HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» När dimman lättar
Idag på 18:30 av Figaro

» Lasse söker...
Idag på 18:26 av Figaro

» För ditt eget bästa [p]
Idag på 16:39 av Caedes

» Krälande rötter [Arkal]
Idag på 14:19 av Kolzak

» Färger i natten [P]
Idag på 14:13 av Kolzak

» Ända in till benet [Shiva]
Idag på 14:04 av Shiva

» Dimman tätnar (p)
Igår på 22:39 av Yuki

» Killing time [Blair]
Igår på 19:38 av Blair

» Minne från förr [Alfdis, Iriea]
mån 14 jan 2019, 17:41 av Blair

Vem är online
Totalt 7 användare online :: 2 registrerade, 0 dolda och 5 gäster.

Kremla, Vidar

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
EVENT - Känn jordens andetag (Västkusten)
tis 08 jan 2019, 21:00 av Admin
En prompt har triggrat ett mindre event som drabbar hela Numooris västkust. En kraftig jordbävning skakar sent på kvällen hela västkusten, och skalvet går att känna långt in på fastlandet även på andra sidan bergskedjan. Skalvet varar i flera minuter, och är starkt nog att orsaka stora svallvågor, jordskred, öppna djupa fåror i bergen, och välta träd i de närliggande skogsområdena.

Läs rollspelet som startade …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Gott Nytt 2019 Numoori!
mån 07 jan 2019, 22:12 av Yargol
Gott nytt år allesammans!

En vecka in i 2019 och Numoori startar starkt! 2018 var ett lite långsamt Numoori-år för många av oss, men trots det så kämpar vi på. Mellan nya officiella platser, gamla tempel, en helt ny infosida, zombiejägare och flera nya medlemmar från olika håll i världen, så har det sakta börjat sjuda i flockarna och spänningen stiger runtom i landet när rollspelspromptarna tar fart.


En större nyhet …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




Dela | 
 

 Det Förflutna [E]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Ethanimero

avatar

Spelas av : Skruk

InläggRubrik: Det Förflutna [E]   tis 21 feb 2017, 16:43

Natten var klar, stjärnorna klädde himlen likt glänsade små stenar, plaserade där avgudarna själva. Månen kastade sitt sken över jorden, färgade alla skuggor blå. Trots att det var natt så var värdlen omkring de två varelserna, som satt och såg upp på himlens skådespel, ljus. Upplyst av skogens egna blommor som generade ett mjukt sken. I Luftrummet kring dem dansade eldflugorna i luften. Om man stod på avstånd skulle scenen te sig fridfull, magisk. 
Men för den gråblå av de två vargarna så var hela situationen svår att ta in. Inom honom spelade känslor han inte kunde namnge.
"Du säger att jag inte kommer härifrån?" Hans röst osäker, förvirrad. Han blickade på vargen som han sett som sin mor så länge han kunde minnas. Hennes ansikte lystes upp av den trädliknade måntatueringen. Hennes anlete ägde ett mild uttryck, som såg ursäktande ut, vilket var svar nog på hans fråga. Hon hade talat med honom i timmar nu, när de börjat hade solen fortfarande vandrat på himlen, och nu var de i nattens mitt, med månen högt på himlen. Hon hade berättat om dagen då hon hittade honom, hur hon trott att han varit död. Hur han första veckan mest varit tyst eller gråtit. Hon hade även försökt få honom förstå att han inbland blev en helt annan person. Det hela var mycket att ta in. Den senaste tiden, minutrar eller timmar var båda osäkra på, hade det varit en tystnad, för att låta honom tänka på det hela. 
Det var visserligen inte allt för otroligt. Han såg inte på något sätt ut som sin mor, adoptiv mor rättade han sig själv, och det enda de hade gemensamt var månen. Samt så hade han minnen, mardrömmar. Blod på röd sten, och här i skogen fanns inte den platsen. Mycket hade kommit tillbaka när hon talat, men han fann det hela fortfarande väldigt svårt att ta in. Väldigt mycket var fortfarande för honom förlorat. Allt han visste, allt han lärt sig, kom ifrån den bruna tiken intill honom. Hon fick säga vad hon ville, hon var hans mor.
"Jag älskar dig ändå, det vet du va?" Hennes röst lät osäker när orden nådde hans ögon och han log mot henne. Ja det visste han. Han nickade som svar, oförmögen till något annat.
"Du kommer alltid vara min mamma" svarade han och kunde se hur tårar bildades i hennes ögon, för att slippa se henne gråta, om än så i glädje,pressande han ansiktet mot pälsen i hennes hals. Andades djupt in hennes doft, fann det lugnande.
"och du kommer alltid vara min son" han hade inte ens märkt att han grät, över vad visste han inte, kanske allt? Allt som han förlorat? Allt som han fått? Föräldrarna han inte hade? Syskonen han inte kände? Vad det än var så kändes det skönt.
De satt så länge, med nosarna i varandras päls och grät tyst, av glädje, sorg och hopp, medan natten sakta fortsatte i sin lugna takt, med månen ovan dem som vakade över sin skog.

[Ensamt inlägg svara inte är ni snälla]
Till överst på sidan Gå ner
 
Det Förflutna [E]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Ötamon :: Ötamon-
Hoppa till: