De hade vandrat runt Mardouf och sedan följt den jättelika sprickan tills de kom fram till döda skogen. Den gamla varghanen hade brottat ner ynglingen i en lerpöl med svepsjälet att det skulle ta bort flocklukten effektivare än att inte ta ett lerbad. Flockdoften hade försvunnit och nu var det bara varandras dofter som klängde sig kvar i pälsarna.
Döda skogen var en dyster plats, även om Iro på någon vänster uppskattade dimman som låg mellan trädstammarna. Ibland kunde han svära på att dimman gjorde som han önskade. Den verkade tätna runt honom, samtidigt som den inte dolde hans egna syn. Han blev tystare i dimman och verkade röra sig på ett annorlunda sätt.
Under morgontimmarna hade Cy lämnat Iro till sitt eget letande medan den äldre hanen jagade. De hade bestämt en mötesplats till kvällen och så hade de gett sig av åt olika håll.
Under förmiddagen hade Iro träffat på en gråsvart varginna med röd man som tjurigt stannat för att prata med honom. Det var uppenbart att hon inte var imponerad av honom och hon gav honom inte några speciellt givande svar. Han hade lyckats lirka ur henne att Draugai fortfarande var här, hon tillhörde inte längre flocken, men hon vägrade ge honom hennes namn och innan han lyckades få reda på något mer hade hon blottat tänderna mot honom och försvunnit ut i skogen. Tjurigt hade Iro fortsatt och så småningom kommit fram till ett revir. Den gråsvarta hade hållit sig förvånande nära reviret för att inte tillhöra flocken.

Den mörka ungvargen började röra sig runt revirgränsen för att se hur stort område flocken höll, någonstans måste han ju hitta en till varg, annars var det dålig vakthållning här. Dagen var molnig och luften tryckande, det skulle nog bli oväder under kvällen. Dimman hade inte riktigt velat lätta trots att solen nått sin högsta punkt för länge sedan. Snart skulle han dessutom behöva vända tillbaka till Cy och hans mötesplats, annars skulle väll gamlingen börja oroa sig.

Den svarta blicken studerade främlingen som rör sig i utkanten av reviret. Den svarta lilla tiken ligger uppe i ett träd och i dimman syns hon knappt. Hon ser inte så vidare långt i dimman men främlingen är tillräckligt nära för att hon ska kunna se honom i alla fall. Även om tiken inte längre är en del av Draugai så kan hon ändå hålla lite uppsikt på revirgränsen. När hon inte har bättre för sig. Det är väntan som är jobbigast och hon föredrar att hålla sig sysselsatt. Tiken låter sett mörka styra mer nu. De jobbar ändå för ett gemensamt mål och hon vet hur hon snabbt kan ta kontrollen om det skulle behövas. Men det är skönt att slippa styra ibland. Slippa bry sig. Med de svarta ögonen ser hon verkligen ut som en svart skugga. En vålnad i dimman. Ett lätt flin pryder de svarta läpparna och det mörka känner sig retlig. Hon fokuserar på en punkt en bit framför främlingen och när han kommer närmare där hon vill ha honom så sätter hon fyr på en bit gräs. Det knastrar till och eldsflamman dyker upp från tomma intet. Lyser upp omgivningen en stund och slocknar sedan lika fort.

Han hade hunnit gå en bra stund runt revirgränsen utan att möta någon, verkligen dålig vakthållning. Under en längre stund hade han gått och funderat på hur lång tid det skulle ta för honom att ta sig tillbaka till mötesplatsen från den punkt han var, därför var han inte speciellt uppmärksam på sin omgivning.
Eldsflammor dyker plötsligt upp framför honom och han hoppar till. Tack och lov lyckas han hålla tyst och pipet som glider halvvägs upp i strupen lämnar aldrig hans läppar. Dimman delar sig plötsligt och han har klar sikt fram till lågorna som snabbt dör ner igen. Trots att det inte är synligt för honom slöt sig dimman tätare runt honom, som om den ville skydda mot eventuella fiender. Tyst förbannar han sin ouppmärksamhet och ser sig omkring. Först då upptäcker han doften av den andra vargen som är i närheten.
"Jag kan känna din doft, visa dig!" sa han högt och piskade med svansen. Dimman hade återvänt till sin naturliga form och åter flutit ut över marken

Ettroat och lite hånande skratt lämnar de svarta läpparna när främlingen hoppar till av överraskning. Det var roligt. Den svarta lilla tiken hoppar smidigt och med en flytande rörelse ner från trädet och landar mjukt på tassarna. Hennes kattlika trampdynor gör att det knappt hörs något ljud när den svarta vargen landar.
"Här är jag". Svarar det mörka med en raspig och sträv stämma. Den svarta blicken fästs i främlingens anlete. Främlingen är mycket större än tiken men det är inget som avskräcker retligheten som träder sig kvar i blicken och självsäkerheten som styr rörelserna. Främlingen är dock väldigt intressant. Stora vingar pryder hans rygg och tiken rör sig närmare. Svänger sin vana något, som för att cirkulera främlingen.

Öronen vrids och han hör en svag duns av tassar mot mark. Den lila blicken finner en mörk figur i dimman och han snurrar genast runt för att möta henne. Det är svårt att se några tydliga drag i främlingens ansikte, trots att dimman inte ligger tät. Figuren är mindre än honom själv och nättare till kroppen men han skulle ändå tippa på att hon var äldre. När hon började röra sig runt honom tog han ett steg i sidled och blockerade hennes väg.
"Vem är du?" frågade han med en granskande blick.

De tvingas stanna när hanen ställer sig i deras väg. Men irritationen lägger sig snabbt och med en smidig rörelse sätter de sig ner och den fluffiga svansen svepa kring tassarna. De kör på en avslappnad attityd.
Det mörka känner för att komma med en spydig kommentar för att försöka lära främlingen lite vett, men Nagini tränger sig fram och tystar det mörka innan något dumt sveper över deras läppar. Den svarta blicken fläckas av blodrött när Nagini över kommandot och snart är det ett par glödande blodröda ögon som studerar främlingen.
"Mitt namn är Nagini. Vad är ert?" Nyfikenhet lyser nu i det svarta ansiktet och hon kan inte låta bli att studera hanens vingar. Nagini har alltid varit fascinerad av vargar med vingar.

Hon stannade upp och han kunde äntligen se hennes blodröda blick. Det kändes inte som att den varit där tidigare men han intalade sig att det var inbillning, säkert dimman som gjort att han inte kunnat uppfatta den.
"Nagini." sa han som om han smakade på namnet och ett litet leende drog i mungipan "Mitt namn är Vokun." Det var en stor fet lögn, men Vokun var ju hanns bror så Iro fick faktiskt kalla sig för det. Han lyfte lite på vingarna när han märkte att hon studerade dem.
"Tillhör du flocken eller?" frågade han och nickade mot reviret.

En lätt fnysning som lätt kunde misstas för en fnissning undslapp honom när honan frågade om han ville gå med i flocken. Han skakade på huvudet och flinade svagt.
"Nää, men det är ju kul och veta ifall du kommer jaga bort mig eller inte." svarade han istället och såg snabbt ut över skogen. Efter några sekunder vände han tillbaka blicken till Nagini.
"Men vaddå, bor du bara här i närheten av den här flocken fast du inte är med den? Och dem bryr sig inte?"  Frågade han och lade också huvudet en aning på sned.