Iwaku's långa ben tog honom målmedvetet till revirets mitt. Flocken var inte vad den en gång varit, men många nya ansikten hade trätt fram och de behövde alla samlas, få styrkan av varandra. Gryningen var nära och mörkret låg fortfarande hängandes över skogen. Trotts det hade skogen börjat vakna en aningen till liv, fåglar hördes och mer villebråd berikade skogen än vanligt. Gräs kunde skymtas nära vatten drag och de få levande träd som fanns hade börjat knoppa ut. Döda skogen var en vacker plats om man bara lärde sig uppskatta det den hade att erbjuda. Han stannade upp och hans mörka stämma ljöd ut i skogen. En kallelse med vänlig ton. De behövde finna sitt syfte igen och de behövde sörja dem som lämnat dem och resa sig ur det, starkare än innan. Med låg stämma började han, som så sällan sjunga. Sången var Draugais flocksång och han ville att de skulle känna samhörighet med varandra. Han visste att alla valpar hade fått lära sig den av Labonita och de andra. Så nu skulle de få sjunga tillsammans. Desto längre Revirets mitt han kom, desto högre hördes hans djupa stämma och när sången tog slut, började han bara om igen. 

"Jag blev fångad i ett mörker
Jag såg inget ljus fast allt runt omkring stod i brand
I lågornas sken fanns mitt hopp och min tro
Som virvlade bort och försvann
Så ge mig min styrka
Ge mig kraft att försvara mitt land
Ge mig en väg att gå
Jag ser yxan i krigarens hand

Vill ni att jag vänder om
Och slåss för den jag är
Men aldrig sviker jag mitt land
När vindarna viskar mitt namn

Regnet som föll det fick dölja min sorg
Och släcka min brinnande törst
Jag flydde till bergen när gryningen kom
Men plötsligt jag hörde en röst
Vindarna viskar
Jag hör hur dem kallar mitt namn
Jag har en väg att gå
Jag ser yxan i krigarens hand

Vill ni att jag vänder om
Och slåss för den jag är
Men aldrig sviker jag mitt land
När vindarna viskar mitt namn

Vindarna viskar
Jag hör dem kallar mitt namn
Jag har en väg att gå
Jag ser yxan i krigarens hand

Vill ni att jag vänder om
Och slåss för den jag är
Men aldrig sviker jag mitt land
När vindarna viskar mitt namn"


Bakom honom kunde han höra en bekant individ ansluta sig till honom och han kunde höra på den vackra stämman vem det var. Labonita hade hört honom och var först på plats, vandrades snett bakom honom i lugn mak. Hennes röst var ljus och ekade vackert mellan trädstammarna. Hon var bra mycket mer begåvad på sång än vad han själv var, men han sjöng för deras skull. Och man kunde känna hur stämningen byggdes upp desto närmre flockens samlingsplats de kom. 

[Jag tänkte att alla som tänkt vara kvar i flocken skriver ett litet svar, det ska inte bli något långt flockmöte, utan mer som att stämma av vart de står med varandra. Lite uppdrag osv kanske ska delas ut och ja vi behöver vakna till liv nu när de ändå blir vår :D]

En mycket bekant röst kallade flocken att börja samlas, Iwaku, kort därefter började han att sjunga. Sjunga deras flocksång. Lydig som hon var skyndade hon sig till Labonita och slöt upp i sången när hon började att sjunga. Ephie var stolt över att vara en medlem utav Draugai och var glad över att hon valt att stanna kvar i sitt hem, det smärtade dock något otroligt att hennes far och syster valt att lämna dem. Men inte skulle hon gråta, nej, hon skulle visa sig stark. Stark inför Iwaku.
   En efter en anslöt sig de andra medlemmarna inför mötet, sången blev allt starkare och starkare.
   När de tillslut nått samlingsplatsen satte hon sig ner, bredvid Labonita, och följde generalen med blicken. Sången fortsatte.