Länge hade han vandrat i månskogen, länge hade dess grepp om honom hållit fast. Dagar och nätter som flutit ihop i ett enda dimmigt töcken, gränser som suddats ut och blivit oväsentliga till slut, allteftersom tiden led. Men han var inte rådvill i tiden, han visste var han befann sig i den, det spelade bara ingen roll. Det var bara ett datum som spelade roll, och det närmade sig. Han måste vara beredd, och det var han.
   Han hade träffat den store grå för några nätter sedan, när han liksom nu smög omkring mellan träden med de gröna ögonen som lyktor i mörkret. Vârcolac, tankeläsaren, som tog sig innanför det som hittills varit hans enda privata zon och läste vadhelst som behagade honom. Han fann ett ohyggligt obehag i det, men han var inte dum; han visste vad den andres kraft kunde ge Klanen, och det tänkte han inte gå miste om. Det var en användbar kraft, sannerligen, och oavsett om det skänkte honom obehag skulle den föras till uppdragsgivaren och presenteras. Han var inte riktigt säker på vad Varco hade sett - Figaro var ju ingen tankeläsare - men det kvittade så länge den gråe bestämde sig för att följa med, vilket han också hade gjort. Nu befann sig den gråe inom gångavstånd, men tillräckligt långt bort för att inte kunna nå hans tankar. Han behövde få vara för sig själv inatt, och att ständigt närvara i den gråes sällskap var inte bara irriterande utan också ansträngande, då han fick kämpa för att inte tänka på sådant som inte var avsett för den andres ögon.
   Natten var ännu ung, och en behaglig kyla låg i luften. Det var inte så kallt att man frös, om man inte var oerhört liten eller oerhört tunnpälsad, men det var heller ingen sommarvärme. Månblommorna blommade, vita, skira som änglaskrudar i miniatyr, och han undrade i sitt stilla sinne vad blommorna hade gjort för att förtjäna att klä sig i så vackra utstyrslar.
   Natten var ännu ung, och Figaros ögon glödde som lyktor i mörkret.

[Pax till Artemis!]