Xerxes gick lugnt omkring bland träden, bar huvudet högt och såg stolt ut. Det var han också, det vill säga stolt. 
  Frågan var snarare varför inte än varför han var stolt. Vad fanns det inte att vilja visa upp? Han hade makt, förvisso lite makt i jämförelse med sina flocksyskon men mer makt än flocklösa, styrka och skönhet. Utöver det hade han också raganablod i sig, men det var samma sak som styrka och skönhet enligt hanen själv.
  Det var ett under att de stora hornen fastnade i grenarna över honom. Förvisso kände han ibland hur hornen tog kontakt med grenarna och kände ett vagt motstånd när han tvingade grenarna att följa efter hans rörelser. Det resulterade oftast i att ett knak ekade mellan de döda stammarna. Men han var van, och för vad det var värt, det vill säga skönheten, så tyckte han inte att grenarna var ett sånt stort problem. Han kunde ju blivit född ful och mindre graciös. Det hade varit ett problem.
  Snart såg hanen lyan där Aisu sagt sitt farväl som i och för sig bara var tillfälligt. Men det hindrade honom inte att känna en våg av bitterhet skölja över honom när han tänkte tillbaka på den dagen.
  Xerxes satte sig ned, några meter ifrån. Iwaku hade velat träffa några andra i flocken, några som Iwaku aldrig träffat förut. Det kanske hade varit en dålig idé av Xerxes att ta på sig uppdraget. Han själv kände ju inte heller särskilt många i Draugai än. Om än fortfarande en främling för flocken ville han ändå fullfölja uppdraget, och föra någon, eller helst några, av sina flocksyskon till Iwaku. Och Xerxes gissade på att lyan var den del som var centralast av flockens revir, som om den var en sorts samlingsplats. Så det var där han väntade; väntade på att någon skulle närma sig honom.

  "TYYYCHAAAA!"
Ett rop ekade mellan de svampiga träden, men när Nibber stannade för att lyssna efter svar var det just bara ekot som gav respons. En djup suck lämnade den lilla varelsen då han skakade på huvudet så de långsmala öronen fladdrade. Det var inte precis ovanligt att hans syster gav sig av på egen han nu när hon blivit stor nog för att kunna klara sig själv på sina utflykter. Tyvärr gjorde detta att hon försvann när han minst anade och var oerhört svår att hitta igen när han, eller de andra, ville henne något.
  Nibber fortsatte framåt med ett missnöjt hummande. Han hoppade över en liten göl i backen, tog sig smidigt upp på en lågt hängande gren och krängde sig genom ett buskage för att komma ut på öppen plan.
  "TYCH--", ropade han igen, men tystnade lika snabbt som han satte tassarna i backen och tvärnitade. En vit, i hans ögon enorm, varg betraktade honom från öppningen till en lya. Stora, men tunna, horn krökte sig upp ur hans hjässa och benade ut sig över hans huvud; påminde mycket om björkar. 
  Nibber svalde, visste precis vem detta var, om än han inte personligen talat till denne. I själva verket hade han hållit sig undan så gott det gick, han hade inte hört mycket om Xerxes, men förstod tillräckligt för att veta att han inte var särskilt sällskaplig. Eller vänskaplig. Eller trevligt, för den delen.
  Nibber blev stående där han dykt upp från buskagen, såg mot den vite med ett uttryck av obeslutsamhet.

Och visst hade hanen rätt. Mycket snart var han inte ensam längre.
  "TYCH-" Xerxes hade både hört och känt den lilla hanen närma sig men han blev ändå förvånad över att se främlingen. Xerxes hade känt att den andre inte hade särskilt stor massa så det var inte den mindre mankhöjden som chockade honom utan det var snarare... allt annat med den lilla krabaten som fick honom att lägga huvudet på sne. Han hade aldrig sett något liknande. Främlingen såg ut som en insekt men ändå var han säker på att den lille var en varg. 
  Xerxes la dock ingen kommentar angående den andres utseende. Han hade inte tid för det. Nu ville Xerxes bara fullfölja uppdraget så han började snabbt och simpelt, utan att hälsa.
  "Vad är ditt namn, främling?"

[Nibber och Xerxes presenterar sig för varandra, sen tar Xerxes honom för att träffa Iwaku. Avslutat!]