HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Under tunga moln [Alénya]
Igår på 22:09 av Alénya

» Continue [Shiva]
mån 14 aug 2017, 20:14 av Shiva

» Stillsam sommarnatt [Even]
sön 13 aug 2017, 20:55 av Amanita

» Varje given plats [Arno]
lör 12 aug 2017, 22:33 av Arno

» Återförenade [Jägarna]
lör 12 aug 2017, 14:23 av Arno

» Kära dagbok... (P)
fre 11 aug 2017, 23:59 av Even

» Fate is inching closer [P]
tor 10 aug 2017, 15:47 av Even

» Kända skepnader i regnet [Jodano]
ons 09 aug 2017, 12:13 av Laali

» Bistick [Tenána]
sön 06 aug 2017, 20:34 av Blair

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Zombie Eventet avslutas!
tis 31 jan 2017, 23:23 av Yargol
Hallå allesammans!

Som ni alla känner till så har det i lite över ett år nu pågått ett stort Zombie Event här på sidan. Ni kan läsa informationen om Zombie Eventet på dess eventsida Här (länk)

Nu har eventet nått sitt slut, och här kommer resultatet - och konsekvenserna - för vad som har hänt under den här tiden! Pågående eventrollspel får såklart fortfarande rollspelas klart även om eventet nu officiellt har …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 You know your own strength when you are weakest [P]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
Gå till sida : 1, 2, 3  Nästa
FörfattareMeddelande
Saturn

avatar


InläggRubrik: You know your own strength when you are weakest [P]   lör 08 okt 2011, 22:36

Tigern har tagit sig till lövskogen. Skogen med liv. Med energi. Det har tärt på honom mycket men han försökte bara använda så lite kraft som möjligt. Öknen är inten bra plats att försöka rena sin kropp på. Där finns bara sand. Och Döda skogen är just det. Död. Han måste ha kraft.
Nu sitter han i skogen. Kroppen darrar av utmattning och på grund av giftet som sprider sig i hans kropp. Den gyllene blicken stirrar utan att se. Skuggor kan han upptäcka. Färgskiftningar. Men giftet påverkar honom mer än han först trott. Han orkar inte hålla kroppen uppe. Frambenen är stela som styltor men annars ser han ut som en hösäck gjord av päls och fjädrar. Vingarna ligger platt på marken vid hans sidor. Kunde han svettas hade han nog varit dränkt nu. Tungan hänger ut mellan käkarna och saliv droppar på marken.
Rötterna från de närliggande träden börjar röra på sig. Utvidgas och sträcks och slingar sig mot tigerfalken. De når honom snart och de spetsiga ändarna spetsar skinnet och letar sig in under huden. Klart det gör ont. Men Saturn ignorerar det. Det är något helt annat som tär på honom att han inte orkar bry sig om mer smärta. Rötterna som tränger sig fram under huden börjar glöda. Naturens eget motgift börjar värka och energin renar kroppen. Detta är en process som måste pågå länge. Och måste upprepas flertalet gånger för att det ska bli helt okej. Det tar mycket kraft. Krävs mycket av Saturn. Detta är inget han kommer komma lindrigt undan. Kanske han borde vara tacksam över att det inte var allt för stora mängder gift han fick i kroppen.
Hoppad den där lilla äckliga tiken hamnar i helvetet. Där borde hon passa bra. Och Påfågeln... Saturn hade då verkligen försökt förhindra att även Azazel blev förgiftad. Nu spelar ingenting någon större roll. All fokus ligger på att rena kroppen. Få ut giftet. Saturn är sårbar nu. Mer sårbar än en nyfödd valp. Försvaret ligger helt nere. Han kan endast hoppas på att inget händer. Att ingen som är på dåligt humör eller något korsar den här platsen. Hoppas att han får vara ensam medan processen är igång. Så han slipper slösa mer energi. I det här tillståndet skulle han lätt förlora livet om han tvingades försvara sig eller så.

[Pax till Azazel]
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   lör 08 okt 2011, 23:06

Solen sken på den vida skyn. Ett lätt dis av moln låg som en hinna över den annars så blå himmelen. Skogens träd stod glest och luften var lätt att andas. Frisk. Vinden var kylig, hösten var här. Trädens blad kläddes i de vackraste färger. Marken var även den klädd i höstens färger. Likaså resten av världen. Fåglarna sjöng inte längre lika livligt, flera av dem var på väg söderut. Till savannen. Till djungeln. Till öknens rand. Varmare platser där de skulle spendera vintern.

Azazel hade följt den randiges spår till denna plats. På ständigt behörigt avstånd hade han hållit ett öga på Saturn. Orolig. Han hade inte känt så på länge. Han visste mycket väl att tigerfalken kunde känna hans närvaro om han kom för nära. Därför hade han hållit sig i bakgrunden. Ville inte störa. Men ville finnas där. Ville vara där om något skulle hända. Han avskydde känslan. Älskade den. Hatade den i djupet av sitt hjärta. Den bruna fakargen visste inte var han skulle bli av. Han ville så gärna hjälpa den som väckt dessa känslor. Den som stulit hans hjärta. Den som förvirrade hans tankar och slet i hans själ. Den som orsakade sådan smärta och sådan njutning för själen. Han ville göra allt.

När vinden talat om för honom att Saturn stannat, stannade även Azazel. Han kunde inte se den andre fakargen. Kunde inte höra honom. Men med vinden på sin sida kunde han känna den andres doft. I det gulgröna gräset kunde han skymta spåren. Han lät sända en ny vind framåt, runt och tillbaka. Fångade Saturns doft. Fångade doften av svaghet, av en förgiftad kropp. En svag kropp. Ögonbrynen rynkades så som de hade fått för vana att göra. Han ville så gärna hjälpa till. Aldrig hade han varit så ivrig att få hjälpa till.

Den lejonlike satte sig ner. Väntade. Lät vinden berätta om Saturn fortsatte eller inte. Tiden passerade långsamt. Fjädrarna på hans rygg prasslade i vinden när den gång på gång svepte förbi. Inget hände. Ingenting. Den lätta oron han kände gnagde i hans buk. Den skrek åt honom, växte, eggade honom att resa sig på nytt. Nervöst, oroligt, vetgirigt tog han ett par steg framåt. Med hjärtat i halsgropen började han komma ikapp den randige. Han ville göra allt. Rädda honom från vad det än var som fanns att jaga bort. Han önskade att han ägt helandets kraft. Önskade innerligt.

