HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Lost (öppet)
Idag på 18:36 av Harlequin

» Förbannelse
Idag på 18:08 av Paimonia

» Meaning [Xerxes]
Idag på 17:50 av Duva

» Continue [Shiva]
Idag på 17:17 av Shiva

» Akuma x Shiva valpar
Idag på 11:26 av Xejja

» Spår av ett moln
Idag på 09:55 av Kilah

» The tides are ever changing
Igår på 17:42 av Levanea

» Blodspår [JÄGARNA]
Igår på 15:33 av Zayev

» Längre än för alltid [Niara]
Igår på 01:11 av Hector

Vem är online
Totalt 6 användare online :: 4 registrerade, 0 dolda och 2 gäster. :: 1 Bot

Amanita, Kilah, Oreliel, Paimonia

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Midnattsåskans vita blixtar ljunga [Öppet]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Ronan

avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Midnattsåskans vita blixtar ljunga [Öppet]   sön 12 feb 2017, 23:10

Han visste inte hur länge han hade simmat.
Det hade varit skymning när han flydde från Kaiwoods eld och rök, det mindes han. Han mindes att mörkret hade fallit då trötta tassar fört honom vidare uppför strömmen. Han mindes hur svart allt blivit, hur allt bortom strandkanten var ett dis av skuggor, och endast vattenströmmens blänk erinrat honom om var han egentligen befann sig här i världen. Han hade inte tänkt, hade inte orkat tänka, bara låtit simmandets rutin ge honom ett syfte, en riktning att färdas i tills dess att han tvingades. Kanske hade han sovit i stunder, drivit tillbaka med strömmen som död, innan han trotsigt återupptagit sitt mekaniska paddlande motströms. Ibland hade han sett upp, trött med blanka ögon, men himlens trygga stjärnor var idogt dolda bakom trädkronor, eldrök eller moln. Där fanns bara ett stumt mörker att finna, där som omkring honom, där som inom honom.
Ett muller ekade över landskapet, en jättevargs morrande och vreden i dess ögon sken upp molnen i vita ljusglimtar. Natten måste vara slut snart. Den måste. Mörkret kunde inte falla och för alltid stanna, det var omöjligt, Ronan visste det. Men just nu kändes det som att där inte fanns något slut, som att hans förlorande kamp mot den mörka vattenströmmen var hans eviga lott här i livet.
Han var så trött.
Som en blek bit drivved bottnade Ronan stillsamt längs flodens strand, någonstans strax innanför Numoorislättens norra gräns. Hade det varit ljust ut hade man kanske kunnat skymta Kaiwoods skogsrand där någonstans långt i fjärran. Han hade dragit upp tassarna längs sidan som en liten pälsklädd torped och slutit ögonen, en stund tillbaka endast låtit den svaga vattenströmmen föra honom bakåt och åt sidan. Vattnet kluckade fröjdsamt mot stenarna och Ronans kinder, dess beröring sval och vänlig. Men han rörde sig inte, svarade inte, orkade inte. Ronan förblev tyst och orörlig. På så sätt kunde det åtminstone inte bli värre.
Än låg mörkret fast och oförlåtligt över Numoori, men om Ronan öppnat sina ögon så hade han sett att världen inte var så oändligt mörk som den ibland kändes. Hade han bara öppnat ögonen så hade han sett de blekgrå molnen vid horisonten i öst, och skepnaden av fåglar som avtecknade sig mot himlen där.
Solen steg igen.
Till överst på sidan Gå ner
Aska

avatar

Spelas av : Kyo

InläggRubrik: Sv: Midnattsåskans vita blixtar ljunga [Öppet]   tis 07 mar 2017, 22:17

Solen steg, och bredvid henne flög fåglarna. Trastar, skator, duvor. De hade alla tagit flykt tillsammans. Gruppen hade vuxit under natten, vilt flaxande hade allehanda fåglar anslutit sig från marken under deras kurs. Varje nytillkommen individ hade i sin skräck och förvirring startat upp nya vågor av gråt, av väjningar och dykningar.

Men gryningen hade kommit. Solen steg, och den våldsammaste sorgen bleknade i ljuset. De hade blivit stilla, blivit tysta. Marken bredde fortfarande ut sig framför dom, himlen likaså. Här uppe hördes nu endast vinden, i alla dess former - som ett ihållande brus i öronen, som ett mjukt prassel under vingarnas fjädrar. Och solen låg varmt över ryggen.

Aska öppnade ögonen.

Den tunna pälsen under bärnstensblicken var blöt och mörk. Tårarna hade fallit fritt. De hade fallit sedan hon tagit luft under vingarna, flera timmar sedan nu. I solnedgången hade hon lyft, kallad av de fåglars skrik som speglade hennes egna. Hela natten hade de färdats så, utan mål eller syfte.

Inte så längre.

Ögonen var torra. Tårarna hade sinat, till slut. Sorgen stannade kvar. Skulle alltid stanna, det visste hon. Men det var soluppgång, och dags att landa. Hon var redo. Trots allt. Trots värken i bröstet, trots bilderna på näthinnan. Trots sorgen, som skulle stanna.

Hon var redo.


Det var en mjuk dykning hon gjorde, en sakta fortsättning på en skingring som redan var påbörjad. Två fåglar vek av samtidigt som henne, åt ett annat håll, och hon sände ett tyst farväl till de båda. Hon landade. Steg fram till det vattendrag hon tagit sikte på, stannade nära strandkanten. Hon drog in ett djupt andetag, vände ansiktet mot solen och andades ut. Blundade och mindes, spelade upp vad som nyss skett med skärpa. Detta första nya minne av värde, när hon beslutat sig för att inga nya skulle skapas.

Vindens sus under vingarna, solens värme över ryggen. Gryningen. Fåglarnas skrik. Fåglarnas tystnad.

Insikt. Insikt som borrat sig in, som nått fram. Sedan: den smärta som endast hoppet inger, som endast plikten skapar. De sista tårarna hade fallit då - i vrede, i tacksamhet, under syftets fasta grepp om hennes hjärta. Hon var inte klar här än. Hon skulle inte lämna, inte än. Kunde inte. Inte nu.

Hon steg fram mot vattnet, med slutna ögon och värkande hjärta.

Vide. Jag vet inte om jag kan. Men det spelar ingen roll. Det finns andra. Det finns andra. Och det spelar roll.

Windfari, Aurinko
För glöd i bröst, syre till bl -


Bönen avbröts då hon trampade på något mjukt. Hon ryggade tillbaka innan hon hann lägga mycket tryck på vad det än var och blickade ned. Vad i hela ... Det var en havsvarg, så mycket kunde hon se. En liten en. Hon såg över varelsen, sökte efter tecken på bett eller strid. Inget sådant, förutom några skrapsår. Vaksamheten lade sig, och kvar fanns endast oron. Andades den? Ja, noterade hon med lättnad. Det verkade så - små, små andetag. Men han rörde sig inte.

Hon buffade mjukt på havsvargen, talade lugnt och sakta.

"Kan du höra mig? Är du skadad?"
Till överst på sidan Gå ner
 
Midnattsåskans vita blixtar ljunga [Öppet]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1
 Liknande ämnen
-
» Isolation [Öppet]
» Eldens färger [ÖPPET]
» Eldars vrede [Öppet]
» Vid gränsen [Öppet]

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten-
Hoppa till: