Shiva

Den lilla kroppen gick långsamt fram, hon var väldigt lik sin mor, Thzuki, man ser direkt på dom att dom är släkt. Idag sken solen över Kaiwoods marker, några enstaka moln kunde skymtas. Nere på marken var det ganska så mörkt och dimma låg som en bädd tätt mot marken, valpens små tassar blev blöta av den fuktiga marken då det regnat för inte så länge sedan. Dhalai gick surt framåt, sick-zackandes mellan träden. Ibland såg hon upp med sin blick från marken, hennes blick påminner andra om eldens farliga lågor och hur hon är inombords.

Efter en stund kom hon fram till en stor sten, hon råkade gå in i den.
"Vad vill .. du?"
Sa hon och såg upp på stenen, hon trodde att det var en varg, men nej. Hon stod stilla en stund och vädrade med den lilla nosen. En doft. En flockmedlem. Plötsligt travade hon mot doften, den var på något sätt intressant.

Den eldiga energin kom över honom som en våg. Han hade inte väntat sig den, för han kände igen dem som fanns i flocken. Thzuki, Demethra, Bushi... Han hade alla träffat dem, eldvargarna i flocken. Men denna energi var ny vilket väckte den unge hanens uppmärksamhet och fick honom enormt exhalterad. Och för några ögonblick hoppades han på en inkräktare som han kunde ta livet av.
Men sedan mindes han. Han hade inte mött alla eldvargar i TBB, inte ännu. Fortfarande fanns en han endast skymtat på avstånd. Dhalai, Thzukis andra dotter. Det kunde lika gärna vara hon som bar på denna livliga och heta energi.
Dock så hoppades han fortfarande på en inkräktare då han började röra sig framåt. Den muskulösa kroppen tog smidiga steg där han vandrade framåt med det svaga leendet på läpparna. Inkräktare skulle vara roligare, någon att jaga bort, kanske till och med döda. Men sedan fanns det inte heller någon anledning att skjuta upp mötet med Thzukis andra dotter. Han var tvungen att veta var han hade alla olika flockmedlemmar för att lyckas med det mål han hade satt upp åt sig själv. Hög rang, mer makt. Vilka stod ivägen?

Han svängde runt en trädstam och det var med en smått fascinerad blick som han kunde se en ung hona som var så lik Thzuki att han kunde tänka sig att det var på detta sätt hon sett ut när hon var valp. Det syntes verkligen vem som var moder i detta fall.
Själv liknade han inte Ijin. Fadern hade han aldrig mött. Hon var svart och hade kyla och mörker som krafter. Han var visserligen också svart, men endast halva han. Andra halvan var vit, och han bar energi och snabbhet som krafter. Kanske han omedvetet trodde och önskade att det var något han fått efter sin far som han aldrig hade träffat men önskade att han hade fått göra det. Det var frågor som aldrig skulle bli besvarade.
"Åh, Dhalai," gled orden fram ur hans mun samtidigt som han fortsatte vandra emot henne. "Så trevligt att äntligen mötas ordentligt."

Hennes ögon kunde skymta något långt där framme, hon stannade och väntade på individen. Hon visste inte vem det var. När hanen var framme satte hon sig ned och lyssnade till hans ord.
"Jaha."
Sa hon bestämt. Flocken var något hon alltid var bestämd inför.
"Vad heter du? Du vet ju mitt namn. Berätta ditt."
Sa Dhalai likt en order, vilket det också var enligt henne. Hon höjde sitt huvud lite i stolthet, makt och styrka. Även om hon inte är stark som valp. Hennes ögon var stängda då hon höjt sitt huvud. Men hon öppnade dom nu för att se på hanen, hans teckning var någorlunda ovanlig, eller väldigt ovanlig passar nog bättre. Hon väntade på att hanen skulle svara.

Så hon visste inte hans namn. Han noterade det, men kunde inte dra någon vidare slutsats från det hela. Enda anledningen till att han visste om hennes och hennes systers namn var för att de var Thzukis döttrar. Och han gillade Thzuki, han gillade den eldiga honan skarpt. Därav höll han någorlunda koll på dennes liv också, för att få veta lite mer om vad han kunde finna så tilltalande med henne.
Hennes dotter Bushi hade dock inte varit lika tilltalande, även om det funnits en svag gnista efter moder i den unga honan som fått Shiva att inte direkt hata henne. Och han undrade nu hur denna relation skulle komma att se ut och hur detta samtal skulle komma att sluta.
"Mitt namn är Shiva," svarde han henne med ett leende samtidigt som han stannade upp och satte sig ned. Någon närmare presentation ansåg han inte behövdes, för han litade på att Thzuki hade lärt sina små vem som var vem i flocken, åtminstone pekat ut ledarens barnbarn. Shiva var en av dem, han härstammade i rakt nedstigande led från Blossom. Och han antog att alla andra borde veta om det.

Dhalai kunde nästan inget om flocken, eller nja, jo, ganska mycket. BloodBlossom är ledarinna, Hielo kommer tätt därefter likt Beta, Ijin är dotter till BB, Ijin har tre valpar vid namn Shiva, Kali och Usha, Thzuki är något mitt emellan alla rangerna, och själv var hon och Bushi valpar, mer kommer hon inte ihåg.
"Vänta lite, är du dotter till Ijin som är dotter till BB?"
Sa hon osäkert och log då Shiva log. Hon tyckte att det var häftigt med någon som var barnbarn till ledarinnan.
"Tror du att mamma blir sur på mig om jag inte är där hon förväntat mig vara?"
Frågade hon.

Shiva nickade kort med en road min i ansiktet. Så hon visste alltså vem han var, så bra. Alla i flocken skulle veta vem han var, faktiskt alla i hela världen. Han skulle aldrig behöva presentera sig, det var hans mål.
"Alldeles riktigt," svarade han henne och den tvåfärgade svansen rörde sig svagt mot marken likt en ringlande orm där han satt. De mörka ögonen hölls fästa på Dhalai och han undrade svagt ifall denna valp hade något gemensamt med sin syster. Kanske... Men han skulle säkerligen få veta allt om det under detta möte.
Klorna grävdes lätt ned i marken under ena framtassen och han såg upp mot trädens kronor högt ovanför dem.
"Hur ska jag veta? Jag är inte din mor. Men säkerligen tror jag inte att Thzukis vrede är en vrede man önskar möta."
Han såg tillbaka mot den unga honan som bar en infernos färger. Det syntes så klart på dem, både modern och döttrarna, att de kom från eldens vilda släktskap. Kanske på både gott och ont. Shiva föredrog sina egna färger, som för honom symboliserade varifrån han kom.
Vitt och svart. Ljus och mörker. Blandat.

"Det har du rätt i, mamma är farlig då hon är arg. Hon förväntar sig att jag ska vara i lyan eller i alla fall runt om den, vilket jag inte direkt är just nu."
Sa den lilla valpen stolt, hon visste ganska mycket om sin mor.
"Så .. vilken rang har du? I bott antar jag. Du räknas väl som valparnas valp."
Sa Dhalai bestämt, hon retades, hon älskade att göra det. Hennes ögon såg riktigt retliga ut och hon började sedan att skratta elakt. Det här mötet skulle hon minnas väl. Dhalai skrattade så att hon fick ont i magen där hon satt, hon kunde inte heller sluta att skratta, så hon började att fnissa istället. Medan hennes ögon såg sig omkring efter Thzuki ramlade hon bak på rygg, hon började att skratta retligt och högt igen. Hon kramade ihop sina ögon hårt.

Käkarna pressades samman då han hörde orden som kom ur den unga honans mun. Det var opassande, rent ut sagt löjligt. Det var inte så här han skulle bli behandlad, inte av någon. Och han ansåg att Thzuki borde ha lärt sina döttrar lite mer vett än det som denna uppvisade.
- Hur vågar du?
Stillsamt satt han kvar, leendet var som bortblåst. Orden han gav som svar var fyllda av irritation och vrede. Han gillade inte detta, gillade det verkligen inte. Och det som verkligen gjorde honom arg var att hon skrattade åt honom. Och dessutom inte kunde sluta, vilket han upptäckte när hon väl ramlade baklänges ner på rygg, och fortsatte skratta. Han tänkte inte tolerera detta.
Med ett dovt morrande ur strupen befann han sig ögonblicket senare alldeles vid Dhalai och satte en tass mot hennes strupe samtidigt som han böjde sitt ansikte mot hennes. Den vita tandraden var blottad.
- Säg det där en gång till om du vågar.
Han talade med en viskande röst, nästan som om han utmanade henne med det fanns en varnande ton i rösten också. En ton som talade om för henne att han inte skulle ha något emot att sätta henne på plats.

[Hoppas det är okej med lite PP, det är inte så att hon inte kan ta sig ur hans grepp eller så, hoppas att det går bra (: annars får du säga till så skriver jag om inlägget!]

[ Det är okej, skitkul ju! C: ]

Plötsligt kände hon hur en tass sattes mot hennes försvarslösa hals, hon vred och vände på sig men var för liten för att komma ur hans grepp. Hon hörde honom sedan tala, han viskade och hon lyssnade noga, dom eldiga ögonen blev fulla av irritation.
"Jag står för vad jag har sagt. Du räknas fortfarande som valparnas valp!"
Utbrast hon. Sedan spottade hon het aska upp mot hans ansikte, hon hoppades att hon träffade honom. Hon rullade sig ur hans grepp och flydde. Hon visste inget annat bra sätt. Så hon sprang för sitt liv, idag var ingen passande dag att dö på.
"Kom och ta mig om du kan!"
Ropade hon och gjorde sig till en liten eldfluga, hon var inte bra på att flyga, hon hade inte lärt sig det så bra än. Så hon flög vingligt fram, sakta, undvek dom tjocka stammarnas grenar. Hon såg sig om, men hon kunde inte se Shiva, han kanske inte förföljde henne? När hon såg framåt igen var det en stor gren precis framför henne. Dhalai åkte in i den och tappade sin koncentration på att flyga. Hon föll. Hon försökte få kontroll på vingarna, sakta men säkert började en vinge att fladdra, och sedan den andra. Dhalai flög upp mot grenen igen. Där satte hon sig och förvandlade sig till sin varglika form. Där låg hon sen likt en sovande leopard på en savann i ett stort träd.

Med ett ilsket fräsande hoppade han bort från henne då de första små delarna av regnet av het aska träffade hans ansikte och brände hans päls och hud. Huvudet ruskades, han spottade och fräste då det kändes som att han fått aska i både munnen och nosen, och det sved obehagligt i hela ansiktet och i öronen.
Och sedan hördes hennes retsamma stämma mellan träden.
Ilsket stelnade han till, och med sammapressade käkar såg han just hennes svans försvinna bakom en trädstam. Så hon trodde att hon kunde komma undan? Så fel hon hade.
Utan att tveka en sekund kastade sig den ilskna ungvargen efter henne med ett dovt morrande läte kommandes ur strupen. Snabbhetskraften fick honom att röra sig i ultrapid, nästan så fort att ögat inte kunde uppfatta honom. Och på några ögonblick hade han svängt runt samma trädstam, och fick där tvärtstanna. De mörka ögonen glodde uppåt, på honan där hon låg på en gren en liten bit ovanför marken och såg ned på honom.
"Ynkrygg," sade han med en stadig röst samtidigt som den mörka blicken hölls fäst på henne. "Vågar du inte komma ner och möta mig?"

Dhalai hörde en röst, det var han. Shiva. Vad snabb han är.
"Tack."
Sa hon som svar till Shiva's komplimang.
"Nej. Jag tror att jag hoppar det idag."
Sa hon ilsket och glodde ned mot honom. Hennes ögon började att brinna av ilska, varför skulle hon möta honom där nere då det var en aning tryggare uppe i trädet? Jovisst, han ville antingen sätta henne på plats eller döda henne.
"Jag gör nog ett undantag."
Sa hon lugnt och gjorde sig till den lilla eldflugan igen. Hon flög ned mot honom, landade och förvandlade sig till sin varglika form, för den andra gången. Ögonen brann fortfarande av ilska då hon såg på honom. Hon var lite nervös över hur detta skulle gå, och Shiva kunde säkert känna av hennes nervositets-energi. Dhalai försökte att skaka av sig sin nervositet, men det gick inte.

Käkarna pressades samman och ett dovt ljud kom ur hans stupe där han stod och såg emot henne med ilska de mörka ögonen. Hon var så dryg och uppnosig att han faktiskt inte ville annat än att lära henne en ordentlig läxa.
"Kom ner så ska du får se..."
Och det var som om hon faktiskt lyssnade på honom, för med en fascinerad blick kunde han se hur varginnan förvandlade sig till en liten eldfluga som sakta tog sig ned från grenen och flög mot marken för att sedan åter anta en skepnad av en varg. Han hade aldrig stött på en sådan kraft förut, därför var den intressant. Men huvudet ruskades, och ögonen slöts. Energierna i omgivningen blev klarare, starkare. Han kunde se dem, allihopa. Det var inte läge att tänka på honans kraft, det skulle han få göra senare. Nu var det tid att lära henne visa respekt.
Utan att tveka kastade han sig mot henne, beredd att slå omkull henne till marken. Han var inte främst ute efter att skada henne, endast att visa vem av dem som var starkast. Men skulle han bli tvungen skulle han inte tveka att hugga henne på fler än ett ställe.

[Alltså, Shiva är fan ond xD]

Plötsligt kastade han sig mot henne, Dhalai fick panik och började att springa, men det var för sent. Dom eldiga ögonen slocknade och hon föll till mark. Hennes käkar pressades mot varandra och tungan kom i kläm, hon gav ifrån sig ett litet gny, det var ju inte så farligt, mer än så kunde hon tåla.

Hon blev stressad över att hon var i underläge, hon bara låg där, sedan rullade hon över på mage och visade underkastelse, dom små öronen på hennes huvud var slickade mot nacken. Dhalai visade honom att han bestämde, men hon var inte rädd. Efter det satte hon sig upp, fortfarande med sina öron i nacken, hon slickade sig om nosen konstant för att lugna ned sig i hans närvaro, attacken hade varit så plötslig.
"Förlåt mig .. det var inte meningen att göra dig arg .."
Började hon dystert.
".. men jag gillar sånt!"
Sa hon sedan glatt, hennes svans viftade och öronen spetsade.

Ett ljud som kunde liknas vid ett väsande gled ur hans strupe då han fick tag i henne, och han tryckte ned henne mot marken utan att hålla tillbaka på sin kraft. En sak hade han i alla fall bestämt sig för, han gillade henne inte. Inte det allra lilla minsta. Så var det med det.
När hon sedan försökte ta sig lös släppte han henne och klev bakåt. Minen var densamma i ansiktet, till och med munnen var fortfarnade svagt öppen. Men inte längre kom något ljud ur den och han satte sig stillsamt ned innan han slappnade av i även ansiktet. Den mörka blicken hölls fäst på den rödaktiga honan, han ville inte släppa henne med blicken då det kunde ge henne tillfälle att irritera honom ännu mer. Och även om han älskade att reta andra, så var han inte särskilt förtjust i att själv vara den retade.
"Tänk efter nästa gång, du vill inte förarga vem som helst," sade Shiva och avslutade meningen med att fnysa kort, mest för att demontrera sitt ogillande över hennes beteende.
Han blick gled över den omkringliggande skogen och en kort undran över var de andra i flocken var korsade hans huvud. Åtminstone de intressanta. Han skulle verkligen behöva tala med Thzuki om en sak, men det kunde vänta ett tag till. Och fokusen vändes åter mot den unga eldvargen.

Hon lyssnade till Shiva's ord, noga. Och hon la dom i sitt minne.
"Kanske vi kan gå en liten sväng, Shiva?"
Frågade hon som om inget hänt innan. Hon ville ju inte göra honom arg, endast reta honom lite. Hennes blick blinkade till likt eld för en kort stund, hon var irriterad på denna svart-vita hane, honom skulle hon aldrig glömma.

Dhalai ställde sig upp.
"Har du alltid bott här?"
Frågade hon intresserat, all info hon kunde få ur honom var intressant, som att han har kort stubin, kortare än vanligt. Hon log trevligt mot honom, gömde sin irritation väl. Dhalai började att gå mot honom, hon ville röra på sig.

Han såg på henne med en sammabiten min då hon undrade ifall de skulle gå en sväng. Och han hade god lust att spotta ur sig att han minsann inte tänkte gå ett enda steg med henne. Men samtidigt kände han hur en nyfikenhet växte inom honom, och han kunde inte låta bli att undra ifall det var något spicellt hon ville då hon frågade om en promenad med honom. Visst kanske det endast rörde sig om att ställa in sig hos honom, men Shiva kunde inte låta bli att nicka kort. Och utan ett ord började han sedan vandra, med långsamma steg och en blick på henne som talade om att ifall hon ville gå med honom var det bara att följa efter.
Träden reste sig hög runt dem där de vandrade och hennes första fråga kom snabbt. Ifall han alltid hade bott här. Han kunde inte låta bli att le åt hennes ord.
"Självklart har jag gjort det. Jag är ledarens barnbarn, TBB är mitt hem. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att lämna flocken, inte heller hade det varit accepterat att min mor hade uppfostrat mig på något annat ställe. Min plats är här, precis som den alltid kommer att vara." Han tystnade, lät stillheten åter lägga sig mellan dem. Tassarna fortsatte att lyftas för att åter placeras på marken, en efter en. De mörka ögonen sökte sig mot den eldröda tiken, granskade henne lite diskret. "Och jag antar att samma sak gäller dig. Även om Thzuki kanske hållit er undan flocken ett tag så anar jag att hon inte låtit er gå utanför Kaiwoods gränser."