Minuterna gick och av vad vinden berättade befann sig Saturn ännu på samma plats. Han kom närmare. Azazel kunde snart skymta den bevingade bland trädens bleka stammar. Gamen stannade på nytt. Osäker på om han var önskad. Kanske... kanske hade det varit bättre att inte komma hit. Han ruskade lätt på huvudet. Nej. Det var bättre att finnas där. Han var hellre i vägen än inte på plats.

"Saturn." Rösten trevade genom luften. Han ogillade att se den han ville säga sig älskade på det viset. Smärtan. Rötterna. Den veka kroppen. Vingarna. Han älskade honom.
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   lör 08 okt 2011, 23:23

Smärtan. Nog ville han skrika. Ryta ut det onda ur kroppen. Men han orkar inte. Rösten skulle aldrig hålla. Han kan känna rötternas rörelser under skinnet. Han vet vad som krävs. Lindrigare förgiftningar har han erfarit förut. Denna gången är det inte så farligt heller. Om han inte rör sig för mycket. Om han inte låter giftet sprida sig. Även lite gift kan vara förödande. Det vet han så väl. Det värsta är nog att inte kunna se. Det förvirrar honom och gör det bara värre. Hade han inte haft sina krafter hade han varit helt desorienterad. Men all fokus ligger på att rena kroppen. Därför märker han inte att någon finns i närheten.

Huvudet händer mellan frambenen. Ögonen sluts sakta och darrningarna i kroppen avtar något. Men han är fortfarande svag. Ostadig. Oförmögen att kontrollera sin egen kropp. Han orkar inte röra på sig. Han sitter där. Koncentrerar sig på det som måste göras. Stänger ute världen runt omkring. Det är bara han som existerar. Och det är det han måste kämpa med. Att fortsätta existera. Vandringen till Lövskogen hade tagit hårt på honom. Hårdast. Hade det inte varit i Öknen det hänt så hade han lättare kunnat göra något åt det hela snabbt. Men nu hade han varit tvungen att förflytta sig. Och under den tiden hade giftet passat på att sprida sig. Hjärtat kämpar febrilt. Bultar ojämnt i bröstet.

Det rycker till i ena örat när en röst når honom. En inre röst hade sagt åt honom att han inte var ensam. Men det hade drunknat i smärtan som river i hans kropp att han inte hört den. Nu hör han rösten. Rösten som tillhör den individ han allra minst vill ska se honom så svag. Saturn sitter stilla. Ingen reaktion på att han hört Påfågeln. Ett rosslande andetag får smärta att stråla i bröstet.
"Stick". Är allt han får fram. Han vill att den brune ska gå. Men ändå vill Saturn att han ska stanna. Hjärnan bråkar med hjärtat. Kroppen bråkar med giftet. Sansen bråkar med den underbara känslan av att helt hänge sig åt någon annan. Rötterna glöder under skinnet. Det bränner. Förmodligen måste han sitta här hela natten. Kanske även hela nästa dag. Sen måste han äta med. Måste samla all energi han kan få tag på. Sen måste han sitta här ännu mer. Om inge giftet tar kål på honom så kommer kanske utmattningen att göra det.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   lör 08 okt 2011, 23:43

De små öronen strök sig bakåt och försvann i den yviga manen när Saturns ord nådde honom. Han kämpade för ett ögonblick med viljan att lyda och att stanna. Det var egentligen inget svårt val. Han såg den andres tillstånd. Kunde nästan ta på smärtan, på tröttheten, på koncentrationen. Han tog sig närmare, lät blicken svepa över det han såg. Det smärtade i bröstet att se den randige så. Med oro i blicken och i hela sitt sätt klev han försiktigt över rötterna, noggrann med att inte röra någon av dem. Långsamt placerade han sig själv framför Saturn.

"Jag lämnar dig inte." En viskning. Tyst. Välvillig. Kanske rent av tröstande. Han tänkte inte gå någonstans. Tänkte inte lämna den andre. Han ville finnas där. En så förvirrad känsla. En så förvirrad känsla som gnagde i hans hjärna. I hjärtat. Han hatade den. Älskade den.

"Jag finns här." Han tog ett steg närmare och sänkte huvudet. Ville se Saturns ansikte. Azazel var väl medveten om att han kanske inte skulle få en blick tillbaka, men han ville försöka i alla fall. "Låt mig hjälpa dig." En så dum sak att säga. Hur skulle han kunna hjälpa honom? Vad kunde han göra? Vad hade han att ge som kunde vara till nytta. Inget. Ingenting mer än närvaron. Kanske en trygghet. Styrka. Han kunde skydda honom. Från allt utifrån. Men han kunde intet göra åt det inre, och det smärtade honom att tänka på det. Han ville hjälpa.

Han ville så gärna vidröra honom. Pressa sin kind mot Saturns kind. Smeka bort den smärta han såg i den andres kropp. Han ville så gärna.
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 00:00

Han kan känna Azazel röra på sig. Kliva över rötterna. Även om han inte vidrör dem så känner Saturn det. Han känner energin i den andres kropp. En ren och frisk energi. En suck lämnar tigern. En suck av lättnad kanske. Lättnad över att den andre verkar må bra.
Men vad är det Påfågeln vill? Saturn hör den andres ord. Det rycker svagt i ena örat vid varje ord den andre yttrar. Men varför yttrar han dem? Saturn öppnar sakta ögonen. Blicken är lätt grumlig. Han stirrar på den brunes tassar. Han orkar varken höja blicken eller huvudet. Morrhåren vibrerar lätt på nosen. Kroppen darrar. Han måste vara en patetisk syn där han sitter. Fler rötter söker sig mot den randiga kroppen. Spetsar skinnet på fler ställen. Saturn stönar tyst av smärta. Rötterna glöder och pulserar lätt. Han försöker koncentrera sig på att först och främst mota giftet så långt ifrån hjärtat som möjligt. Lite i taget. Andningen är ansträngd. Tung.

"Varför?" Det är bäst att hålla talet så kort och litet som möjligt. Inte onödigt slösa med energi. Han måste koncentrera sig. Träden delar med sig av sin energi. Föser in energin i den randiga kroppen i jämna doser. Saturn försöker använda sig av naturens förmåga att kunna hela sig själv. Men det tar tid. Liksom allt. Det bästa han kan göra är att hålla giftet borda från de organ som kan ta mest smärta. Annars kan kroppen kollapsa och då kommer chansen för överlevnad att minska drastiskt. Men han tänker inte ge upp. Han tänker kämpa. Han tänker leva. Så lätt ska han inte förlora livet. Inte på grund av något sådant.

Han försöker tänka på andningen. Annars kan den lätt trappas upp till stress. Det skulle göra mer skada än nytta. Allt som kan få giftet att få mer grepp måste han undvika. Han stirrar på de bruna tassarna framför sig. Drar in tungan i munnen och sväljer en gång. Sen säras käkarna och tungan ramlar åter ut.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 00:12

Ett oroligt ljud brummade ut ur Azazels bröst när han såg hur ont den andre hade. Rötterna skrämde honom, men han antog att de var där av en anledning. Att det var Saturns verk. Det fanns ingen annan som kunde gjort det här. Det måste vara till nytta. Han ville vara till nytta.

"För att jag vill." Han sänkte huvudet ytterligare, studerade den andres stirrande ögon. Såg koncentrationen lika tydligt som solen på en klar himmel. "För att jag inte vill se dig såhär." Orden ramlade ut ur fakargens mun innan han hann tänka igenom dem. "För att jag hatar att se dig såhär." Det brummade på nytt ur hans strupe och han förde nosen närmare, utan att vidröra Saturn. "Låt mig hjälpa dig." I tankarna sade han mer. Inom sig skrek han. Han älskade Saturn. Det var sanningen. Något han hatade. Älskade.

Vad skulle han göra. Vad kunde han ge. Tankarna for. Någonting måste han ha att ge. Någonting.
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 00:35

Den grumliga blicken stirrar på den brunes tassar. På konturerna. Skuggorna. Han kan inte se dem så skarpt som han brukar. Synen sviker honom. Och det känns som att det blir värre. Han hoppas på att det bara är tillfälligt. Han kan väl inte bli blind? Eller? Nog skulle kan klara sig om han var blind tack vare sina krafter. Men det är inget han skulle önska i alla fall. För det finns något han vill se. Någon. Och denna någon sitter framför honom. Men just nu kan han inte se på Påfågeln. Varför gör varenda ord som Påfågeln yttrar så ond? Saturn vill skratta rått åt den andres ord. Vara kaxig och dräpande som han kan vara. Men orden gör ond. Men de gör ont på rätta stället. Är det konstigt att tycka om orden som Påfågeln yttrar?

Han känner energierna från den brune. Försöker ignorera dem. Men de bränner bara mer när den brune för nosen närmare. Ett dovt mullrande ljud börjar vibrera i strupen. Men det är ingen morrning. Eller... Halvt kanske. Eller inte. Saturn försöker höja huvudet. Nosen åtminstone. Men kroppen protesterar så det dova mullrandet dör ut i ett stön.
"Vad kan du göra?" Med mycket möda och ansträngning lyckas han formulera en hel mening. En fråga. Öronen ligger ut åt sidorna. Kroppen vill lägga sig ner. Men hjärnan säger att då kanske han inte kommer komma upp igen på ett bra tag. Han har redan suttit här en bra stund. Hur länge vet han inte. Han orkar inte bry sig. Det enda som tyder på att han ändå suttit där ett tag är att magen börjat protestera. Fint. Nu är han hungrig oxå. Han hade hoppats på att det skulle dröja ett tag till. Han kan fortfarande inte röra på sig. Hur skulle han kunna fixa något att äta? Hur skulle han ens orka ära om han inte kan röra på sig? Azazel's energi känns så lockande. Men den får han inte röra.

Blicken blir grumligare. Synen mörkare. Han blinkar några gånger. Ingen förändring. Färgerna börjar smetas ut i skuggorna. De där bruna tassarna ser bara ut som två bruna fläckar i ljus och mörker.
"Det går snart över". Orden är som en ansträngd viskning. Orden är mer riktade till honom själv än någon annan. Bara lite till. Sen kan han ta en paus. Han måste fortfarande äta. Magen kurrar som svar. Saturn morrar dovt åt hungern. Varför ska det ta så på krafterna att bli bra? Man måste vara svag för att bli stark. Det är bara när man är som svagast som man vet sin egen styrka. Det är bara då man har något att jämföra med.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 00:45

Han ville kunna svälja undan den klump han hade i bröstet. Oron gnagde inom honom. Han tvingade andetagen att vara lugna. Tvingade sig själv att minst agera lugn. Om inte för sig själv, så för Saturn. Han ville inte göra det värre än vad han redan hade genom att vara i vägen.

"Jag vet inte" svarar han på den randiges fråga. Ännu en vag viskning, men klar nog att uppfattas för den som satt så nära. Han ville göra något men visste inte vad. "Jag vill ge dig allt." Tyst, så tyst. Rädd att rösten skulle svika när han behövde vara stark. Mesigt. Tramsigt. Svagt. Han kände sig så svag när han inget kunde göra. Han ville inte behöva se Saturn så.

Ett välkänt ljud nådde de små öronen på den lejonlikes huvud. En mage som kurrade. Det tog en stund innan han insåg att Saturn antagligen var hungrig. Kunde han hjälpa med något så var det kanske detta?

"Kan jag ge dig något? Vad som helst?" Oron sken igenom rösten och han ångrade nästan att han gett luft åt frågan. Han ville inte höra sig själv. Ville vara stark. Ville finnas där som ett skydd. Inte vara vek och mesig.

Rädd.

Han var så rädd.

Skräckslagen.

