Qilaq både såg ut samt betedde sig som en tonåring; högst omogen. Han planerade att fortsätta på samma spår, som sig själv. En argsint liten odåga som inte gjorde annat än skapade problem. Han var ett problem. Kanske inte ett allvarligt sådant, i Devils. Fast han var ingen mönstervalp heller. Med det sagt, kan man förstå att han var ute på strövtåg igen. Han smet gärna, men inte alltför långt. Han ville tro att han inte var rädd för att passera Devils gränser, utan att han hellre ville veta att han hörde hemma någonstans. Han antog att han var destinerad att stanna där han levde, med det enda han kände till. Det bör åter tilläggas att han inte var särskilt gammal och självsäker än.

Det hade inte slagit Qi att han kunde lämna Blodbergen. Det fanns inte på kartan, att ge sig av på en längre runda. Men han hade inget emot att vandra till revirets utkanter och denna dag var han på dagsvandring. Aftonen var kommen, och han såg inte mycket när solen nu gått ned. Hade han varit borta länge? Han hade svårt att avgöra detta. Vinden svepte in honom i en kyligare anda, och han rös upphetsat. Han blossade upp på ett ögonblick, vartenda pälsstrå tycktes glöda, men det var ofarligt. Det var värme, likt en illusion. Han kunde ännu inte självantända, utan det här var så nära han kom. Det var ett svagt sken som knappt lyste vägen för honom, men det var mycket bättre än ingenting. De blåa partierna lyste grönaktiga och han hade utvecklat sina krafter under uppväxten hos Devils i sällskap av syskonen. De hade fått god vägledning, men varken fadern eller ledaren hade färdigheter inom området eld. Trots detta hade Qilaq kommit ganska långt. Han suckade och en rökpuff lämnade hans mun.

Pax Kazgar