Det var inte långt kvar till gryningen, men natten låg som ett täcke över Sacrari. Varken stjärnor eller måne gick att skymta. Allt som lyste upp omgivningen var elden som Niyaha tänt när de kommit tillbaka från träningen. Ren och Janos hade genast slängt sig ner bredvid elden, högljutt klagandes på olika krämpor och blåmärken. Arno och Niyaha hade placerat sig på andra sidan av den lilla elden.
     Föräldrarna låg med sina ben korsade över varandras, och talade lågmält med huvudena tätt ihop. Det var okej fram tills Arno tillgivet gnuggade sin panna mot Niyahas. Ren knuffade till Janos, nickade mot föräldrarna och mimade ett tydligt ÄCKLIGT. Janos slängde en blick mot dem och grimaserade i medhåll.
     "Vad är det?" Arno hade snappat upp grimaserna. "Tycker ni inte om... det här?" Han gav Niyaha en puss på nosen. Ren stönade. Hans mamma log brett, och pussade tillbaka, något som genast besvarades med en ny puss.
     "Men USCH!" utbrast bröderna i kör, och omfamnade varandra i ett förtvivlat försök att stänga ute alla synintryck. Det hjälpte inte, då föräldrarna förtydligade varje puss med ett "mwah". Ren hade inget emot när Niara och Dimitrij låg nära varandra, men hans föräldrar? Äckligt!
     "Asså ÅååÅÅh varför är vuxna så äckliga", stönade Ren. "Kan de inte bara va' lite coola?" De kastade en gemensam blick mot föräldrarna, som flinade brett tillbaka.
     "Typ, när jag får tjej, då ska vi va' coola. Chill, liksom." Ren tänkte över sina ord. "Pussas i smyg kanske. Men inte inför stackars hederliga killar som vi!" Det var ju oändligt synd om Janos och Ren där de låg.

Janos grimaserade stort. En äcklad min med tungan strax utanför tandraden mötte sin brors. Den var till viss del sanningsenlig, men han kunde ändå förstå mamma och pappa. Janos skulle aldrig erkänna det högt, varken för mamma eller pappa, och speciellt inte för sina syskon - men han älskade att bli ompysslad av dem. Pappas mustasch som kittlade, mammas varma pussar - vad fanns där inte att gilla? Men Janos lät inte några av dem tankarna ges till känna. Istället höll han bara med sin bror.
     “Eller hur! Om man måste liksom…” Han tystnade, funderade lite över sin framtid och hur han ville att den skulle se ut.
     “Hur skulle din drömtjej se ut då?”

"Hur skulle din drömtjej se ut?" Ren hade ingen aning. Han hade faktiskt inte ens tänkt på det, och han kände sig lite ställd nu när frågan låg på bordet. En drömtjej måste ju ändå bestå av sådant som han tyckte var fint.
     "Snäll, fast rolig också" Ren rullade över på rygg och gäspade. Frågan hade ju varit hur drömtjejen såg ut, så han tog en vändning. "Fin färg. Rosa.. eller nej, grön, det är min favoritfärg. Horn kanske! Det är coolt. Mmmm...-"
     "Låter det inte som att han beskriver Beata?"
     "PAPPA!" skällde Ren till. Kinderna hettade omedelbart. Han talade med en gäll, tillrättavisande ton. "Neeeej." Han kunde inte titta på någon och var plötsligt glad att det bara var familjen där. "Jag var inte färdig!! Jag tänkte säga massa andra saker också!! Typ vingar! Beata har inte vingar!! Jag pratar inte om Beata!!" Ren drog några djupa andetag, försökte tränga undan den pinsamma känslan.
      "Din då?" Han vände sig mot sin bror i ett försök att släta över händelsen. Rösten var fortfarande lite gäll.

Janos grimaserade åt pappas kommentar.
     “Beata? Hon är ju typ asgammal!” Rens panikslagna sätt att försöka rädda situationen tvingade Janos att kväva ett skratt. Kanske var han faktiskt kär i Beata? Äckligt.
     “Min?” Han snörpte på munnen tankfullt. “Hon ska ha muskler på de rätta ställena,” svarade han slutgiltigt. “Och inte gammal.” Janos såg sin mammas oförstående blick.
     “Och vad innebär det? Vad är “muskler på de rätta ställena”?”
     “Eeeeeh…” Janos funderade. Ögonen såg på Ren efter hjälp. Vad betydde det egentligen? Ren kanske hade ett bättre svar. “Tyyyp....” 