Aldrig någonsin hade han väntat sig att känna så. Allra minst inför Saturn. Varför?
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 00:56

Ironi. Sarkasm. Saturn är förvirrad. Rädd. Men när försvaret ligger nere vill han ändå inte verka för svag. För liten. Han kan inte ta till sig Påfågelns ord. Trots att det känns varmt i hjärtat när han hör dem.
"Allt?" Hur går det ihop sig? Förvåning lyser igenom i hans ord. Kanske har lite styrka kommit tillbaka till honom. Kan kan fortfarande känna giftet gräva sig fram i hans kropp. Som en parasit som inte tänker se sig förrän det bara är ett tomt skal kvar. Han slickar sig om nosen men tungan är för torr. Andas genom nosen är för ansträngande. Det är lättare att andas genom munnen. Tjurig. Över att han inte kan få vara ifred. Att han inte kan få kämpa själv. Inte för att Azazel gör mycket nytta. Han bara är där.

Saturn ser en chans att få vara ensam en stund.
"Mat". Han orkar inte låta vänlig. Orkar inte måla ut meningen. Orkar inte be om det. Han måste låta patetisk när han håller kommentarerna så korta. Kan han få bort Azazel från platsen. Bara för en stund så kan han göra en ordentlig kraftanstängning för att samla på sig mer energi från skogen. Bygga upp ett lager så att han kan bli fri från rötterna en stund. Och om Azazel är så vänlig och hämtar mat åt honom så kan Saturn även få mer energi därifrån. För stunden kan det räcka med det. Men sen. Sen behöver han förmodligen sova. Det känns ändå bra att Azazel är här. Kroppen darrar fortfarande. Det gör ont. Saturn sluter ögonen. Det är ändå inte så stor skillnad på att ha dem öppna eller slutna.
"Snälla". Ordet är en viskning.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 01:19

Han nickade kort, medveten om att Saturns bortvända blick inte såg rörelsen. Han reste sig upp för att gå, men stod stannade upp för ett ögonblick. "Jag..." han vände sig om. "Jag är snart tillbaka." Tassarna bar honom långsamt bort från platsen.

Motvilligt lämnade han Saturn bakom sig för att söka genom skogen. På behörigt avstånd lät han vingarna breda ut sig bland de glest växande träden. Vingarna slog kraftigt och han steg mot skyn. Jakt var för honom enklast från luften. Han ville hjälpa så snabbt han kunde, och istället för att smyga på marken i hopp om att något skulle uppenbara sig utan att se honom kunde han vara osynlig för de som inte betraktade himmelen. Det dova ljudet av vingarnas slag ekade över området när han steg högre. Med vinden lät han sig sedan glida framåt, utan att föra mer väsen av sig än nödgat. Han kastade en orolig blick bakåt, åt Saturns håll, även om han inte längre såg den randige. Innerligt bad han att inget hände när han var borta. Inget åt det värre hållet åtminstone.

Hur länge han letade kunde fakargen inte säga. Var minut kändes som en evighet. Björkar, bokträd, och alar svepte förbi under honom gång på gång då han cirkulerade över ett större område. Någonstans måste ett byte större än blåmesen i trädet finnas. Småfåglar var inte till mycket nytta för en av ett stort kattdjurs storlek. Orolig, ängslig och räddare än han någonsin varit kämpade Azazel för att inte tappa fokus. Kämpade för att inte göra fel. Han fick inte misslyckas nu.

Solen vandrade långsamt över himlavalvet. Rörde sig åt väst, mot horisonten. Än var dagen lång, men natten nalkades hastigare än han önskade. Varför skulle det vara så svårt att jaga just nu? Hellre gick han utan god jaktlycka i en vecka än att inte finna något nu. Han hade överlevt svält förut. Han svalt gärna igen, om han bara fick finna något. Bara denna gång.

Det skrämde honom. Att han tänkte så. Skrämde honom att han var så vek. Att han hade låtit den randige krypa in under hans skinn på det viset. Han hade alltid varit en att sätta sina egna behov före. Innan flocken. Då hade det bara varit han. Nu hade han en familj. En som visserligen inte helt accepterade honom, men inte desto mindre en familj. Och han brydde sig. Han visade starkare känslor än han gjort på mycket länge. Och han lät en av dem krypa in under hans tunna skinn. En som bäddat ett bo i hans hjärta. I hans kropp. En som nu behövde hans hjälp. Även om han nog var mer i vägen än till nytta. En han ville hjälpa. Han skulle ge sitt liv...

Den blå blicken fastnade vid en rådjursbock i en glänta han hade passerat ett antal gånger. Den hade inte varit där förut. Stjärtfjädrarna bredde ut sig för att sänka farten och Azazel siktade in sig på kräket bland träden. Perfekt.

Han föll. Landade på rådjurets rygg så att dess ben knäcktes med ett ohyggligt ljud. Bocken skrek och Azazel slöt sina käkar om dess nacke. Kampen varade inte länge.

Med det betydligt mindre djuret mellan käkarna slog gamen åter med vingarna för att nå högre höjder. Framtassarna greppade om det döda kräket och han lät vinden ge honom fart. Snabbare. Snabbare. Han behövde komma fram snart. Helst nyss.

De stora tassarna tog mark en bit ifrån där han lyft. Vinddraget från vingarna fick trädens grenar att vaja kraftigt av och an. Han brydde sig inte om att göra landningen mjuk, utan fällde hastigt in vingarna mot kroppen och lät framtassarna slå hårt mot marken. I trav återvände han med rådjuret släpande mellan framtassarna. Återvände till Saturn.
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 01:40

En lättnad lägger sig till ro i kroppen när Azazel faktiskt gör vad Saturn bett honom om. En lättnad som gror starkare när Azazel lämnar platsen. När Saturn är säker på att han är ensam. Att ingen befinner sig inom det närmaste området samlar han sin koncentration så hårt han bara kan. Samlar energin i bröstet likt en magnet som drar till sig omgivningens energi. Det var därför han valt denna plats. För att här finns mycket energi. Det är en livlig skog. Och energin är stark. Precis vad han behöver. Man skulle riktigt kunna se energin som glittrande tunna regnbågar dra sig mot den randiga kroppen och sjunka ner i skinnet och lägga sig till ro i hjärtat. Bunkra upp med ett ordentligt lager. Så han kan använda den energin för att rena kroppen utan att behöva sitta fast här. Det borde räcka ett tag. Kroppen är svag. Men han borde klara sig ett tag. Se hur det känns i morgon. Snart blir luften kring platsen lugnt och tyst igen. Orörd. Rötterna börjar sakta dra sig tillbaka. Lämnar tigern och försvinner ner i jorden igen. Skinnet ser orört ut. Pälsen raggig. Glanslös. Men orörd.

Han drar ett djupt andetag. Hjärnan skickar snabba signalet till bakbenen att sträckas. Att bära upp kroppen. Skakigt. Darrande i varenda del av kroppen. Saturn sätter sig ner igen. Orkar han inte resa på sig är det en onödig kraftanstänging att ens försöka. Han försöker istället flytta på frambenen. De känns stena och nästan låsta. Set knakar lätt i skelettet men tigern lyckas snart lägga sig ner. Sakta lägger han ner huvudet mellan tassarna. Mer orkar han inte.

Han ligger stilla. Andas lugnt men fortfarande ansträngt. Han koncentrerar sig på energin som han har samlat i kroppen. Sprider ut den. Förgiftningen känns något bättre. Som om träden som varit kopplade till honom sakta försökt dra ut giftet ur den randiga kroppen. Kan vara därför löven från de närmaste träden har börjat falla mer. Annars friska blad faller till marken. Men det finns fortfarande gift kvar i kroppen. Saturn suckar tungt. Den tomma blicken stirrar framför sig. Sen sluter han sakta ögonen. Lite vila tills Azazel kommer tillbaka. Så trött. Men det kanske inte är bra att sova? Inte nu i alla fall.

Men det värsta är kanske över. Han kan känna gift kvar i kroppen. Men inte i lika stor mängd som förut. Det kanske är lugnt nu? Eller kommer det någonsin bli lugnt? Han fasar över hur kroppen ska fortsätta reagera på förgiftningen. Blicken sviker honom redan. Vad mer? Han hoppas och tror på att synen kommer återvända. Att det bara är tillfälligt. Det måste det vara. Saturn rör sig inte. Ligger stilla och bara andas. Snart känner han Azazel's energi närma sig igen. Skogen viskar om den brunes återkomst. Saturn smackar några gånger. Munnen känns torr. Han suckar åter.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 09:40

Han velade mellan om han skulle le åt att Saturn inte längre satt fast vid trädens rötter, eller känna oro över det. Snabbt saktade han av och närmade sig vaksamt. Försiktigt lade han ner rådjursbocken framför Saturns tassar. Han såg på den andres ansikte och det ryckte lätt i mungiporna. Oroligt.

"Här." Ett kort ord. Mer än så behövdes inte. Den lejonlike backade ett par steg från tigerfalken. Gav honom plats. Han lade sig sedan ner på marken för att betrakta den svage. Den han så gärna ville vara nära. Men han kunde intet mer göra. Inte nu. Inte vad han själv visste. Huvudet sjönk ner mellan tassarna och han lät vingarna slappt hänga ner åt sidorna så att de delvis rörde marken. En djup suck lämnade den stora kroppen. Lättad. Orolig. I väntan på att Saturn skulle göra något.

[Falala~ La~ ]
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 14:00

Han känner den flyende energin från det döda bytet Azazel lägger framför hans tassar. Det är alltid energin som lämnar en död kropp sist. Som om det förgäves försöker hålla sig kvar men misslyckas eftersom inga spärrar längre håller den kvar. Saturn slickar sig åter om munnen. Tungan är sträv och torr. Det går väl över snart?
"Tack". Suckar han lätt och drar in doften av det varma köttet i lungorna. Magen kurrar till. Oförmögen att resa på sig drar Saturn ut kroppen och sträcker på halsen tills han känner de stora tassarna placeras över bocken. Han försöker få med sig bakbenen. Försöker lägga dem under sig igen. Hans rörelser är klumpiga men med ett stön lyckas han i alla fall. Det är dock inte lönt att börja bråka med vingarna. Ögonen är öppna. Men han ser inget alls längre. Allt är svart. Han ruskar lätt på huvudet innan han stryker med nosen över rådjurets skinn innan han biter i det. River upp skinnet och sätter tänderna i köttet. Ett nöjt spinnande hörs när han svalt första tuggan. Det känns alltid bättre med mat. Dock känner han sig så patetiskt orkeslös. Och att tvingas visa det inför Azazel av alla. Okej, kanske hade det varit värst om Nevada var här. Ingen vill väl vara svag inför sin ledare. Men det är ändå annorlunda med Azazel.

Det rycker till i ena örat. Saturn har svalt några tuggor till. Han rynkar på nosen och höjer huvudet något. Det går lite lättare att få kroppen att lyda nu.
"Låt höra". Säger han och riktar nosen åt det håll han kan känna Azazel's energi.
"Var är alla dräpande kommentarer och överlägsna skratt?" På ett sätt känns det konstigt att de inte bråkar med varandra. Pucklar på varandra och försöker visa sig överlägsen den andre. Har de samma rang så blir det såklart en tävling, för ingen vill ju vara i botten. Azazel kan väl åtminstone säga något i alla fall? Vad som helst bara de slipper den här jobbiga tystnaden. Saturn slickar sig åter om nosen och blinkar några gånger. Sen ruskar han på huvudet igen. Han lyfter ena tassen och stryker den några gånger över ansiktet. Som om han försöker få bort något. Sen lägger han ner tassen på bytet igen med en suck. Ruckar åter på huvudet och riktar därefter nosen mot Azazel igen. Han ser ingenting.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 14:12

Han lyssnade till Saturns ord och vägde för en kort stund deras innebörd innan han svarade. "Jag ser inget värde i det för stunden." Han flinade lätt. Det var ovant att inte argumentera mer med den randige. Bråk ingick i deras relation. "Det skulle inte tjäna något till när jag inte har en som kan kämpa emot. Så jag spar väl det till senare." Ett kort läte letade sig ut ur fakargens strupe. Inte helt olikt ett skrockande. Oron ville inte släppa, men det var skönt att höra Saturn tala i mer än enstaka ord. Skönt att höra att styrkan återvände, om än långsamt. Han kunde misstänka gift, efter deras strid mot den hala tiken. De hade begravt den stinkande kroppen i sanden. Dolt den för omvärlden så att giftet inte skulle nå någon annan. Saturn hade drabbats och i detta skede kände sig Azazel lyckligt lottad som hade missat gång på gång.

