På en stor sten inte allt för långt bort från lyorna låg Volodya i sin ensamhet och solade, hon riktigt njöt utav eftermiddags strålarna som värmde hennes spinkiga lilla kropp. Då och då öppnade hon ögonen som för att försäkra sig att alla i flocken inte hade dragit iväg någonstans, trots att hon kunde höra flertalet röster samt känna av deras närvaro.
   Det ryckte i kroppen. Rastlösheten tog över, det var dags att röra på sig. Nu när Volodya en sista gång skulle checka av alla i flocken saknades Janos. Snabbt flög hon ner från stenen. Febrilt rördes huvudet i alla riktningar för att lyckas få syn på honom, vart befann han sig?
   Hon behövde inte leta alls länge innan hon fick syn på ett ansikte som hon mycket väl kände igen, det var Janos och han rusade rakt emot henne. Ett brett leende uppenbarade sig i det lilla ansiktet.
   “Janos!” ville hon glatt ropa men förmådde sig inte. En klump bildades i magen, hon vågade inte. Inte här. Inte nu.

    “Oj, öh, eh,” flåsade Janos när han anlände till samlingsplatsen. Lite senare än alla andra. Det tillhörde inte till ovanligheten att Janos försov sig, men han såg det alltid som en vinst om solen ännu var uppe.
    “Jag är här! Jag är här, ni alla kan vara lugna!” utropade Janos med ett skämtsamt leende. Janos undvek sin moders stränga blick. Han visste att han skulle få höra ett och annat av henne senare ändå. Istället lade han blicken på Volodya och när deras blåa ögon möttes log han ännu bredare.
     “Vollan-bollan!” Med spretiga, studsande steg tog han sig fram till henne. “Var det mig du letade efter?” Janos sänkte huvudet lite för att matcha hennes höjd lite bättre. “Amen durå! Du är väl för go. Inte behöver du väl hålla koll på mig.” Han sträckte på sig och blåste upp bröstkorgen litegrann.
     “Har du hört om den där gången jag räddade Ren undan ett fallande träd?” Janos hade berättat den historian säkert 10 gånger var till vardera valp. En förvrängd sanning som härstammade från jordskalvet när de var små.
     “Jag var inte gammal. Bara några år, vettö, men det spelade ingen roll, ser du de här musklerna eller?” Janos försökte spänna sig lite och blev nästan bestört när ingenting tycktes hända, “äsch, de vilar nu,” ursäktade han sig stressat.

   “Mm-hm,” gav hon till svar. Janos sträckte nöjt och stolt på sig, solade i glansen av uppmärksamhet. Det fick Volodya att skratta något. “Har du hört om den där gången jag räddade Ren undan ett fallande träd?” Uppmuntrande skakades det lilla huvudet, hon lyssnade gärna på den historien än en gång.
   “Jag var inte gammal. Bara några år, vettö, men det spelade ingen roll, ser du de här musklerna eller?” Hon lade huvudet på sned en stund, innan hon själv bestämde sig för att spänna på sina icke existerande muskler hon också. I nästa sekund rusade hon fram mot Janos ena framben, honom skulle hon allt lyckas fälla! Volodya som var så stark. Starkare än starkast faktiskt!
   Efter ett flertal misslyckade försök att fälla Janos gav hon motvilligt upp, en ledsen min var fastklistrad i hennes ansikte och läpparna pryddes av en tutläpp. Hon såg bedjande upp mot Janos som för att få honom att teatraliskt ramla ner till marken.

Janos skrattade varmt åt Volodyas tappra försök att fälla honom, men gav inte med sig.
     “Har jag glömt säga det?” sade han när han mötte Volodyas plutande min. “Ingen, då menar jag INGEN,” Janos kastade några spanande blickar omkring sig i ögonblicket för att se så inte någon, typ Azdell eller Vindhur, hörde vad han var på väg att säga, “någonsin kunnat vinna över mig i en brottningsmatch. När jag föddes höll jag ett brottargrepp om Ren, det är därför han är blå vettö, och i Numoori över kan man höra folk som snackar om Brottaren Janos.” Hans breda leende blev bara större och stoltare med var ord han sade, som om han faktiskt trodde på det, vilket han också till viss del gjorde. Önsketänkande, brukade Azdell reta honom med, men Niyaha hade en gång sagt att om känslan är äkta så är det äkta. Janos tog det lite mer ordagrant än vad en borde, men så var det med allt.
     “Kanske när du blir större,” Janos ångrade sig och skrattade till högt, “HAHA, nä, sorry. Mig klår du aldrig, stumpan.” Janos fäktade bort valpens inkommande försök och satte sig ned i en stadig position.