[Privat mellan Trampass och Åskvilja]

Tramptass hade snart följt efter Vilja upp till hennes grotta. Så snart han hade klivit in ville vilja ta ton, för att undvika att samtalsämnet skulle handla om Shiro. Hon ville just nu tala om allt annat än hennes far. Hennes röst var ansträngd och hon undvek ögonkontakt när hon talade.

"Jag har något viktigt att berätta, och jag har.. information. Som kan vara till hjälp." Hon visste inte riktigt hur hon skulle börja. "Jag råkade döda Aisu. Malvados dotter. Det var genom henne som jag kunde komma åt Fiero. Och hennes död var.. beklaglig. Men hon var patetisk, så det var inte min avsikt att ta hennes liv. Så vet inte om det kanske kan bli ett problem. Det är antagligen en flock där ute och letar efter henne. Draugai. Hon var ledare för dem." Hon tog ett djupt andetag, suckade när hon tänkte på hur onödig hennes död var. Hur kunde någon i hennes.. position, bara ge upp livet för en gammal kärlek. Hon kunde inte se det som något annat än patetiskt. Men det var strunt samma nu. Hon var död. Som alla andra. Det spelade ingen roll längre. De döda spelar ingen roll i den här världen.

"Men jag vandrade länge med henne, vi talade mycket och.. Jag var med henne när hon hälsade på hennes mor. Mivria." Nu mötte hon Tramptass blick till slut. "Jag vet var hon finns." 
Malvado. 
En tydlig tanke till Trampass.
Jag tror jag vet hur vi kan få tag på honom. 

Det var under tystnad den bruna ledaren följde Vilja genom berget, mot hennes grotta. Han visste inte vad han skulle säga, det fanns inga ord som kunde beskriva hur han kände. Han önskade han kunde säga något för att trösta henne. Han studerade konturerna av henne i mörkret. Åskvilja. Inte ens hon förtjänade att komma hem till en så mörk nyhet. 

De anlände till grottan och Tass tog ett djupt andetag, men Vilja hann före honom. Hon lämnade snabbt information om Aisus död och hennes koppling till Draugai. Tass skakade betänksamt på huvudet. Han var osäker på vilken relation Devils hade till Fieros gamla flock för närvarande, hade de ens någon? Han kunde inte bry sig mindre om dem. "Låt dem leta, kommer de hit för hämnd kan vi ge dem egna pålar att placera sina söta små huvuden på."

Han stelnade till när Vilja sedan berättade om hur hon träffat Mivria och visste var hon höll till och vad de kunde göra med den informationen. Han började andas tungt och log besinningslöst. Det här var bra nyheter, det här förenklade allt. "Det här är bra Vilja. Det har du gjort bra." Han fick stålsätta sig själv för att inte genast ge sig av efter Mivria. De kunde inte ge sig av innan Shiro lagts till vila. De behövde vara listiga nu. 

"Vi får bara en chans, det finns inte utrymme för misstag. Är du säker på att hon är kvar?" 

Ett leende spred sig även i Viljas ansikte av att ha varit sin ledare till belåtenhet. Det var en bättre reaktion än hon hade vågat hoppats på. Vid hans fråga så fick hon tänka efter något.

"De har ett tempel där nu, som kallas för måntemplet. Mivria verkar bo där nu mera, som prästinna. Men det är klart, ju längre tid vi väntar.." Hon såg menande på honom. De visste inte hur mycket tid de hade på sig.  Och Vilja hade nyss kommit tillbaka, men med tanke på stämningen och nyheterna hon kommit hem till kände hon att hon kunnat ge sig av på en gång. Men smärtan i muskler och ben gjorde sig snabbt påminda av tanken på ännu en lång vandring framför sig. Hon behövde nog vila hur som helst innan eller om hon skulle ge sig av igen.

"Får jag fråga bara.. Kione, har han kommit hem ännu?"

Vilja hade rätt, de hade inte råd att dröja för länge. De behövde samla en expedition och ge sig av snart. "Vi ska snart ge oss av." Intygade han lika mycket sig själv som Vilja. Tass kände sig rastlös, men samtidigt infann sig en slags lättnad. Jakten på Malvado hade dragit ut på tiden och Tass var trött. Trött på att jaga, trött på frustrationen och ambivalensen som ständigt fanns i hans bröst. Hatet som sakta spred sig, som en sjukdom infekterade det hans sinne. Mest av allt ville han bara att flocken kunde få frodas, i fred från fiender och förrädare. Men de kunde inte vila förrän de hade gjort sig av med sina fiender. Hans blick sökte sig till den bruna honan. Hon frågade om Kione. Tass skakade frånvarande på huvudet. "Nej, jag har inte fått några rapporter från Kione sedan vi skiljdes åt i Kaiwood." Han studerade honan noga och insåg att hon kanske faktiskt oroade sig över flockbrodern. Det hade inte gått att undgå att Kione hade lyckats komma närmare Vilja än någon annan i flocken. Men han hade haft svårt att avgöra om relationen betydde något för honan. Kanske hade till och med Vilja förmågan att bry sig om någon annan än sig själv, trots allt. Kanske var det Kione som hade lärt henne det. Tass log svagt. "Han kommer tillbaka. Vila nu."