Den svarta månvargen gick med långa kliv i den vackra skogen som sprakande av höstens färger, därav namnet Höstskogen. Solen stod högt uppe på den blåa himlen och dess strålar gjorde att träden lyste ännu mer av sin eldröda prakt.

Det vackra området fick den unga månvargen att dra efter andan och stanna upp och betrakta skönheten som omringande honom. Han tänkte för sig själv hur vackert allt här, magiskt men ändå mystiskt som skogen höll på hemligheter den inte ville visa.

Hans ögon är violettfärgade och under hans ögon gick det gråa prickar som liknade utsmyckning, med de glödde när det var månljus ute och hans tatutering på frambenet glödde också när månljuset var framme. Men just idag glödde ingen av dem.

Den långa svarta luggen faller ner mjukt över hans ögon och ansikte och han ruskar lite på huvudet för att få luggen bort från ansiktet men vilket var lönlöst, luggen föll tillbaka igen. Och sakta börjar han gå igen, lugnt, han hade inte bråttom någonstans.

Hans nos uppfattar en för honom okänd varg i närheten, en tik av döma från doften. Genast blir han på sin vakt, man kunde aldrig veta med främlingar, om de var goda onda eller neutrala eller vilket humör de var på.
Han börjar gå åt det håll ägaren till doften kommer ifrån och snart får han syn på en okänd varg framför honom. han stannar upp på respektfull avstånd och ler vänligt men avvaktande mot vargen Goddag främling säger han med en mild men neutral röst.

(paxat till Sirhaan)

(Sorry, jag har varit lite död ett tag ^^)

Musklerna spändes som på given signal när ett prasslande i höstlöven bakom honom hördes, och Sirhaan vände sig om med ett beslutsamt och aningen tjurigt ansiktsuttryck. Hans långa perioder som ensam vandrare, kringstrykare, nomad hade gjort honom lite - extremt - ringrostig i samspel med andra varelser.
"Goddag, främling" , sa den svarte han stod inför. Sirhaan granskade den svarte - samma färg som han själv bar - innan han svarade med skrovlig stämma.
"God dag", sa han och förundrades över hur grötig och hes rösten var. Givetvis, den hade ju inte använts på många månader då han inte mött en själ.
"Sirhaan", muttrade han fram och såg främlingen i ögonen. Det var en ovan känsla, att stå framför någon och tala som om det vore något han gjorde varje dag. När han i själva verket inte ens kunde minnas när han senast hade stött på någon och än mindre hälsat.

Hans violetta ögon granskar den andre vargen nyfiket, men han riktar sin blick mot hanens blick i ett försök att få ögonkontakt med honom. Han undrande varför hans röst lät så grötig när hans hälsade tillbaka? Har han svårt att prata eller hade han varit sjuk? Men han frågade inte för det var inte hans ensak och man skulle inte lägga sig andras privata saker.

När vargen presenterar sig som Sirhaan så log han bara ett vänlig leende mot honom och sirhaan mötte även hans blick nu och han klipper lite med öronen - Trevligt att träffa dig Sirhaan. säger han med en vänlig röst. Han sveper lite slätt med svansen och granskar snabbt omgivningen omkring dem innan han fäster sin blick på sirhaan igen. - Vad har fört dig hit till Höstskogen? Han lägger huvudet en aningen på sned och väntar tålmodigt på Sirhaans svar.

"Trevligt att träffa dig, Sirhaan. Vad har fört dig till Höstskogen?"
Främlingen lade huvudet på sned och betraktade honom med violetta regnbågshinnor. Han flinade lite, ett uttryck som snabbt bytte skepnad till en grimas istället.
"Vad jag vet så brukar man presentera sig själv också." Innan den andre hann svara slätade han över kommentaren genom att säga:
"Inget speciellt. Jag vandrar, bara. Går dit tassarna för mig."
Rösten lät som något gammalt maskineri som stått alldeles för länge utan olja. Kanske skulle hesheten försvinna om han bara talade mer? Kanske skulle den inte det? Kanske skulle han få dras med den resten av livet.
"Får jag fråga om ditt namn då, främling?"


[Kortis]

Han öppnade munnen för att svara men sirhaan hinner fortsätta att prata och svarar på hans fråga. Han böjer på huvudet i en ursäktande gest och ler försiktigt men milt, - förlåt mig för min ohövlighet, Jag är Deimos!

Hans öron rörde sig fram och tillbaka och hans nyfikenhet väcks när Sirhaan berättar att han går dit hans tassar för honom, ungefär som han själv. Han själv hade varit med i en flock, men den hade splittrats och nu vandrade han och ville träffa ledaren för en annan flock men det var svårt.

Han undrande om han skulle säga något mer, han ville inte vara ohövlig igen mot Sirhaan.

Han betraktade främlingen under tystnad medan denne presenterade sig själv som Deimos samtidigt som han ursäktade för sin ohövlighet. Sirhaan visste inte om det var värt att dra det längre nu, troligtvis var det bättre att släppa det. Världen gick väl knappast under på grund av att någon glömde sig?
Eller? Kanske gjorde den det?
För honom i alla fall. För honom rasade världen i allt snabbare takt, och han var övertygad om att den skulle dö under hans levnadstid.
Höjden av pessimism.
"Bry dig inte om det." Han ryckte lite på skuldrorna och lät sedan blicken vandra tillbaka till Deimos. "Alla glömmer av sig ibland. Så även jag."
Orden var nog mer riktade till honom själv än till Deimos, men han höll ögonen fixerade vid den andres ansikte när han talade. För så trodde han att man gjorde i en dialog. Man såg på varandra och talade.
"Jag frågar dig detsamma, Deimos. Vad har du för ärende här?"

Han skruvade lite på sig, att han kunde vara så respektlöst mot en annan varg att han glömde och presentera sig. Men tydligen bekymrade det inte Sirhaan så han log ett lättnad leende mot den äldre vargen. - Det stämmer, man kan inte komma ihåg allt.

De violetta ögonen möter den andres ögon, ja vad hade han för ärenede hit? han kunde inte säga exakt vad hans ärende var här. Men det var som Sirhaan sa, han går dit hans tassar tar honom. Så var det för honom med, han hade levt i en flock ganska länge , ja ända sen han föddes och han ville utforska mer av Numoori. - Jag har inget speciellt ärende hit, jag utforskar Numoori.

"Så sant." Han nickade lugnt och instämmande till Deimos ord. Han tyckte ändå att hanen var en trevlig typ. Otrevliga vargar bad inte om ursäkt för sin ohövlighet. Fastän han själv inte alltid var särskilt trevlig.
   "Så vi är vandrare båda två? Eller tillhör ni någon form av gemenskap? Fenomenet som de kallar för flock?"
   Sirhaan hade aldrig tillhört en flock, det var för honom en främmande sak. Han hade inte heller något intresse av att ansluta sig till en. Han var som han var - ensamvarg. Tyckte om att gå omkring för sig själv och deppa, ogillade att klä sina dystra tankar i ord. Det blev allt som oftast bara tafatt och konstigt när han försökte. Så han hade slutat. 
   Han kunde undra ibland hur andra hade det. I flockar, till exempel. Då var det väl ett gyllene tillfälle att fråga Deimos? Men han var också övertygad om att han inte platsade i en flock, att han aldrig skulle kunna göra det. Han var helt enkelt inte den typen av varg.