[Reserverad för Ahixi.]

Den klippiga omgivningen som nu omgav dem var välbekant för Aamon. Inte för att han var hemma, fortfarande var det en bit kvar. Men han kände området de nu var i väl, då det låg alldeles bredvid Andheraas revir. Blodsbergen som de kallades, hade varit något av en lekplats för Aamon och vännerna han haft då han varit mindre. Många lyckliga minnen från en tid som inte varit lika bekymrande hade han från denna plats. Men det gjorde ont att tänka på dem då han inget annat kunde göra än längta tillbaka. Så han försökte låta bli, även om bergens närvaro påminde honom hela tiden.
Valpen hade han för ett tag sedan släppt, han trodde inte att hon skulle försöka springa ifrån honom. Han hade givit henne en enkel förklaring som vem som helst hade kunnat tro på. Han hade talat om att båda henne föräldrar var döda, likaså alla hennes syskon, och han hade tagit henne med sig för att han inte ville att hon skulle svälta ihjäl eller dö på något annat sätt. Och som det verkade så trodde hon också på honom. Det var perfekt.

De stora tassarna placerades en efter en på det grusiga underlaget medan han vandrade framåt, tätt åtföljd av den cremefärgade honan som också hade vingar. Han hade fortfarande inte lärt känna henne, men inte heller visste han riktigt vad han skulle säga.
Så han behöll sin tystnad. Ifall hon nu undrade något kunde hon alltid öppna munnen själv. Hans fokus låg på att ta sig hem.

Blodsbergen påminde henne om hennes sorg, hennes familj fanns inte längre och det var bara att gå vidare. Hon tänkte på dom hela iden, ständigt, hon mindes sin fars leende och hennes brors skratt, alla minnen, dom hade börjat att blekna vagt. Ahixi började att gråta, i tystnad, hon gick efter den mörka hanen, hon gillade honom och accepterade honom som sin nya far.

Han var tyst, men Ahixi hade så många frågor.
- Vad hände med far och min bror? Varför tog du mi -- hur visste du att dom var döda? Sa hon förbluffat, det var dags att få veta vad som hänt och varför han tog henne och hur han visste att alla var döda. Såklart att hon älskade sin nya far och sitt nya hem och flock, men sanningen skulle fram, hur dog dom?

Huvudet ruskades då han hörde den unga honans ord. Självklart skulle frågor komma, de gjorde det alltid från de unga och ibland också från de äldre som egentligen borde veta bättre än att öppna munnen vissa gånger. Och nu var han tvungen att svara henne.
"En björn dödade dem. Jag såg när det hände," svarade han med en monoton ton utan att se bak på henne. Blicken hölls stadigt fokuserad på vägen framför honom medan han fortsatte vandra.
Den ena tassen efter den andra placerades på den grusiga och steniga marken medan den svarta, kraftiga kroppen rörde sig framåt. Nästan som en robot fortsatte han att gå, tittade inte bakåt. Han ville undvika frågor att behöva svara på, eftersom att det kunde förstöra allting ifall han inte vaktade sin tunga. Så han försökte gå, hålla en jämn takt, i hopp om att den unga honan inte skulle fråga så mycket, och som nu inte skulle fråga något mer. Men så var det med ynglingar, de undrade alltid.
Och visserligen så kunde Aamon inte döma henne, för han visste att han skulle ha undrat exakt samma sak ifall han varit i hennes situation.

- J .. jaha .. Sa hon förtvivlat och vände blicken mot marken. Kort därefter fällde hon ut sina vackra vingar, mörka på baksidan och färgglada på framsidan. Med några graciösa rörelser med sina vingar fördes hon uppåt, hon flög upp ovanför Aamon, hon ville ha lite ensamhet, privat. Hennes skugga bildade vingar mot Aamons kropp, han såg ut att vara bevingad, vilket gjorde henne gladare, hon hade en inbillad kompis. En osynlig vän. En bästis. Ahixi gjorde loopar i luften och massor av andra saker, men hon höll ett öga på marken. På Aamon, hon ville inte mista ännu en hon håller kär.

Hon landade, nu gick hon bredvid Aamon.
- Vart är vi på väg? Frågade hon nyfiket.

Han svarade henne inte, valde att inte heller titta på henne då hon med hjälp av sina vingar steg mot skyn. Ju mindre han sade om saken, desto bättre var det. Det visste han själv. Sanningen skulle inte komma fram, det hade han själv beslutat. Därför var det bättre att vara tyst, så att inte fel ord råkades slinka ur munnen.
Huvudet ruskades lätt, och i sina tankar undrade han ifall det verkligen hade varit rätt att ta med den unga honan. Men sedan sköt han de tvivlena åt sidan, självklart hade det varit rätt. Som ledare över Andheraa var det han som skulle säkra flockens överlevnad, och de behövde nytt blod och nya medlemmar. Varför skulle han ha lämnat henne? Här skulle åtminstone hennes liv fyllas med en mening, alltså hade han gjort något som var bra för henne.
Ett svagt hummande kom ur hans strupe.

När hon åter landade bredvid honom vändes det svarta huvudet åt sidan och den klart blåa blicken granskade den cremefärgade valpen.
"Just nu är vi i Blodsbergen, men vi ska till Samudr, området som gränsar till detta," förklarade han med en saklig stämma. Blicken vändes åter framåt, och han fortsatte att granska vägen de vandrade, noggrant se efter var han placerade sina tassar. Det kunde vara skillnaden mellan liv och död i detta område, bergen var förrädiska.

Hon lyssnade noga på vad Aamon hade att säga.
- Betyder detta att vi ska till någon flock? Där du är ledaren? Betyder detta att jag blir din dotter? Adopterar du mig? Sa hon nyfiket, hon hade så många frågor att hon satte dom i samma tal.

Hennes limegröna ögon utan pupill granskade området återigen, hon log, detta var säkert hennes framtid, en framtid med Aamon. Det skulle vara hennes nya familj, hennes nya hem, Samudr, hon längtade - det var inte långt dit.

[ Förlåt för segt svar .. men hoppas ändå att du vet om varför, om inte, var vänlig läs detta: https://numoori.swedishforum.net/t1853-mar-inte-sa-bra Tack. c:
Dessutom mår jag bättre nu! ]

[AVSLUTAT!]

Eftersom att Ahixi är död finns det som ingen anledning att fortsätta på det... ;p