Natt. Mörkret hade omslutit hans hjärta. Det var tomt nu, fanns ingenting kvar. Han var ett skal.
Tom.
Sholeh sökte sig djupt in i rosenskogen. Han visste inte varför. Han hade ingenstans att gå, inget hem att kalla sitt. Inte sedan hans syster dog.
Shideh.
Sedan dess hade inget varit sig likt. Inget kunde bli sig likt. Aldrig skulle han le igen, aldrig skulle han vara lycklig. De annars så livfulla, smaragdgröna ögonen var grumliga av sorg. Ändå bar tassarna honom långsamt framåt. Obrytt plöjde han genom rosenskogens taggiga snår. Taggarna fastnade i hans fäll och fjädrar, rev och hade sönder hans fläckfria päls. Han brydde sig inte. Utan Shideh var han ful, ofulländad.
Blicken lyftes. I natten var det svårt att se för vissa, men Sholeh hade en utmärkt syn. Bland träden stod någon. Brun päls, en azurblå kam. Sholeh fann det märkligt att han inte lagt märke till henne tidigare. Han stannade upp i stegen. 
Något sade honom att hans planlösa vandring skulle upphöra här.

[Pax: Arkal]

Det verkade inte som att törsten någonsin skulle slockna, och hon ville inte släcka den. Ruset som den eviga törsten svepte in henne i fick hela skelettet att vibrera av makt. Hon kunde inte få nog utav den. Så hon hade lämnat Even. Runt honom fanns vargar hon inte fick röra och hon ville finnas på ett ställe där det inte fanns några sådana hämningar. Hon visste vart hon skulle för det.
Därför kändes det nästan som en välsignelse när hon såg den bruna fakargen träda ut ur nattens skuggor. Ett brett leende drog i hennes mungipor och de svarta ögonen glittrade. Hon mötte lugnt hans blick när han såg på henne med en något förvånad blick.
"Du behöver inte vara orolig," hörde hon sig själv kuttra "Jag ska ta bort din smärta."
Chocken av att höra sig själv säga någonting med en röst hon inte trodde hon hade fick den kraftiga varginnan att stanna upp. Hon ruskade på huvudet och leendet slocknade innan hon fortsatte fram mot fakargen. Hans blod sjöng så förföriskt i hennes öron.

Du behöver inte vara orolig.

Sholeh var inte orolig. Han kände... lättnad? Äntligen hade han hittat. Det var något med främlingen. Något sjukt, något onaturligt. Något lockande. 


Jag ska ta bort din smärta.


"Hur visste du...?" mumlade han med en låg röst. Hon gick emot honom, lugnt, och Sholeh log svagt. Hans smaragdgröna ögon tårades. Leendet växte sig bredare på hans läppar, så brett att det värkte i kinderna.
"Gudarna har skickat dig," viskade han. Så måste det vara, hans alldeles egna dödsängel. "Ja... ja, så är det. Vackra varelse." 
Han såg upp emot henne, så nära. Lutade han sig fram skulle han känna hennes kalla päls mot sin nos. Tårarna rann ohämmat nerför hans kinder, blötte hans vita päls. Ett hest fnitter unslapp hans läppar, som han längtat efter frid. 
"Jag ber dig. Frigör mig."

Han stod kvar.
Hon hade aldrig varit med om att någon stod kvar, alldeles stilla ända tills hon kunde röra deras päls med sin nos. Hans ögon var blanka utav tårar och hon fick hålla tillbaka en äcklad min. Han var lika svag som hennes far. Det spelade ingen roll vad som hänt, tårar klädde inte en varg.
"Grina inte, det klär inte en varg." fräste hon till honom innan tänderna slöt sig om hans hals. Blodet tycktes sjunga med tusen ljuva röster när dess sötma spred sig.

Stunden som hans blod sjöng i henne var allt för kort och han hängde snart livlös i hennes käftar. Han föll ner på marken med en duns och hon såg på den tomma vargen.
"Ja är inget jäkla sändebud." fnös hon åt honom som om han kunnat svara. Hon skakade på huvudet innan hon lämnade honom för skogens lägre invånare.

Grina inte, det klär inte en varg.
Sholeh grät ändå. Av lycka. Hur kunde han inte? Han skulle ju få se Shideh igen. Vampyren slöt käkarna om hans hals och Sholeh accepterade döden med öppna armar. Livet rann ur honom, men det var som en bön besvarad.
"Men du kom," log han. Världen svartnade och ögonen rullade bak i dess hålor. "Tack."
Ett sista andetag och han var borta. Nu var han i Chaibos nåd.

[Avslutat!]