HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Lost (öppet)
Idag på 4:36 pm av Harlequin

» Förbannelse
Idag på 4:08 pm av Paimonia

» Meaning [Xerxes]
Idag på 3:50 pm av Duva

» Continue [Shiva]
Idag på 3:17 pm av Shiva

» Akuma x Shiva valpar
Idag på 9:26 am av Xejja

» Spår av ett moln
Idag på 7:55 am av Kilah

» The tides are ever changing
Igår på 3:42 pm av Levanea

» Blodspår [JÄGARNA]
Igår på 1:33 pm av Zayev

» Längre än för alltid [Niara]
lör okt 21, 2017 11:11 pm av Hector

Vem är online
Totalt 9 användare online :: 4 registrerade, 0 dolda och 5 gäster. :: 1 Bot

Amanita, Chi, Kilah, Paimonia

Flest användare online samtidigt: 70, den tor feb 09, 2017 8:30 pm
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor sep 14, 2017 12:15 am av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön feb 19, 2017 1:32 pm av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Först när du är död

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Arno
Antagen
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Först när du är död   ons dec 02, 2015 9:57 pm

[Alternativ titel: Dimitrij pratar mycket.
Svara inte i tråden tack! Andra medlemmar i Jägarna får svara om ni vill låta era karaktärer reagera på det som sägs, men det är inget måste då det här mest är ett (långt) ensamt inlägg mellan Arno och Dimitrij. Utspelar sig två nätter efter rollspelet "Inget kan bli som förut" (länk)]
 
Han var trött. Så fruktansvärt trött. Ett vagt duggregn, knappt tillräckligt för att fukta vargarnas fällar, föll från den mörka himlen. På sina ställen tittade stjärnorna fram genom springor bland molnen, och någonstans där uppe gömde sig månens bleka skära. Gräset på marken och bladen på de unga växterna runtom stod i det närmsta stilla – vinden så svag att den nästan inte märktes. Arno rörde sig framåt med monotona steg, mitt i gruppen av andra, trötta noviser. Vid hans sida fanns Oberon, för stunden bärande på ett av deras småsyskon. Arno kände en ofantlig kärlek till brodern varje gång han såg på honom. En innerlig värme och en fruktansvärd, svidande rädsla. Han ville aldrig lämna Oberons sida, och ville aldrig bli lämnad. Deras platser skiftade då och då, ibland gick han längre fram, ibland längre bak i gruppen, men alltid vid Oberons sida. De hade inga bestämda platser, även om de äldre flockmedlemmarna tenderade att hålla sig längre ut; kanske i ett försök att åtminstone låtsas att de kunde skydda de yngre mot vad som än kunde hända. Den enda som inte bytte plats var Dimitrij. Hon gick i spetsen, och de följde henne. Vart visste de inte, men de litade på henne. De hade inte mycket till val annat än att lita på henne. När de inte hade lyssnat…
     Det hade gått nästan två nätter sedan de lämnat skogen bakom sig. Sedan vampyren visat sig på reviret. Två nätter sedan hans mamma… sedan allt blod. Sedan hans misstag. Den beslutsamhet han känt då var ett minne blott. Två nätter av vandrande. Det kändes som en hel evighet, även om Arno var fullt medveten om att det inte var särskilt lång tid. Han hade vandrat längre själv, trots att han aldrig varit någon vandrare. Såret i hans hals, knappt två dygn gammalt, värkte nästan oavbrutet under metallen han ännu hade sluten runt nacken. Han hade fått mycket hjälp från flockens läkekunniga under de stopp de gjort, och såret hade läkt bättre än väntat, men det skulle ändå ta tid innan det hade läkt helt. Han ville tacka dem, men hade inte gjort det än. Arno hade inte sagt ett ord sedan de lämnat savannen bakom sig. Sedan de lämnat platsen där de bränt hennes kropp. Askan hade till stor del försvunnit ur deras ansikten vid det här laget, men en del envisa fläckar hängde ännu kvar i de flestas anleten.
     Han bar sin mamma i sitt ansikte, och snart var hon borta.
     Utan förvarning vek sig benen under Arno och han föll ihop på marken. Han slog i hakan med ett lågt stönande. Lika snabbt som han snubblat började han att resa sig upp igen, endast för att stanna i en halvsittande ställning. Varför? Benen skakade under honom. Varför fortsatte de egentligen? De skulle dö allihop. Vi kommer dö. Han ville inte dö, ville inte se fler dö. Hade det inte varit enklare om de höll sig undan? Kunde de inte… gömma sig någonstans? Få vara i fred, så som de varit fram tills… fram tills… Han visste att det var en befängd tanke, men någonstans önskade han att det hade varit möjligt. Han var säker på att det fanns vargar i landet som aldrig någonsin behövde oroa sig för natten. Vargar som inte visste, och som var lyckliga med det. Varför kunde inte de leva så? Arno drog ett skälvande andetag, och hans hållning sjönk där han satt.
     Hans mamma var redan borta. Hon var död, på grund av honom. Hon var död för att han hade gjort fel. Ett misstag. Ett enda misstag. Han ville inte göra fler misstag. Vore det inte lättare att… inte göra någonting? Om han inte gjorde någonting, så kunde inget heller bli fel. Eller hur? Eller hur?
     Det dröjde inte länge efter att Arno stannat innan även Dimitrij slutade röra sig, och flocken saktade in. Han misstänkte att hon hade känt honom stanna, även om hon inte hade sett sig om. Arno hade aldrig riktigt förstått hur hon kunde känna sådant, men hade fått det bevisat för sig fler gånger än vad han kunde räkna.  Hon hade säkert hört honom snubbla om inte annat. Det hade säkert fler gjort, de hade säkert sett honom, men Arno reagerade inte mycket på omgivningen. Han var så trött. Så rädd. Vid sin sida kände han Oberon, kände brodern i sin närhet. Arno kunde se Dimitrij vända sig om och komma mot honom, men han lyfte inte huvudet för att se henne i ansiktet.
     ”Ställ dig upp, Arno.” Ledarens röst var låg. Det var något obehagligt, tryckande med tonfallet. Arno föredrog nästan när hon blev arg och röt åt dem. Då hade han kunnat bli arg tillbaka, om han hade haft orken till det. Då kunde han ha försvarat sig. Den låga tonen letade sig istället in under hans päls, in genom huden och höll honom fast. Han skakade nästan omärkligt på huvudet, och hörde Dimitrij ge ifrån sig ett kort ”tsk” som svar. Någon rörde sig vid Arnos sida, men Dimitrij tycktes inte låta det hindra henne när hon fortsatte.
     ”Ställ dig upp.”
     Arno gjorde ingen ansats till att resa sig. Hans kropp vibrerade, plötsligt medveten om kylan från det svaga duggregnet.
     ”Ger du upp?” Dimitrijs röst var tom, tonlös. Arno slöt ögonen för att slippa se henne. ”Vill du sitta här som ett tarmlöst rådjurskid och ge upp?” Hon fnös ljudligt. ”Tror du det hjälper?” Ledaren hukade sig vid sidan om Arno, och sänkte sitt huvud till hans höjd. Han kunde känna Dimitrijs ansikte vid sidan om sitt, även utan att öppna ögonen. När hon fortsatte tala så var det med en dovare stämma. ”Kan du leva ett vanligt liv när du vet vad som finns där ute? Kan du se din familj i ögonen och ge upp? Vad skulle din mamma säga? Vad skulle hennes offer ha varit för?”
