HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Ända in till benet [Shiva]
Igår på 20:06 av Blair

» En räddare i nöd [Kremla]
Igår på 16:15 av Pond

» Fler vänner i dimman [Pond, Larzarus]
Igår på 16:04 av Pond

» Obeslutsamt hjärta [Öppet]
tor 17 jan 2019, 21:39 av Nibber

» Killing time [Blair]
tor 17 jan 2019, 16:54 av Figaro

» Färger i natten [P]
tor 17 jan 2019, 15:55 av Varya

» Namnändring
tor 17 jan 2019, 01:05 av Dorsz

» Sammanträffande [Malphas]
ons 16 jan 2019, 23:18 av Malphas

» Adopterbara - av MPh
ons 16 jan 2019, 22:23 av Abascal

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
EVENT - Känn jordens andetag (Västkusten)
tis 08 jan 2019, 21:00 av Admin
En prompt har triggrat ett mindre event som drabbar hela Numooris västkust. En kraftig jordbävning skakar sent på kvällen hela västkusten, och skalvet går att känna långt in på fastlandet även på andra sidan bergskedjan. Skalvet varar i flera minuter, och är starkt nog att orsaka stora svallvågor, jordskred, öppna djupa fåror i bergen, och välta träd i de närliggande skogsområdena.

Läs rollspelet som startade …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Gott Nytt 2019 Numoori!
mån 07 jan 2019, 22:12 av Yargol
Gott nytt år allesammans!

En vecka in i 2019 och Numoori startar starkt! 2018 var ett lite långsamt Numoori-år för många av oss, men trots det så kämpar vi på. Mellan nya officiella platser, gamla tempel, en helt ny infosida, zombiejägare och flera nya medlemmar från olika håll i världen, så har det sakta börjat sjuda i flockarna och spänningen stiger runtom i landet när rollspelspromptarna tar fart.


En större nyhet …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




Dela | 
 

 Midnattsåskans vita blixtar ljunga [Öppet]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Ronan

avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Midnattsåskans vita blixtar ljunga [Öppet]   sön 12 feb 2017, 23:10

Han visste inte hur länge han hade simmat.
Det hade varit skymning när han flydde från Kaiwoods eld och rök, det mindes han. Han mindes att mörkret hade fallit då trötta tassar fört honom vidare uppför strömmen. Han mindes hur svart allt blivit, hur allt bortom strandkanten var ett dis av skuggor, och endast vattenströmmens blänk erinrat honom om var han egentligen befann sig här i världen. Han hade inte tänkt, hade inte orkat tänka, bara låtit simmandets rutin ge honom ett syfte, en riktning att färdas i tills dess att han tvingades. Kanske hade han sovit i stunder, drivit tillbaka med strömmen som död, innan han trotsigt återupptagit sitt mekaniska paddlande motströms. Ibland hade han sett upp, trött med blanka ögon, men himlens trygga stjärnor var idogt dolda bakom trädkronor, eldrök eller moln. Där fanns bara ett stumt mörker att finna, där som omkring honom, där som inom honom.
Ett muller ekade över landskapet, en jättevargs morrande och vreden i dess ögon sken upp molnen i vita ljusglimtar. Natten måste vara slut snart. Den måste. Mörkret kunde inte falla och för alltid stanna, det var omöjligt, Ronan visste det. Men just nu kändes det som att där inte fanns något slut, som att hans förlorande kamp mot den mörka vattenströmmen var hans eviga lott här i livet.
Han var så trött.
Som en blek bit drivved bottnade Ronan stillsamt längs flodens strand, någonstans strax innanför Numoorislättens norra gräns. Hade det varit ljust ut hade man kanske kunnat skymta Kaiwoods skogsrand där någonstans långt i fjärran. Han hade dragit upp tassarna längs sidan som en liten pälsklädd torped och slutit ögonen, en stund tillbaka endast låtit den svaga vattenströmmen föra honom bakåt och åt sidan. Vattnet kluckade fröjdsamt mot stenarna och Ronans kinder, dess beröring sval och vänlig. Men han rörde sig inte, svarade inte, orkade inte. Ronan förblev tyst och orörlig. På så sätt kunde det åtminstone inte bli värre.
Än låg mörkret fast och oförlåtligt över Numoori, men om Ronan öppnat sina ögon så hade han sett att världen inte var så oändligt mörk som den ibland kändes. Hade han bara öppnat ögonen så hade han sett de blekgrå molnen vid horisonten i öst, och skepnaden av fåglar som avtecknade sig mot himlen där.
Solen steg igen.
Till överst på sidan Gå ner
Aska

avatar

Spelas av : Kyo

InläggRubrik: Sv: Midnattsåskans vita blixtar ljunga [Öppet]   tis 07 mar 2017, 22:17