Dhalai lyssnade och gick samtidigt bredvid honom. Hennes huvud såg sig om åt alla håll, hon kände inte igen denna plats. Dom hade kommit till stora stenbumlingar, hennes ögon fastnade vid ett hål, ingången. Det var en lya. Men hon fortsatte att gå bredvid Shiva. Hon nickade. Det hade hon inte trott. Dhalai trodde att han kanske hade blivit uppfödd någonstans och fått vandra in i TBB. Han tystnade. Men kort därefter talade han om Dhalai. "Precis." Men hon undrade ändå varför, Dhalai kunde ju ha varit på upptäcktsfärd just i denna stund. "Men du Shiva. Jag behöver fråga dig något viktigt." Började hon. "Finns det flera flockar? Är vi i krig med någon? Gillar vi några eller hatar? Jag behöver veta." Sa hon nyfiket.

Shiva ruskade lätt på huvudet åt den okunnighet som den unga honan visade upp nu. Han var inte riktigt säker på om han ens borde kalla henne för en TBB, för det enda hon hade gjort hittills var att irritera honom och han gillade inte såna vargar. De skulle vara starka, varelser han kunde respektera eller åtminstone dra lärdom av. Dhalai var ingen sådan. Visserligen kanske han inte heller kunde ha för höga krav på en ung hona, men ändå...
Han drog ett djupt andetag innan han svarade henne.
"Självklart finns det andra flockar, och gott om dem också. Över hela landet. Men ingen av dem tycker vi om, och Qu hatar vi. Jag antar att du vet vilka de är, de håller till på Numoorislätten så det är alldeles intill våran skog."
De mörka ögonen såg på henne med en smått fundersam blick. Nog måste hon väl ändå veta vilka Qu var, annars kunde han inte göra annat än klassa Thzuki som en dålig moder och kanske också som en dålig medlem som inte lärt sin dotter om detta. Det var viktig kunskap, Shiva hade fått det inpräntat i huvudet direkt efter att han var född. För en TBB:are var det viktigt att veta vem som var fienden. Visserligen var hela världen, men främst Qu. Man skulle alltid hålla koll på sina fiender.

"Såklart att jag vet vilka dem är. Om jag träffade någon valp från Qu i min ålder eller yngre, så skulle dennes huvud vara spetsat just nu. Och jag skulle dra med mig kroppen hem till mor. Hoppas att hon skulle vara stolt över mig då." Hon tänkte en kort stund. "Vilken bra idé! Så ska jag göra!" Utbrast hon med ett elakt flin. Hennes ögon började tändas, starkare och starkare kunde man se hur elden flammade hennes ögon, hon såg riktigt elakt på Shiva, hon såg helt galen ut och hon skrattade elakt fortfarande.

Hennes skratt dog. "Min plan är långt ifrån klar broder, men jag ska få den gjord. Någon gång .." Avslutade hon sin mening med ett elakt flin igen, sedan log hon brett. "Jag borde ge mig av genast för att fullborda planen, men även för att återgå till min mor." Sa hon trevligt. "Adjö." Sa hon och vände ryggen till. Sakta blev hon slukad av mörkret, och kort därpå, var hon vid lyan igen.

[ Avslutat? ]

Han såg på henne och han kunde inte hindra det roade leendet när han hörde hennes ord. Han såg in i de brinnande ögonen utan att vika av med blicken, och han började ana att även denna hona hade ärvt den delen av Thzuki som gjorde att han såg upp till henne. Dhalai var nog mer lik sin syster än han först hade anat.
Kanske hon skulle växa upp till en värdig medlem av TBB trots allt.
Det glimmade till i de mörka ögonen medan han såg på henne med en road min. Han gillade sättet hon nu talade på, det lät mycket vettigare.
"Gör du så," svarade han kort innan han vek av från hennes sida och gick en bit innan han åter vände sig om. "Vi lär säkert ses någon mer gång, Dhalai."
Sedan försvann hon i mörkret, och Shiva vandrade vidare åt motsatt håll. Han visste inte riktigt vart han var på väg, men han kunde inte vara stilla. Han hade en del att tänka på, och även om Dhalai hade varit ett kort avbrott hade det endast gjort honom gott. Det kändes som att han nu hade fått nya krafter och därmed kunde fortsätta slipa på planen som började ta form i hans huvud.

[AVSLUTAT! 8D]