Virel visste inte riktigt vad han hade gett sig in på, men det spelade inte så stor roll nu, gjort var gjort, och Digne var en surkärring, och Klas var död. tappad på vägen till Skuggfall, eller det var det Digne sa, iallafall.
   Nu väntade han på att gå ner och invänta sin tur och han kände en sorts skräckblandad uppspelthet om det hela, han kanske äntligen skulle kunna få visa att han var en produktiv medlem av Flocken, och göra Kasai och Digne stolta!
   På tal om Digne så skickade han blicken mot henne, hon hade fixat en korg åt honom som han kunde bära sin sand i, ifall han skulle behöva den, hade han sagt och han anade att hon ågrade det nu, när han stod här och förberedde sig för att kämpa i Isil Anars namn.

[Till Digne, men andra IA medlemmar kan hoppa in]

Digne var besviken, hennes utskällningar och mordet på Klas hade inte varit tillräckliga för att stoppa Virels naivitet. Hon höll tillbaks tårarna och såg tomt ut i luften, precis som när en del utav Isil Anar skulle ut på en kortare färd i Numoori. Hon var rädd, rädd för Virels skull och rädd för hur hon själv skulle reagera ifall han blev skadad, eller ännu värre - avled.
     De turkosa ögonen letade efter Virel, när hon väl funnit honom gick hon fram och satte sig bredvid sandvargen, "Du vet" började hon, "trots att ja' skällt pårej.. så är ja' mycket stolt, stolt över att du schlåss för Isil Anar" Digne skämdes något. "Men om du blir skadad ska du få se på jäklar anamma!" egentligen syftade hon inte på om Virel faktiskt skulle bli skadad, utan ifall han dör, det var bara att hon inte ville yppa det.
     Hon mötte hans ögon, "Lycka till".

Virel fånlog åt hennes kommentarer och sträckte på sig stolt när hon sade att hon var stolt över honom, det var det han ville höra! Nu skulle han bara höra det från Kasai också, när han vunnit!
   "Oroa dig inte, Jag är en soldat av Isil Anar, och en av oss är värd tio av dem!"
   Han nickade och puffade henne med nosen lugnt, hon var det närmsta en modersfigur han haft sen... ja någonsin, och han gosade in hela ansiktet i hennes nacke och suckade.
   "Tack för korgen, jag lovar att jag kommer vinna, för Isil Anar, för dig, för familjen" han nickade igen och log, han tänkte inte, kunde inte, göra de besvikna.

"Och vi alla vet att du kommer göra ditt bästa." Ronia närmade sig sandvargen, som tills nu stått och konverserat med Digne. De bröt sin omfamning, och Ronia såg på dem med en viss värme i blicken, tydlig för de som kände henne så väl, innan den åter blev mer allvarlig. Hon fångade Virels blick, och en viss skärpa smög sig in i tonfallet.
 "Det är hårda strider där ute," varnade hon honom. "Jag vill att du är beredd på att din motståndare inte kommer att hålla igen. Jag har sett råstyrka, men även imponerande teknik. Däremot har jag inte sett något kraftanvändande, och det är där du ska koncentrera din energi." Hon placerade menande en framtass mot korgen Digne flätat åt honom. Sanden frasade till i rörelsen. "Du har din sand. Håll huvudet där det ska vara, undvik direkt närstrid så mycket du kan, och se till att ta tillvara på dina färdigheter."
 Ronia släppte korgen, och blicken mjuknade åter.
 "Lycka till, Virel."

Virel såg upp när Ronia kom fram för att tilltala honom, med ett leende gick han ifrån Digne, sin modersfigur och log mot en av de vargar han respekterade mes och lyssnade till hennes råd.
Ett brett, varmt leende spred sig på ans läppar och han blinkade kort och viftade på svansen.
"Med folk som er bakom mig, hur kan jag mislyckas? Gå upp på läktarna nu och ropa högt när jag vinner i vår ära!" han satte sig ner innan han gick fram till var och en av dem och gav dem en varsin puss på kinden.
"Vi syns snart, för i en familj som vår så Varar aldrig Farväl för evigt"
Han nickade med ett brett leende och började stolt gå dit slagskämparna höll hus, dags att göra Isil Anar, och hans nya familj, stolta.

Sandvargens entusiasm gjorde det omöjligt att inte dra på munnen. Ronia fnös till, ett kort skratt, när han skuttade fram till henne och gav både Digne och henne själv ett snabbt slick på kinden. Gesten överraskade henne, om än hon var vad vid den energiska Virels nycker vid det här laget.
  "Gå," sade hon istället, och nickade uppmanande mot arenan. Där fanns ingen tid att spilla. "Förbered dig, så ses vi senare."
   Ronia och Digne såg efter sandvargen när han försvann bort, innan de sökte sig mot utgången för att ta sig tillbaka mot arenans balkonger.

[Avslutat.]