Solen steg, och bredvid henne flög fåglarna. Trastar, skator, duvor. De hade alla tagit flykt tillsammans. Gruppen hade vuxit under natten, vilt flaxande hade allehanda fåglar anslutit sig från marken under deras kurs. Varje nytillkommen individ hade i sin skräck och förvirring startat upp nya vågor av gråt, av väjningar och dykningar.

Men gryningen hade kommit. Solen steg, och den våldsammaste sorgen bleknade i ljuset. De hade blivit stilla, blivit tysta. Marken bredde fortfarande ut sig framför dom, himlen likaså. Här uppe hördes nu endast vinden, i alla dess former - som ett ihållande brus i öronen, som ett mjukt prassel under vingarnas fjädrar. Och solen låg varmt över ryggen.

Aska öppnade ögonen.

Den tunna pälsen under bärnstensblicken var blöt och mörk. Tårarna hade fallit fritt. De hade fallit sedan hon tagit luft under vingarna, flera timmar sedan nu. I solnedgången hade hon lyft, kallad av de fåglars skrik som speglade hennes egna. Hela natten hade de färdats så, utan mål eller syfte.

Inte så längre.

Ögonen var torra. Tårarna hade sinat, till slut. Sorgen stannade kvar. Skulle alltid stanna, det visste hon. Men det var soluppgång, och dags att landa. Hon var redo. Trots allt. Trots värken i bröstet, trots bilderna på näthinnan. Trots sorgen, som skulle stanna.

Hon var redo.


Det var en mjuk dykning hon gjorde, en sakta fortsättning på en skingring som redan var påbörjad. Två fåglar vek av samtidigt som henne, åt ett annat håll, och hon sände ett tyst farväl till de båda. Hon landade. Steg fram till det vattendrag hon tagit sikte på, stannade nära strandkanten. Hon drog in ett djupt andetag, vände ansiktet mot solen och andades ut. Blundade och mindes, spelade upp vad som nyss skett med skärpa. Detta första nya minne av värde, när hon beslutat sig för att inga nya skulle skapas.

Vindens sus under vingarna, solens värme över ryggen. Gryningen. Fåglarnas skrik. Fåglarnas tystnad.

Insikt. Insikt som borrat sig in, som nått fram. Sedan: den smärta som endast hoppet inger, som endast plikten skapar. De sista tårarna hade fallit då - i vrede, i tacksamhet, under syftets fasta grepp om hennes hjärta. Hon var inte klar här än. Hon skulle inte lämna, inte än. Kunde inte. Inte nu.

Hon steg fram mot vattnet, med slutna ögon och värkande hjärta.

Vide. Jag vet inte om jag kan. Men det spelar ingen roll. Det finns andra. Det finns andra. Och det spelar roll.

Windfari, Aurinko
För glöd i bröst, syre till bl -


Bönen avbröts då hon trampade på något mjukt. Hon ryggade tillbaka innan hon hann lägga mycket tryck på vad det än var och blickade ned. Vad i hela ... Det var en havsvarg, så mycket kunde hon se. En liten en. Hon såg över varelsen, sökte efter tecken på bett eller strid. Inget sådant, förutom några skrapsår. Vaksamheten lade sig, och kvar fanns endast oron. Andades den? Ja, noterade hon med lättnad. Det verkade så - små, små andetag. Men han rörde sig inte.

Hon buffade mjukt på havsvargen, talade lugnt och sakta.

"Kan du höra mig? Är du skadad?"
Till överst på sidan Gå ner
 
Midnattsåskans vita blixtar ljunga [Öppet]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten :: Numoorislätten-
Hoppa till: