[Pax till Nevada & maybe HELA Devils. ^^]

Natt och dag, måne och sol, stekande som svalande, snö som gräs, har en stor Vren gått genom Snöslätten, Fjällområdet, Lövskogen, Träsket och Döda skogen för att komma till ett enda ställe; Tenkai's öken. Helt idiotiskt enligt denne Vren, och tur är ju att Vrenen inte stött på någon flock eller något störande ivägen för hennes väg. Denna långa väg, sömnig och matt i sina muskler, travandes i sanden, denna Vrenhona har endast fått sova i en timma per dag hon gått genom alla dessa "städer". Jobbigt och tiden hade ju inte precis gått fort genom hennes vandring, men hon kom dit hon skulle tillslut, nästan avsvimmande av hettan denna dag och nästan avsvimmande av tröttheten dessutom. Honans ben ville bara vika sig och ligga där under hennes kropp helt orörande, men hon fick inte sluta sin vandring ännu, aldrig att hon ska göra det. Detta ska hon klara av, lätt som en plätt och inget ska visa sig inom hennes väg.

Någon timme senare hade hon börjat att sakta av, hon började att hantera värmen på något sätt, försöka att kunna kontrolera den, hon verkade klara detta mycket väl. Vrenen gick nu med lätta trippande steg över sanden, lyssnandes och vädrandes, öronen gick i ett, fram och tillbaka. Nosen vädrade som en propeller på en helikopter hela tiden, hon kunde inte motstå att göra allt detta, hon ville se om det fanns mer liv i en öken än i en snöslätt eller annat, hon ville se om det verkligen var sant att det fanns liv här. Och naturligtvis finns det ju farliga ormar, asätare flygandes över henne, stora tjocka råttor i sina hål under sanden. Jo visst, det finns liv, men hon menar inga sånna liv, denna Vrenhona ville se en varg. Hon vädrade igen och började att öka farten något, hon hade fått ett spår på en annan varg inte så långt bort, en hane dessutom. Men hon är inte intresserad av denna hane, eller?

En främling på reviret.

Nevada tittade upp. Den gula blicken sökte längs horisonten efter en skepnad. Ett spår av doft ledde honom mot resten av världen. Redan efter några meter kunde han se en ljus skepnad, vågig mot sandens heta yta. En främling. Han satte av mot denne, trotsade värmen som fick pälsen att klistra sig mot midjan. Även han, som bott här så länge, blev svettig och dåsig av en för stark sol. Sanden la sig tung till rätta efter var steg han tog.
Tillräckligt nära talade han. "Vem beträder Devils revir?" monotom röst.

(kort men fick lite annat att göra ;))

[Gör inget (;]

Honan tittade upp, en främling, det var definitivt ingen hon kände till, men hon svarade för att inte vara ohövlig. "I am Mistress. And u?" Svarade hon snabbt tillbaka, trots att hon talar engelska så ska det säkert inte vara några problem för denna hanne att förstå, det skulle bli jobbigt att försöka lära sig svenska. Hennes ögon riktades bortom hannen, där, där fanns en hel flock, men ingen verkade bry sig alls. Dom verkade ta det lugnt. Hon vände sin blick tillbaka på hannen, hon såg honom i ögonen, hennes gula såg in i hans gula. Nästan likadan färg, men som sagt, inte intresserad eftersom att hannen såg gammal ut, och det kunde kanske ha varit något om han var yngre. *No, it could'nt! I don't want him!* Tänkte Miss i sitt huvud, tankarna flög omkring i hennes huvud, detta var förvirrande, en hanne som frågade vem som gick på deras revir. Hon verkade inte förstå vad hon hade gjort, hon förstod ju vad hannen sade, men varför placerar man en flock i en öken? *Idiots!*

Nevada fnös likgiltigt mot honan. Okunnig. Naiv.

"Mitt namn är Nevada. Ledare och beskydare av allt du ser framför dig. Har du en anledning till att beträda vår mark?"

Hans huvud reste sig högt och stolt mot henne när han stannade några meter ifrån henne. Det här var bara ännu en främling. En vilsen sådan, verkade det som. Och hon borde inte vara något problem att köra iväg. Men man vet ju aldrig, kanske hade hon något viktigt att säga?

Hon tittade okunnigt emot hannen, Nevada. Vilket ovanligt men häftigt namn. "Ok Nevada, pleasure to meet u. Why I am entering the era of land? Well .. I really don't now, but, I need help." Svarade Mistress trevligt tillbaks. Nevada verkade vara ganska så snäll, eller skulle han köra iväg henne? Nej. Det kommer han aldrig att kunna göra, hon kommer i så fall att bosätta sig i denna öken och sedan få igenom sin ilska för att komma in i flocken. Men, tänk om detta kunde leda till problem? If I could join a pack, I'd be very happy, but that's not why. I needed, I would hit back if someone decided muck with us. So .. what do u think? I'm useless!?" Sade hon sedan och hon fick sin ilska i blicken.

Nevada lyssnade till punkt och bevakade honan ständigt. Nosen rynkades plötsligt när honan själv drog igenom ilskan i rösten.
Försökte hon hota sig in i gruppen? Behöver hjälp sa hon. Han fnös ljudligt.

"Det spelar ingen roll om du kan försvara reviret eller slåss om du inte ens kan tala till dem högre med vördnad. Respekt och tillit går först. Vi behöver inte fler svek." sade han tungt.

(( förlåt om jag tolkar ngt fel, rätta mig i såfall))

Hon tittade sedan snällt emot Nevada och hon menade ju egentligen inte att vara arg, det bara blev så. "I'm so sorry .. Betrayal? What deceit?" Sade Mistress sedan, hon såg glatt på gruppen bakom Nevada och hon försökte inte smörja eller hota sig in i Devils som då flocken kallades för. Hon har ju en liten sjukdom som har börjat att visa sig, hon har börjat att må illa i vissa stunde och ibland behövt spy. En sjukdom som man aldrig kan bota utan hänger med hela livet, men det är inget hon vet om.

Och plötsligt kom det ut spya framför Nevada's fötter. Mistress drog ner huvudet så att han inte skulle få det på sig, och hon sneglade upp emot Nev. Sedan rynkade hon nosen och tittade snällt upp emot Nevada, spylukten skärde i nosen på henne. Och munnen smakade inte gott den heller. "I'm so sorry, I don't know what is happening to me .."

Nevada skulle just till att tala om ett grovt förräderi inom flocken när han anade hennes gestalt rycka utpumpande. Det hela avtog inte, utan slutade med stinkande pöl vid hans tassar. Han backade besvärat, ovillig att smutsa ner sin päls i den starka doften. När hon snabbt hämtat sig och talade igen tittade Nevada oförstående på henne.

Det var först nu han tog några steg runt henne, genomskådade hennes sjuka, märglade kropp. Han var svag. Och hon befann sig i öknen blottad under en sol som tagit så många liv....
En kvarts cirkel gick han innan han kunde stå bredvid henne och tala med henne över axeln igen.

Varför?

"Är det därför du är här? .... Nej... Du visste ju inte vem jag var. Är det bara en självmords resa? "

Hon lyssnade till hans ord, självmords resa? Åh nej, han verkade misstolka det hela med spyan och allt. "I .. I really don't know why I am here. But if I disturbed you, I am so sorry." Började hon och tittade ner i den stekheta sanden. "Will I die? I do not want to die, I want to live. And although I do not know what happens to me I will not hurt you at all or be a threat to the flock." Sedan vände hon sitt huvud emot Nevada och såg på honom glatt, men efter en liten stund verkade den äckliga pölen vara borta; tack vare solen och sanden. Mistress ville inte ha en sjukdom och heller inte dö eller känna smärta. Hennes tassar värkte och benen vek sig tillslut. Hon rammlade ihop, hon svimmade helt enkelt pga sjukdomen som nu har börjat visa sig en aning.

Nevada suckade. "Jag vet inte, det är svårt att säga..." men han inte säga mer än så innan honan åter igen sänkte sitt huvud drastiskt, inte för att spy igen utan för att falla mot marken. Handlöst. Avsvimmad. Sand trängde snabbt in hennes päls när en svag vind flyttade marken en centimeter.

Han tittade på henne med förundrade ögon.
Så stod han vid ett vägskäl. Hjälpa eller inte hjälpa?
Honan var inte någon Nevada kände någonting för ännu. Men han såg en klar möjlighet i hennes sjukdom, en möjlighet att lära sig mer. En möjlighet att bota en sjukdom. Att bistå flocken med ännu mer. Kunskapen lockade honom. Och ett ryck i mungipan uppkom med ett "huh.". Honan skulle överleva så länge. För kunskap. För flocken.

((hoppar och ppar lite eftersom Mis är avsvimmad, om det är ok, annars får du hojta till))

Azazel hade bärt henne på sin fjäder beklädda rygg. Han hade grymtat motvilligt om att överhuvudtaget nudda en sjukling. Men vad hade han haft för val? Döden vandrade vid hans sida. Den hotade om att inte bota honom alls om han själv skulle få den sjukdomen.
Nu låg den ljusa honan bredvid honom i skuggan. En sval grotta med tillgång till vatten längre in. Närmare lyan än så ville han inte ta henne. Om hon nu var sjuk.
En hare hade lyckats ta ner också. Den låg inte långt ifrån hennes nos och han hoppades att hon skulle vakna av doften.

Nevada, som låg bredvid henne höll ett vaksamt öga på henne när honan hungrigt åt på haren. De svart ändade öronen rykte kraftigt när Misstress slet i köttet.

Tyst bevakade han, utan att svara på frågan. Han försökte att förstå.

Som helare i flocken var det hans ansvar. Att alla mådde bra. Och nu använda han sin hjärnkapacitet till fullo för att förstå just det här. Ännu betydde dessa sjukdoms sympton mycket mer än vad Misstress själv gjorde.
Han mummlade något obetydligt när hon åter igen spydde i sanden och sedan la sig, utmattad, på marken.

Haren stirrade dumt på honom med en död blick.

"Hur länge har du vart sjuk?"

Såret på halsen hade ännu inte läkt, men det läkte långt mycket bättre än det Azazel hade fått. Det var första gången han hade träffat på en Oryx, och förmodligen sista gången han skulle underskatta en. Det hade tagit de båda flockmedlemmarna ett par dagar, närmare en vecka, att ta sig från savannen och tillbaka till öknen igen.

Zayev hade med viss möda lyckats övertala Azazel att det vore bäst att söka upp Nevada för att läka såret då det inte läkte som det borde. De hade följt doften till en grotta som låg inte allt för långt borta från Djävulsberget. Nevadas nu välkända doft beblandades med en främmande tiks doft. Zayev kastade en blick mot Azazel.
"Vill ni följa med in?"
Den blå noterade att fakargen såg ytterst motvillig ut till idéen, och lät det bero för att sedan själv gå in i grottan. Väl därinne fokuserade hans fyra ögon på den vite ledarvargen. Innan han hann säga någonting fick han syn på en ynklig varelse bredvid Nevada. Utan att lägga mycket tanke bakom detta såg han på den vite och bugade djupt.
"Nevada, jag ber om ursäkt för att jag stör." Zayev kastade en snabb blick mot tiken innan han vände blicken mot ledaren igen. "Men Azazel har råkat ut för en skada - ett sår som inte läker som det ska. Det börjar se riktigt otäckt ut. Så vår fråga till er var: skulle ni vilja ta en titt på det? Såret sitter minst sagt olägligt till."

[Långt och bra inlägg! 8D]

[Alltså... då Nevada PPade Zazzel tidigare kan vi väl låtsas att han PPade Saturn, eller någon annan? Så fungerar mitt och Zayevs inhopp?]

Långsamt linkade fakargen efter den blå flockbrodern. Han ogillade att inte kunna flyga, men såret hindrade honom från att röra sig med större grace. Att ge sig på en fullvuxen och erfaren oryx var kanske inte den ljusaste idé som någon av de båda fått. Och att missbedöma och underskatta ett sådant djur kunde ha lett till skador långt värre än de som de båda fått. Fakargens blick var fäst vid den björnlike när denne ledde deras marsch över öknens sand och sten. Han var hungrig, trött och inte på sitt bästa humör.

Länge hade de vandrat. Från savannens gräsvidder, över stäppområde och in i öknens sandiga dyner. Ledarens doft lekte i luften så snart de nådde revirets gränser, och de följde den gulögde vargens doftspår. Snart nog nådde de den grotta där den vite höll hus. Doften av en främling smög sig in i den lejonlikes nos. En främling tillsammans med ledaren? Det ryckte lätt i fakargens morrhår.

Azazel stannade upp när Zayev talade till honom och gav denne en sned blick. Han hade inte träffat Nevada sedan denne lämnade honom att ta hand om Saturn. Han var inte säker på om han ville ha den vites hjälp. Ville inte visa sig mer förnedrad än vad han redan lyckats med. Ville inte sjunka än lägre i dennes ögon. Han ville verkligen inte det. Motvilligt följde han ändock den större flockbroderns steg.

I grottans mynning stannade han upp, ville inte gå längre eller verka i vägen. Med låg profil lyssnade han tyst när Zayev talade. Det var sant. Såret sved och gjorde honom ständigt påmind om att han borde ta hjälp. Men han ville inte ha hjälp. Inte nu, och inte då han kunde sjunka än mer.

Såret sträckte sig från den lejonlikes bröstkorg och vidare upp i armhålan. Får vart steg skavde det. För var rörelse blev såret smutsigare, slitnare och mindre sannolikt att läka som det skulle. Om man mot förmodan skulle få för sig att lukta på det, så luktade det inte gott. Han hade tvättat det så gott han kunnat, de gånger de stannat. Men det hjälpte ej.

I väntan på Nevadas svar stod fakargen och såg i marken. Han ville inte ens se på främlingen.

Zayev dök upp. Oväntat och plötsligt. Strax efter honom följde Azazel. Den inte längre nyaste, men fortfarande nye fakargen. En välbekant doft förklarade nästan direkt vad som var på gång. Var, blod, smuts och svett.

Den svage honan morrade berört mot flockmedlemarna vilket fick Nevada att slänga öronen bakåt. Men när den blå talade till honom, ursäktande och artigt (något han uppskattade och respekterade högt.), så lystrade han istället på denne.

Det stora ludna ansiktet, pyntat med sina röda ögon och kantat av betarna, visste sans och lugn i sina ord och gjorde livet lätt för Nevada. Ingen hysteri eller oro. Lätt att tyda och förstå.

Azazel har skadat sig. Behöver tittas på.

Nevada nickade och reste sig. Han gick fram till Azazel, som tittade ner i marken. Han kunde se en början på såret och tovig päls. "Visa." beordrade han, med en kall röst.

Azazel försökte att ignorera den främmande tiken, men den skarpa doften av sjukdom och spyor fick det att rycka i den breda nosen. Vad gjorde ledaren i en grotta tillsammans med en främmande, sjuk, tik? Svaret kanske var uppenbart, men just nu orkade inte den brune bry sig speciellt mycket. Större delen av hans koncentration gick åt för att ignorera sårets sveda och klåda. Smaken av sårets smuts, var och blod, dansade förbi i Azazels minne och han smackade bekymrat med den blå tungan mot gommen av dålig vana. Han ogillade att behöva be om hjälp. Ville inte verka vekare än vad Nevada redan såg honom som.

Stelt stod han och väntade på den vites röst. Blicken hölls fäst vid marken och faktumet att den äckliga doften av den sjuka tiken kom närmare gjorde honom inte mer bekväm i situationen. Hade han varit ensam med en sådan som henne hade han antagligen inte stannat länge. Doften av sjukdom var ingen han uppskattade.

"Visa." Ledarens kyliga stämma skar i fakargens kropp och han slöt hårt ögonen som i väntan på ett slag innan han som hastigast tvingade sig att ta sig samman. Han var här för att få hjälp. Här för att såret inte läkte som sår borde. Här för att det inte ville bli rent, hur mycket han än tvättade det. En av anledningarna att det tagit sådan tid att komma hit berodde på hans egen starka lust att slicka såret rent från smuts, damm och annat som inte hörde hemma där.

Den lejonlike höjde blicken för att se på ledaren ur ögonvrån medan han vände sig för att låta Nevada se såret. Han lyfte sin vänstra framtass och blottade det ludna bröstet för den vite. En känsla av obehag blandade sig med motvilligheten. Manen sträckte sig en bit in under Azazels bröstkorg, vilket hade lett till att den långa, mörkbruna, pälsen tovat sig i såret. Ett ruskigt sår som inte doftade så gott. Men det var åtminstone inte doften av spya. Han rynkade på nosen på nytt när han påmindes om främlingens närvaro. Blicken sjönk på nytt till marken.

[Ville bara påpeka att Zayev inte kommer göra så jättemycket mera just nu, så vill ni rolla om mig är det lugnt c:]

Off:

Då Mistress dött i annat roll tänker jag undra om vi ska strunta i detta roll helt? Ska vi kalla det avslutat?