Den vita hanen vandrade igenom den tidigare eldhärjade delen av skogen. De isande blå ögonen betraktade sorgset eldskogen. Han visste dock att ur elden kunde nytt liv spira och snart skulle elden bara vara ett avlägset minne men som det var nu så var eldens härjningar alldeles för färska.
Dock fanns en avlägsen lättnad hos honom. Hans flock avr säker och reviret fanns kvar men tankarna hade börjat röra sig i hans huvud. Tankar om att flytta reviret till en annan del av Numoori. Inte så långt bort men bort från detta ärr i Numoori och bort en bit till från TBB. Han gick försjunken i sina egna tankar. Funderade hur flocken skulle ta de hela. Underade över vart flocken fanns. Han hade inte hört så mycket från dem och vissa började han fasa hade dött eller lämnat flocken utan att säga något till honom.
Han gick väldigt försjunken i sina tankar och tänkte inte riktigt på vart han vandrade. På senare tid hade han känt sig så ensam och övergiven. Få fanns kvar vid hans sida, endast en syster levde om hon nu ens var i livet. Hans flock verkade hålla på att försvinna bort. Visst han hade stängt undan sig från flocken, vandrat mycket ensam men aldrig trodde han att han skulle bli så ensam. Visst han hade vänner kvar men de avr färre än han hade kunnat tro.