Tyst såg han på medan Saturn ruskar på huvudet. Hur tigerfalken strök tassen över ögonen. Tankarna irrade åter. Varför gjorde han så? "Hur är det?" Han började på en ansats att resa sig, men avbröt den så att han endast flyttades några tum framåt på marken.


Senast ändrad av Azazel den sön 09 okt 2011, 19:47, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 15:35

Ett trött flin syns på den randiges läppar för en stund. Men det dör snabbt ut. Även de minsta rörelser är ansträngande. Ser frågar Azazel hur det är. Ja, det är inte bra i alla fall. Han skakar trött på huvudet.
"Jag ser ingenting". Säger han med ett allvar som skulle kunna vara skrämmande. Det är just det oxå. Skrämmande. Att inte kunna se. Att inte få studera den brune framför honom. Han vill se in i de där blå ögonen. Få reta sig på Påfågeln och njuta av uppmärksamheten när den brune blir sur på honom. All uppmärksamhet från Påfågeln är bra uppmärksamhet. Oavsätt om det är hat, irritation eller annat.

Saturn tar nya tuggor från rådjuret och sväljer och tar nya tuggor och sväljer. Fyller magen som slutat kurra för en bra stund sedan. Han äter sakta. Tuggar ordentligt trots att även att röra på käkarna är ansträngande. Allt är ansträngande. Han är så patetiskt svag nu. Av ren reflex piskar svansen irriterat till bakom honom. Det frasar i fjädervippan när den drar i marken. Sen blir den stilla. Det var en rörelse som Saturn inte ens tänkte på. Därför går den obemärkt förbi. Han grymtar till och gäspar varefter han stönar smärtsamt. Åter fuktar han nosen med tungan och den här gången går det lättare eftersom måltiden har satt igång salivproduktionen igen. Han stryker några gånger till med tassen över ögonen och nosryggen. Sen med en suck rullar han över på sidan. Vingen som skulle hamnat under honom sträcks ut på marken och den andra lägger sig som ett täcke över kroppen. Huvudet lutar mot rådjurets halvätna kropp. Saturn suckar tungt och sticker ut tungan några gånger mellan läpparna, som om han försökte bli av med något som fastnat på tungan. Sen gäspar han igen. Förbannat att han ska vara så svag.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 22:31

Azazels haka sjönk in mot bröstet medan öronen ströks bakåt för ett ögonblick. Såg inget. Som i... blindhet? Han förstod inte. Ville inte förstå. "Ser du ingenting?" Rösten var svagare än han hade planerat. Med ett rosslande ljud harklade han sig och fortsatte. "Ingenting alls?" Han väntade sig inget svar.

Rörelsen han tidigare påbörjat fortsatte och han reste sig upp. Sedan stod han stilla. Det fanns inget han kunde göra. Borde han be om hjälp? Nevada hade helande krafter. Nej. Han tänkte inte kalla ledaren så långt från hemmet för detta. Inte för att han oroade sig. Det hade inte dugt något till. Kanske hade det rent av förvärrat saken. Istället stod han stilla tills Saturn ätit klart och åter började röra på sig. När den randige med möda lade sig på sidan tog Azazel ett par steg närmare. Han önskade innerligt att det funnits något han kunnat göra. Men ack. Han kunde finnas där. Kunde vara i vägen. Mer än så dög han inget till.
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 22:40

Kroppen darrar fortfarande. Inga våldsamma skakningar utan bara darrningar. Darrningar av utmattning. Darrningar av förgiftningen. Darrningar av svaghet. Darrningar av kyla. Saturn brukar inte tänka så mycket på om det är varmt eller kallt. Hans kropp tempererar sig efter omgivningen automatiskt. Men eftersom hans kropp är påverkad av förgiftningen verkar allt rubbad. Allt är ur balans. Det darrar lätt i underkäken. Tänderna att ge ifrån sig ett klapprande ljud när de möts. Så trött.

"Du kan gå om du vill. Jag behöver sova". Orden är svaga. Men han försöker lägga kraft i dem. Så att de inte låter som en ynklig viskning. Saturn nyser några gånger. Eller inte nyser. Men ger ifrån sig sådana ljud. Musklerna drar ihop sig vid varje nysljud, krampar. Han kvider tyst och försöker slappna av. Sluter ögonen och andas åter tungt och ansträngt. Tunga hårda utandningar. Det känns inte bra att sova. Men han känner att han behöver det. Han orkar inte göra annat. Man kan bara hoppas på att han vaknar igen.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 22:52

Han hörde orden den andre sade, men tänkte inte lyssna på dem. "Jag tänker inte lämna dig." Han tog ytterligare ett steg närmare och hukade sig aningen. Envist och oroligt upprepade han meningen en gång innan han flyttade ytterligare en halv tum närmare och lade sig ner. Höstens kyliga vindar smekte deras kroppar. Natten skulle bli en kylig sådan, så som var brukligt inför vinterns annalkande. Öknens nätter må vara kalla, men detta var en annan kyla. Med nosen relativt nära rådjuret sträckte han ut bakbenen åt ena sidan i en bekvämare pose. Den ena tassen snuddade litet vid Saturns utsträckta vinge. Ett litet, försiktigt, leende lekte i hans ansikte. Ett varmt, oroligt, sådant. Han visste att Saturn inte såg det, men lät det ligga kvar i alla fall.

"Jag stannar här. Hos dig." Ett vagt, spinnande ljud letade sig ut ur den lejonlikes bröstkorg. Ett lugnt och varmt ljud. Han tänkte stanna hela natten och vaka. Oavsett om Saturn försökte jaga bort honom med hårda ord eller befallningar tänkte han stanna. Han var hellre på plats och i vägen än inte där om han skulle behövas. Och han ville göra allt. Han ville hjälpa tigerfalken på alla sätt han kunde. Om det så endast var att vaka över natten.
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 23:17

Han fnyser kort åt Påfågelns ord. Men ändå känns det bra att inte vara ensam. Att ha någon som finns där. Som vakar över honom. Tröttheten får sitt grepp om honom relativt snabbt. Hans andning blir jämn och lugn och det rycket lätt i nosen då och då. Tid existerar inte. En bra stund sover han lugnt. Kanske någon timme eller två. Sen börjar han drömma. Oroligt. Feberdrömmar. Träden väller sig över honom. Stänger in honom. Giftet, som en aggressiv parasit, krälar vidare i kroppen och blir bränd av energin när den ger sig på något av de vitala organen. Det var därför Saturn samlade på sig mycket energi. För att han säkert skulle kunna få sova några timmar. Utan att vara rädd för att giftet sprider sig allvarligt. Rädslan kommer han dock inte komma över förrän kroppen är helt renad från gift. Drömmen fortsätter. Han känner sig utsatt. Sårbar. Han springer från något. Men vet inte vad. Rädslan har sitt grepp om honom. Piskar honom att forstäta springa. Det blir svårt att andas. Träden stänger in honom. Han kan inte fly. En mörk skugga smyger omkring i skuggorna. Saturn börjar morra i sömnen. Han vänder sig mot skuggan. Försöker hela tiden hålla koll på var den är. Sen blir allt svart. Hans ögon har svikit honom. Då kommer smärtan. Den river i kroppen och han faller till marken. Han kvider till. Andningen trappas upp. Han andas stressat. Piper i sömnen. Piper av smärta. Darrningarna i kroppen ökar till skakningar. Han börjar sprattla. Det känns som att han är fjättrad till något. Som om han hålls nere mot marken. Han försöker sprattla sig fri. Ligger han stilla kan det vara över på några sekunder. Aldrig ge upp. Smärtan blir värre. Han måste bort från smärtan. Över en timme på går mardrömmen. Tillslut lyckas han vakna. Snabbt är han uppe på alla fyra. Ruskar på sig. Han är desorienterad. Fortfarande blind. Steppar runt lite innan han krockar med ett träd. Yrvaken. Försöker fortfarande fly från drömmen. Smärtan i huvudet när han körde pannan i trädet väckte honom ordentligt. Bakbenen viker sig. Han lutar pannan mot trädet han krockat med. Han sluter ögonen hårt. Skakningarna i kroppen har återgått till utmattade darrningar. Han biter ihop käkarna och öppnar ögonen Allt är svart. Är det natt eller har morgonen börjat gry? Saturn lyckas resa på sig. Han måste ta sig till en annan del av skogen. Han måste finna mer energi. Han kan inte låta träden i den här delen ta emot mer gift från hans kropp. För att träden ska lyckas återhämta sig måste han ta sig till en annan plats. Han vänder sig om. Försöker se sig omkring. Hans sinnen är ur balans. Liksom hans kropp. Han staplar fram några steg. Benen hotar att vika sig under honom.
"Azazel?" Hans röst låter nästan desperat. Är den brune kvar eller har han trots allt lämnat platsen? Saturn känner sig vilsen. Liten och rädd. Han andas stressat. Kastar med huvudet för att försöka finna balansen som bara sveper utom räckhåll gång på gång. Vingarna har lyckats lägga sig mot hans sidor. Han snubblar till. Lyckas finna balansen genom att ställa sig bredbent. Huvudet guppar sakta upp och ner.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   sön 09 okt 2011, 23:36

Länge ligger Azazel med huvudet mellan de utsträckta framtassarna. Ett par gånger sluter han ögonen och slumrar till, endast för att genast väckas av olika anledningar. Första gången vaknade han med ett ryck när vinden kittlat honom i örat. En annan gång av att Saturn morrat i sömnen. Oroat och skrämt hade han krupit närmare den sjuke i ett försök att lugna morrningen. Även om det var i sömnen så hade han hoppats att det skulle hjälpa. Nästa gång han slog upp ögonen var det för att Saturn hade sparkat honom i ansiktet med en stor framtass. Med en irriterad grymtning hade han satt sig upp och ruskat på huvudet. Öronen hade klippt bland den långa pälsen som omgav dem och han hade blickat ut i nattens dunkel. Natten hade varit mörk sånär som på några stjärnor som envist glittrat bakom molnens slöja. Månen hade dolt sig bakom trädtopparna. Med en försiktig blick på Saturn hade han sedan lagt sig till rätta på nytt. Nära för att dela sin värme med den som sprattlade för glatta livet. Han hade inte orkat tänka på de blåmärken han antagligen skulle ha morgonen efter.

Efter den gången hade han försökt hålla sig vaken, eller åtminstone vid medvetande. Han hade velat veta om någonting hände och vara beredd att agera om så skulle krävas. Men trots detta hade han somnat och det var med ett skräckslaget ryck han for upp när Saturn reste sig upp och snubblade iväg som om han hade en hel buffelhjord i hälarna. Med huvudet först for han in i en björk och Azazel stelnade till där han stod. Gick det bra? Oroat travade han upp vid den andres sida då denne åter reste sig upp efter att nyss ha sjunkit ner i sittande ställning.

"Azazel?"

Det skar djupt in i den brunes hjärta att höra Saturn kvida så. Tonfallet skrämde honom mer än faktumet att han nyss sprungit in i ett träd. "Jag är här." Den lejonlike pressade försiktigt sin kind mot Saturns för att inte skrämmas. Han placerade sig själv vid den andres sida så att han kunde fånga honom om han fortsatte att vingla. "Jag är här." En lugnande viskning. En trygg och vänlig ton. En värme i rösten som sällan fanns där.
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   mån 10 okt 2011, 00:51

Han känner en varm kind mot sin. Sedan en hel kropp som stöttar honom. Den där värmen får honom att lugna ner sig. Han lutar huvudet mot den brune. Påfågelns man kittlar honom. Det är en behaglig känsla. En känsla av trygghet. Saturn orkar inte tänka. Det skulle inte vara några klara tankar ens om han försökte. Det känns bra att ha Azazel så nära. Just nu behöver Saturn stödet.

Han ser ingenting. Han vill se. Han vill se Azazel. Inte bara känna honom. Han ger Azazel en lätt puff med nosen. Sen försöker han återfinna balansen igen. Öronen ligger mot nacken. Inte av aggressivitet utan av osäkerhet. Det känns som att han ska falla ihop när som helst. Han tar några steg framåt. Håller åter på att snubbla men lyckas hålla sig uppe.
"Jag behöver röra på mig". Säger han rakt ut i luften. Orden är menat som förklaring. Varför han fortsätter trilskas med att traska runt trots att benen knappa bär honom. Han måste flytta sig till en annan plats. Finna ny frisk energi han kan låna av. Försöka bli av med det sista av giftet innan det sprider sig mer. Fjädervippan på svansen släpar i marken när han går. Eller staplar.

"Vilken syn jag måste vara". Fnyser han och orden är mest riktade åt honom själv. Han jämrar sig och stönar vid varje rörelse. Kroppen stretar emot. Protesterar. Vill inte röra på sig. Men Saturn är tjurskallig. Han tänker inte ligga stilla och tycka synd om sig själv. Han tänker få ut det här förbannade giftet ur kroppen. Han börjar stapla iväg från platsen. Han hoppas att Azazel följer med. Saturn vill inte vara ensam. Han råkar vackla till och slår i ett träd med sidan. Vilken tur att det stod där. Annars hade han nog fallit till marken. Han återfinner någorlunda balans och fortsätter röra sig framåt.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   tis 11 okt 2011, 13:08

Azazel besvarade Saturns lätta knuff med nosen med ett litet, försiktigt, ljud och fokuserade sedan blicken på den andre. Den tigerlika kroppen verkade så vek, svag. Benen såg inte ut att bära som de skulle. Gamens små öron lade sig oroligt mot nacken under manen och han stod stilla när Saturn stapplade några steg framåt.

Ett litet leende hotade dock att tränga fram, och tyst höll han med när Saturn talade om vilken syn han nog var. Det var ovant, att se den han brukade bråka med i ett sådant tillstånd. Ovant att de inte kastade glåpord efter varandra och gav varandra kalla, ilska, blickar. Tankarna avbröts när Saturn snavade in i en trädstam och Azazel tog ett par snabba steg fram till den andre för att på nytt erbjuda sitt stöd. Han kände sig lite tafatt. Det var ovant att hjälpa någon. Så helhjärtat.

Med ett nytt, mjukt, läte för att indikera att han följde med rörde han sig framåt i takt med Saturn. Fanns där för den andre att luta mot om han skulle behöva. Som ett stöd.

[Falala~ ]
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   tis 11 okt 2011, 15:20

Han vill inte vara svag. Han är inte svag. Det är bara kroppen som inte orkar med. Och orkar inte kroppen med så är det inte mycket som gör det. Och till råga på allt så ser han ingenting heller. Men trots att han kämpar på själv. Vägrar låta sig falla. Så känns det ändå bra att Azazel finns där. För det finns ingen annan han helst vill ska finnas där. Men ändå. Han vill inte vara svag inför Azazel. På samma gång som han uppskattar stödet så känner han sig bara vekare för att han är så svag. Att Azazel ser det. Att han vet om det. Saturn fortsätter stapla framåt. Lite för förvillad i sina egna tankar att han åter råkar gå in i ett träd. Han vacklar till. Ruskar på huvudet och morrar dovt åt trädet.
"Och ni ska stå på min sida". Han mumlar fram orden riktade åt trädet. Saturn rabblar upp en rad svordomar mumlande för sig själv.
"Får jag bara ut giftet ur kroppen". Säger han. Lyckligtvis höll han sig på benen. Men han får stå stilla en stund för att finna balansen igen. Han känner Azazels närvaro. Saturn skäms faktiskt över att Påfågeln får se allt. Vänta bara till han är frisk igen. Då ska han reta gallfeber på Påfågeln. För Saturn älskar uppmärksamheten.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   tis 11 okt 2011, 17:21

Han höll sig nära Saturn, vandrade vid dennes sida och erbjöd sitt stöd om så behövdes. De passerar bland björkar, alar och yngre bokträd. Den kyliga höstvinden smeker deras päls och rasslar i fjädrarna. Den lejonlike kände sig aningen osäker över hur han borde känna just nu. Om han borde vara glad eller orolig. Det var skönt att Saturn rörde på sig, att han inte låg lika stel och fjättrad som förut. Men samtidigt fanns oron där. Ännu vad den randige inte frisk. Ännu kunde giftet göra återfall. Han kunde än bli sämre igen...

Han stannade förvånat upp när Saturn kolliderade med ännu ett träd. Han hade försökt hålla dem från träden, men med en envis tigerfalk som ledde vägen i blindo var det ingen lätt uppgift. Ett kort skrockande läte letade sig ut ur den stora lejongamen när Saturn sedan yttrade sig. Träden stod onekligen på hans sida. Uppe på. Eller alldeles för nära. Det var en roande tanke.
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar


InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   tis 11 okt 2011, 17:34

De går och går. Och så går de lite till. Eller... Vinglar fram för Saturn's del. Snart är han dock säker på att han hittat en bra plats med mycket energi. Han vet inte hur långt in i skogen han är. Men här doftar det rent. Och han känner av energin och de friska träden. Med en duns sätter han sig ner. Låter bakbenen vika sig under honom. Han försöker samla andan genom att dra ett djupt andetag. Sen ruskar han på huvudet. Så desorienterad och förvirrad och yr som han är håller han på att ramla åt sidan. Men han sätter ut ett av frambenen som stöd och lyckas hålla sig uppe. Sen vrider han på huvudet fram och tillbaka. Som om han försöker se sig omkring. Han nosar istället då han inte kan använda ögonen. Får han bara ut det sista giftet ur kroppen så kan kroppen själv börja läkningsprocessen.
"Se upp". Säger han trött. Rötterna till det närliggande trädet börjar röra på sig. Rötter från ett träd bakom honom rör även de på sig. Och så rötterna från ett tredje träd. Tre träd bör räcka. Alla tre är friska och starka. Saturn lägger sig ner. Rätar ut vingarna lite och rötterna rör sig in under vingarna och in i skinnet. Han tänker faktiskt på att det kanske inte är så kul för Azazel att se rötterna spetsa Saturn's skinn. Så han gör det på ställen där det inte syns. Han lägger ner huvudet mellan framtassarna och sluter ögonen.
"Varsågod och sitt". Säger han trött ut i luften. Orden är riktade till den brune. Azazel har redan klargjort flera gånger att han tänker stanna. Så Saturn orkar inte försöka bli av med honom. Det vill han inte heller.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: You know your own strength when you are weakest [P]   

Till överst på sidan Gå ner
 
You know your own strength when you are weakest [P]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 3Gå till sida : 1, 2, 3  Nästa

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Lövskogen-
Hoppa till: