Det hade tagit dagar för synen att vänja sig vid dagsljuset.
Men när Ceres väl kunde se igen så var det som att hon såg för första gången.

Världen fanns kvar.
Den var vacker. 
Den var hennes. 

Tiden i Bergen hade fått henne att förstå. Tystnad, mörker, ensamhet. Hennes enda sällskap i grottorna. Somliga hade blivit galna. Men inte Ceres. Hon fann någonting där i mörkret. Hon utvecklades, hon fann insikten. Hon var inte längre Topasgudinnan. Den titeln hade hon tagit utan att förtjäna den. Hon kunde inte mäta sig med gudarna. Inte än. Inte idag. Men en dag. En dag kunde hon bli Topasgudinnan. 

 "En dag.." sa hon lågt och fortsatte på målmedvetna steg men utan mål. Hon följde mammuthjorden. Det hade hon gjort i flera dagar. De var kloka djur och ignorerade hennes närvaro. De förstod att en ensam varg inte kunde utgöra ett hot mot dem. 

[Vit]