"Tyyyp..."
     "BIFFIGA ben!" fyllde Ren hjälpsamt i. "Som fyra trästockar!" Han ville ta någon i flocken som exempel, men var rädd att det skulle vändas emot honom. "Hon måste vara snabb också! Snabbast i flocken." Han flinade. "Efter mig då, såklart." Ren bestämde sig för att äntligen möta de andras blickar, när han med en dramatisk suck rullade tillbaka på mage.
     "Men VaaaAAr ska man hitta en sån liksom. Den enda tjejen i vår ålder här är LIV och det går ju inte!! Vi kommer vara ensamma för alltid Janne, jag bara säger det." Ännu en dramatisk suck. "Så ensamma..."

När Ren tog över instämade Janos bara med att nicka ivrigt med ett brett leende.
     “Inte snabbare än mig heller!!!” inflikade han hastigt. Det vida flinet ersattes av en min som långsamt växte sig mer och mer olycklig. Janos kröp närmare sin bror, lutade sin sida mot honom och lyfte nosen mot himmelen.
     “Uääääh,” grät han skådespelat. “Ensammast i världen! De snyggaste i familjen!! Lämnade fördöma!!!” Janos slutade låtsasgråta. “Om det inte är sorgligt, då vet jag inte…”

Ren stödgrät tillsammans med Janos i några sekunder innan han slutade för att säga något.
     "En riktig tragedi! Så snygga, vackra, coola, häftiga, starka-"
     "Här är vi ödmjuka."
     "- smarta, roliga killar som vi... Och så blir vi ensamma..." Ren suckade djupt, men kom sedan på något.
     "Janne!! De vuxna får ju gå på patruller till Måntemplet!! Lova att vi går tillsammans någon gång och-" Han viskade det sista, "skaffar flickvänner?" Toppenidé! Ingen kunde sälja in Janos bästa egenskaper så som Ren eller vice versa. De här tjejerna skulle ha en chans.

Broderns upptäckt fick honom att lysa upp igen. Svansen dunkade ivrigt bakom honom. Ett kort, tjutande yl lämnade i glädje.
     “En månbrud!” instämde Janos nickande. “Åh, åh, jag har hört att de allra snyggaste av tikar från hela landet samlas där!!” Det var inte sant, han hade aldrig hört någon säga det, men han önskade att det var sant så därför tänkte han göra Ren den tjänsten. Det var en bra lögn.
     “Men Ren…” Ivern i hans röst hade ersatt med något som efterliknande tvivel. Janos stirrade ner på sina långa gängliga framben. “Så här kan vi inte se ut då,” insåg han bestört. De stora runda ögonen såg på sin broder. “Vi måste träna!” Janos studsade upp på benen. 
     “Vi måste träna jättehårt, så vi kan få vilka månbrudar vi vill!” Ett stort leende bredde ut sig i hans anlete. 
     “Om vi ska vara deras hjältar, måste vi se ut som de också!”

Jaså? Perfekt! Ren var just påväg att drömma sig bort i fantasier om söta månflickor och äventyr runt templet, när Janos ton fångade hans uppmärksamhet. Han blev hemskt rädd för en sekund, rädd att de hade missat något viktigt. Sedan slappnade han av.
     "Ja! Vi ska träna så vi får muskler på de rätta ställena!" tjoade Ren tillbaka, plötsligt väldigt exalterad. Hoho! Vad biffiga de skulle bli! Han såg redan hur de skulle spatsera förbi sin reflektion i en vattenpöl och urskilja svällande muskler. Han lutade sig tillbaka på bakbenen, och gjorde några skutt, likt grodhopp. Det var lite jobbigt, och Ren skrockade högt, nöjt över musklerna som skulle byggas. Sedan sträckte han på nacken, försökte urskilja en förändring.
     "Ser de större ut?"

Janos började göra snabba armhävningar genom att luta sig ner på armbågarna och sedan resa sig igen. Varje gång som han hävde sig upp igen blåste han ut hårda andetag. Han stannade upp när Ren kallade efter hans uppmärksamhet. Janos vred huvudet lite.
     “Lite. Mina då?” Janos spände benen i hopp om att de skulle se muskligare ut. “Jag vill ha lika stora ben som farfar. Han har riktiga bastanta ben! Honom tacklar man inte omkull. Det tycker väl tjejer om, en stadig grabb?”

