Då solen nässtan stod mitt på himelen vaknade Crepsley av att dess strålar trängde sig igenom trädets krona och rakt på hans ögon. hanen öppnade dem svagt men stängde dem genast, han lyfte på sitt huvud och kollade vart han var. Lät ögonen vänja sig innan han granskade platsen och det förvånade honnom att en flock på bara 5 stycken stod och betade bara hundra meter ifrån honnom. Han blinkade med ögonen några gånger för att försäkra sig om att det var sant, dessa djur brukade vell hålla sig borta ifrån rovdjur? eller? Crepsley låg kvar på sin plats och granskade dem med en ytterst hungrig blick. Nåväl, han slapp då allafall anstränga morgon jakten, men det verkade mer som lunchen.. Hanen gäspade och reste sig upp ganska diskret, kroppen hukades och smög sig allt längre fram emot dem. Dessa djur bar horn, dödliga sådan. Men trotts det så skulle dem i vilket fall inte vara någon match för honnom, det var ju bara vandrande köttbärare. Visst skulle han bara kunna fälla en utav dem, han var fortfarande trött och orkade inte anstränga sig för fler. En vind drog i hans päls och rakt på byterna, de reagerade väldigt fort och höjjde huvuderna, de kollade oroligt sig omkring och fick syn på honnom. Det var ju trottsallt svårt att inte märka det kritvita varelsen bland de mellanhöga gräset dom dessa varelser, och många andra, betade ned. Bakbenens muskler spändes och han for upp och över en utav dem, även om det inte var den största i denna lilla flock fick den duga. Om inte vinden var emot honnom så skulle detta alldrig hänt, då skulle han ha fått tag i den störste köttbäraren. Crepsley klängde sig fast då den började att springa, han tog sig fram till halsen och svingade sig kring den, slog med baktassarna i marken som snabbt fick färste och sedan körde han in framtassarnas klor i halsen på båda sidor. Hanen drog bytet till sig och bet tag i dess andningsrör och slet ut det. Djuret gav ifrån sig ett förtvivlat och smärtsamt skri medans den slog kullebytta och en vålt innan den drogs efter marken och stannade nån meter ifrån där han hadde satt ned sina baktassar. Crepsley spottade ur kttbärarens andningsrör och gick emot den med lugna och hungriga steg. Att djuret hadde dödsryckningar rörde inte honnom, utan han började med att gräva sig in till bärarens hjärta, linda hans ónaturligt långa tunga kring det och dra det till sig in i munnen. hanen slet loss det och många slemtrådar följde med, han åt upp det och dödsryckningarna från djuret upphörde. Hanen slickade sig kring munnen och fortsatte äta på sitt byte lungt och stilla. Det var andra fångsten sedan han kom till numoori och anlänt på denna plats, kallad Numoorislätten. hanen åt i lugn och ro och eftersom att hans nos var täckt med blodlukten så kände han inte utav främlingens doft och närvaro.
Reserverad för Murderotic
[ 
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
