fanns några kvar.
     Men hon försökte släppa hjärtesorgen för ett ögonblick. Varya ville inte lämna. För trots den mardröm som det kommit att bli, så hade hon alla hon älskade här, om än de var få, och Aurora och Grendel älskade väl henne tillbaka? Hon ville tro dem.
     “Jag vill inte lämna dig, Roris,” hon grät fortfarande, men stillsammare. Hon ville inte gå, hon ville inte lämna. Men förutom hjärtesorg så kände hon sig förnedrad. Skam. Varya hatade den känslan, mer än något annat. Hon var så kluven, så vilsen. “Jag vill inte lämna pappa.” Hon tryckte pannan hårt mot Aurora och slöt ögonen. Hon drog några darrande andetag.
     “Jag kan inte tänka,” erkände hon svagt. “Jag s-stannar, för ikväll iallafall.” Varya drog sig undan lite.
     “Aurora, jag förtjänar inte dig,” hon visste att det var sant, och hon skämdes för det, “men jag älskar dig, med hela mitt brustna hjärta.” Varya reste sig upp på skälvande ben. Hon ville inte förstöra Auroras dag, samtidigt som hon inte orkade stanna kvar. Det hela var fortfarande surrealistiskt när hon försvann bort till barackerna, om än tårarna hade slutat rinna nu.

[Avslutat]