"Mmm, jo, men lite tror jag." Ren kisade, försökte avgöra om det faktiskt var någon skillnad. När allt var suddigt såg faktiskt benen lite större ut... så han antog att de faktiskt växt.
     "Alla gillar stora ben och stadiga grabbar", svarade Ren, och drog in ett kort, dramatiskt andetag. "Janne! Det kan vara det vi kallar oss! Stadiga grabbarna!" För något måste de ju kalla sig, eller hur? Ren sjönk ner och härmade Janos armhävningar. Stadiga grabbar krävde trots allt stadiga ben.

Tungan föll ut på ena sidan av munnen och svansen började veva okontrollerat.
     “Stadiga grabbarna!” instämde han gladlynt. Leendet sträckte sig från öga till öga. Janos kunde knappt vänta till då de äntligen skulle bli Antagna och få resa med patrullerna. Men de var ännu unga, och hade mycket träning att ta itu med.
      “Men du, vi borde kanske träna på att inte bli omkullknuffad?” föreslog han ivrigt. “Om jag knuffar dig, knuffar du mig?” Janos gav inte sin bror mycket till svarstid, innan han oförsiktigt slängde sig in i sin bror i ett försök att slå omkull honom till marken. Bakom honom kunde han höra Niyaha säga:
     “Janos! Var försiktig!” Det fanns en viss skarphet i tonen som han kände igen, men inte tog så allvarligt längre. Det var allmänt känt att Janos var väldigt benägen att göra sig illa, vilket inte var speciellt konstigt med hans vårdslöshet. Det var länge sedan han tappade räkningen på hur många gånger han hade varit hos Krita för att ett ben gått ur led.

"Uff!" var allt som slapp ur Ren när han blev tacklad av sin bror. Han var inte med på det alls, och snubblade omkull. Den lätta nerförsbacken fick honom att rulla något varv innan han kom på fötter igen, något vimmelkantig.
     "Jag är okej!" hojtade han och ruskade på huvudet. "Puh! Vi behöver verkligen träna på det!" Vid Gudarna, vad pinsamt det skulle vara om hans framtida tjej ville krama honom och han bara föll omkull! Väx upp, Ren. Ren ruskade på huvudet igen, som om det skulle hjälpa mot de små gråa prickarna. Det gjorde det inte.
     "Jag har en bra idé", sa han och såg förbi Janos, bort mot Sixten som tillsammans med Valkyrian och Vindhur anlänt med byten till flocken. "Man måste ju äta för att bli stor, eller hur? Och vi behöver öva på att knuffas..." Han sneglade mot föräldrarna och sänkte rösten, väl medveten om att de kanske inte skulle gilla idén. "Vi tacklar omkull Sixten och tar den där haren. Är du med? På tre."

Janos viftade glatt på svansen när hans bror kom upp på ben igen. Han följde broderns blick vidare bakom sig. Precis som med Rens tonfall sjönk Janos kroppshållning mer och mer. Han gjorde sig redo för en smygattack.
     “Ett… Två… Tre!” Janos tog ett långt språng, och kunde inte hjälpa brölet som lämnade honom i iver. “Attaaaack!”
     Sixten som ändå stod några långa språng bort förstod inte att bröderna var ute efter honom, förrän Janos ohämmat kastade sig över den mindre stäppvargen. Janos knuffade omkull honom klumpigt medan Vindhur obrytt steg åt sidan. Uppenbart oimponerad av tillvaron, om än inte alls chockad.
     “Nuuuu!” Med det signalerade han att det fanns en perfekt öppning för Ren att ta bytet. Stadiga grabbarna skulle lyckas igen!

Ren följde sin bror tätt intill. Istället för att gå på Sixten fokuserade han på haren, som stäppvargen tappat när Janos brakade in i honom. Träna för att bli stadiga? Hah! Det var de redan. Sixten om någon behövde hjälp.
     Ren nappade tag i bytet och vände på klacken, för att omedelbart få en tass i sidan som fick honom att tumla omkull.
     "Vart är du på väg?" Han spratt på fötter igen, genast med ett förnärmat uttryck i ansiktet.
     "GääöÖööDimitrij ville ha den. Topphemligt uppdrag. Du vill inte störa oss, tro mig." Ren pressade ihop läpparna i ett bistert leende, och nickade mot Janos. "Plikten kallar. Kom, Janos." Ren sa sällan Janos, men han ansåg att det gav honom ett viss pondus. Han drog till sig haren igen, och backade långsamt bort, som om Vindhur skulle glömma att han existerade om han inte gjorde några snabba utfall. Hon fnös till svar, men Ren tyckte sig ana ett litet leende i mungipan. Han hoppades det i alla fall.

“Superviktigt!” ekade Janos över Sixtens stånkande.
     “Du är inte så liten längre!” kved stäppvargen under honom när han klev av. Janos skrattade lite och log ursäktande, men han hann inte mer än så förrän han vände sig efter sin bror. Han såg så oskyldig ut som möjligt när han rörde sig jämsides sin bror. Ett påklistrat brett leende.
     “Snyggt jobbat,” väste han. Med en enda hastig rörelse knyckte han haren av Ren och tog ett språng iväg. Janos ville skrika när han hörde sin bror bakom sig. Det kittlade i hela kroppen av spänningen. Det var inte mycket som fick honom att skrika: när han blev jagad, när Oberon kittlade honom, och Azdell.

Vilket svek. Ren kastade sig efter nästan omedelbart, nafsandes efter Janos hälar. Efter att ha duckat för sparkande tassar fler än tre gånger gav han upp på den taktiken, och la all kraft på att försöka komma ikapp sin bror. Det var irriterande att de var så jämna i det mesta, för om någon skaffade sig ett försprång var det svårt att komma ikapp.
     Ren utnyttjade en nerförsbacke och kastade sig efter sin bror. Han slog in i Janos bakände. Ihoptrasslade slog de flera kullerbyttor, och landade i en liten hög några meter bort.
     "Uff", klagade Ren och såg sig vimmelkantigt om. "Janne! Du tappade ju haren!" Han smackade dömande med läpparna, som om det inte alls varit hans fel. "Och det här är för att du snodde den!" Han kopplade ett grepp runt brodern för att tugga på hans öra.
     "Det är så man straffas med förräderi i Jägarna, har Nadie berättat."

Bröderna kolliderade och i en härva av för långa, taniga ben rullade de den sista biten ner för backen. Förvirrad och lite omtöcknad satte sig Janos upp och såg efter haren som låg en bit upp i backen.
     “Jag är glappkäftad ju! Om du hade mina tänder hade du inte varit så kaxig!” Det var Beata som kallat honom glappkäftad, men Janos hade inte förstått att det skulle vara en förolämpning, istället såg han det som en åkomma som han kunde skylla på ibland.
     Rens grepp om honom och hans tänder mot hans öra fick honom att skruva på sig ihärdigt i ett försök att komma lös.
     “Släpp mig din slempropp!” När hans försök var till gäves greppade han istället efter sin telekinesi och började dra brodern i svansen. “Släpp mig annars kommer du se ut som Vindhur, fast värre, för hon har iallafall snygga ben!”

Ren hatade när Janos använde sin kraft på honom, och han hatade ännu mer att bli dragen i svansen av den. Hotet om att se ut som Vindhur bleknade lite när Ren fokuserade på ben-kommentaren.
     "Jasså, det tycker du!" utbrast Ren triumferande. Han också egentligen, men bara i smyg. "Snyggaste benen du sett, hm? Drömmer du om dem eller?? Är du kääär i dem?" Han höjde rösten till ett rop. "VINDHUR, JANNE ÄR KÄ-" Brodern stoppade en tass i munnen på Ren, och han kvävdes snabbt. Allt som lämnade honom var ett kränkt hostande, och han rullade snabbt av Janos. 
     "Okej, okej", flåsade han. "Ska vi sluta fred eller? Stadiga grabbar-pakt, du vet."

Paniken som grep Janos när brodern började ropa ut de pinsamma lögnerna fick honom att genast tappa fokus på kraften och istället trycka tassen, kanske lite väl våldsamt, i munnen på sin bror. Janos grimaserade åt Rens hostande och rätade på sig när brodern steg av.
     “Okejdå,” instämde han. “Men då måste vi ha en regel! En regel som är viktigare än alla andra regler!” Det fanns något teatraliskt i hur han höjde rösten. “Bröder före höner! Eller?” Tveksamheten i det hans just sagt syntes i det tydliga minspelet, och han tappade all den tidigare självsäkerheten han haft. Han insåg att det inte riktigt var rätt, eller rätt alls faktiskt. 
     “Brosor före honor?” Det andra förslaget var han mycket nöjdare med och det syntes i det vida leendet han gav Ren.

"Brosor före honor!" upprepade Ren entusiastiskt, och lade sedan an ett högtidligt uttryck. Han sträckte ut tassen mot sin bror, och grep tag i hans för att skaka den. "Vi kommer alltid hålla ihop."

[Avslutat <3]