[Ensaminlägg, inga svar, tack!]

Det kändes ovant, obekvämt och ovälkommet. Den här känslan av att lämna allt som var hans bakom sig och vandra vidare utan något direkt mål. Shiva kunde minnas alla de gånger han lämnat Kaiwood, och det hade aldrig rört honom i ryggen att vandra ut från skogen. Men då hade han haft något att återvända till. Det hade han inte nu. 
Så när tassarna slutligen hade nått skogens rand, kunde han inte förmå sig att vandra ut från trädens skyddande skuggor. Kunde inte förmå sig att kliva ut i det öppna landskapet. Så istället stod han där, blickade ut över världen som plötsligt kändes så främmande, som ett fån.
De månvarv som passerat sedan han lämnat TBB hade bestått av en känslomässig berg-och-dalbana. Shiva hade pendlat mellan frustration, ilska och uppgivenhet. Han hade gjort sitt yttersta för att försöka få någon kontroll över sina känslor, men slutligen hade han gett upp och bara följt med strömmen. Han kämpade med att verkligen inse vad som hade hänt, och vissa gånger kunde han fortfarande tro att allt var en dröm och förvänta sig att han skulle vakna upp vilken sekund som helst. 
Men han vaknade inte, för detta var verkligheten.

Dagen hade börjat gå mot skymning, och ett djupt andetag drogs. Den svartvita hanen ruskade på huvudet, försökte sammanfoga sina splittrade viljor som stred inom honom. Det här var ju löjligt. 
Hur länge hade han egentligen stått här? Shiva visste inte. Solen hade stått högt när han nått Kaiwoods rand. Och nu var det så gott som skymning, natten var inte allt för långt borta. Det var dags för honom att ta beslut, att omfamna den ovälkomna verkligheten som han inte kunde fly ifrån.
Det var dags.

Och med en olustig känsla i magen samt en brinnande känsla i ögonen tog han så de kliv som förde honom bort från Kaiwood. När han passerade skogsranden kändes det nästan som att luften slogs ur hans lungor och han var tvungen att stanna. En otrolig längtan efter att vända om kom över honom, men han motstod den. Det krävde all hans viljestyrka men han motstod den, och tvingade sig själv att fortsätta vandra. Ett steg i taget, ena tassen efter den andra. Ångesten rev honom på insidan men det fanns ingenting att göra.
Det var över. Allting var över. Han hade inget mer att hämta hos parasiterna i TBB. Det här var hans nya väg, även om han inte alls ville inse det.
Sakta föll en tår längs med hans kind. Den överraskade honom. Shiva kunde inte minnas sist han hade gråtit. Det måste vara länge sedan... Kanske när Ijin dött. Hans känslor hade alltid främst visat sig genom ilska, men nu fanns inte längre någon att ta ut den över. Kanske det var därför han grät. Kanske tårarna berodde på att han verkligen hade älskat den där dumma skogen och den där patetiska flocken, mer än han ens vågat erkänna för sig själv. Shiva valde att inte forska vidare i den saken, det fick vara som det var.

Ett nytt kapitel i Shiva liv påbörjades när han klev ut från Kaiwood. Och trots att det smärtade honom mer än något annat han tidigare hade upplevt, såg han sig aldrig om när han lämnade sitt hem.