     Han ville inte höra mer. Han ville inte höra henne säga så. Arno knep ihop ögonen hårdare. Han ville inte lyssna, men vågade inte stänga ute Dimitrijs röst. Han ville somna, glömma allt och vakna som om inget hade hänt. Han ville vakna i skogen igen, där cikadorna tjöt och vinden prasslade i träden. För inte mer än två dygn sedan hade allt varit bra. Allt hade varit bra.
     ”Se på mig Arno.” En plötslig hetta infann sig i Dimitrijs röst, och den tidigare låga tonen steg med ens i styrka. ”Blod och aska, se på mig, valp!”
     Arno öppnade skärrat ögonen och möttes av ledarens grå, hårda blick.  Öronen ströks hårt mot hans nacke. Deras nosar vidrörde nästan varandra. Han kunde känna hennes andetag innan hon rätade på sig på nytt.
     ”Patetiskt.” Ordet som lämnade Dimitrij fick Arno att dra tillbaks huvudet och se ner i marken igen. ”Tänker du sluta kämpa? Ge upp? Pha! Vem ska kämpa, om inte vi? Vem ska ta upp kampen, Arno? Ställ dig upp. Ditt ylande yngel, ställ dig upp!”
     Arno såg upp på ledaren igen, med ögon blanka av tårar. Dimitrij mötte hans blick utan tvekan.
     ”Du kan gråta hur mycket du vill, du kan böna och be, men ingen kommer höra dig. Ingen av oss kommer bli ihågkommen, och ingen kommer hjälpa oss. Vi kan bara komma ihåg varandra, och hjälpa varandra. Inget kommer förändras om vi inte ställer oss upp och ändrar det själva. Om du inte reser dig och kämpar så kan du aldrig vinna. Tänker du låta din mammas offer vara förgäves? Hon gav sitt liv för dig. Tänker du inte låta hennes död betyda mer än ett bytes?”
     En våldsam morrning lämnade Arnos strupe innan såret smärtade och tvingade honom att tystna. Tårarna föll över hans kinder, en blandning av sorg och ilska. Hur vågade hon säga så om hans mamma? Hur vågade hon? Naira var värd allt, så mycket mer än Arno själv någonsin skulle kunna gottgöra. Han skulle aldrig låta henne glömmas bort som något förgäves. Aldrig. Aldrig någonsin. Någonting glimmade i ledarens ögon.
     ”Tänker du ge upp och låta dem göra dig till ett byte? Tänker du låta dem ta ditt liv, din familj och dina vänners liv? Tänker du låta dem behandla dig som något värdelöst? Jag ser dig Arno, jag ser din rädsla och din sorg. Jag känner den, och jag delar den, men låt den inte fälla dig. Känn din rädsla och din sorg och bär den med stolthet! Den gör dig dödlig! Ger du upp har du redan förlorat! Bränn mig om jag låter dig, eller någon av er, ge upp! Blod och förbannad, rutten aska, jag tänker inte låta era namn gå förlorade för att ni gav upp! Inte här! Inte nu!” Någonting brann djupt inne i Dimitrijs hårda blick. Arno hade inte sett det förut. Hade det alltid funnits där? Ledarens ord fick skam att vrida sig i den unga hanens mage, men där var något som spred sig i hans bröst som var ännu starkare än skammen, starkare än rädslan.
     ”Så säg mig, Arno. Är du ett byte, eller en Jägare?”
     Han mötte Dimitrijs ögon med en målmedveten beslutsamhet han aldrig tidigare känt.
     ”Vad är du Arno?”
     ”Jag är en Jägare.” Orden lämnade honom i en tyst, raspig utandning. Hans röst lydde inte, och halsen smärtade. På ben som ännu skalv pressade sig Arno upp från marken igen.
     Vad är du? Dimitrij höjde stämman och tog ett steg närmre, så att deras ansikten åter nästan rörde varandra.
     ”JAG ÄR EN JÄGARE!” Han ropade så högt han förmådde med sin sargade, grova röst. Halsen formligen skrek av smärta, och han kvävde hostningarna som försökte bryta ut. Öronen ställdes rakt fram på hans huvud och svansen spändes rakt ut från kroppen. Hjärtat slog snabbt i hans bröst.
     ”Bra! Stå upp! Låt inget dra ner dig, och skulle du falla så ställ dig upp igen! Du ger inte upp förrän du är död! Vid gudarna, jag tänker inte låga någon av er dö i onödan!” Med det vände Dimitrij om och fortsatte framåt igen. Den långa svansen stod högt höjd i en båge bakom henne, och hon rörde sig på hårda, taktfasta steg. Arno drog ett djupt andetag och slöt åter ögonen. Han öppnade dem nästan omedelbart igen, och följde ledaren med betydligt säkrare kliv än förut.
     Dimitrij hade rätt. Han kunde inte ge upp. Han skulle inte ge upp. Det skulle bli tungt, tyngre än något han någonsin hade gjort. Han skulle falla många gånger, som nu. Men han ville inte låta någon gå förlorad och glömmas bort, ville inte låta någons död vara förgäves. Han ville inte bli ett byte. Han tänkte inte låta någon göra honom eller de han älskade till byten. De var Jägarna, och som en Jägare skulle han kämpa. Som en Jägare skulle han slåss, för sitt och för de andras liv. Insikten brände i hans sinne och i hans hjärta. Tårarna föll ännu över hans kinder, han lät dem falla, men de skulle inte fälla honom. Inte nu, aldrig mer. Han hade mycket att mista än, och mycket att skydda. Än hade de inte förlorat.

[Pga stormen Gorm så har vi varken internet eller telefon här hemma just nu, och det kommer troligtvis inte fixas förrän den 11 december (är på mobilt nät just nu), så om jag är väldigt tyst ett tag så vet ni varför! Hepp!]
Till överst på sidan Gå ner
 
Först när du är död
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Eldskogen-
Hoppa till: