[Endast för Xhie, inga svar tack.]

Xhie hade vandrat, flera dagar och flera nätter, men det kändes inte som att hon ens tog sig framåt. Hon var ensam, och hon hatade det. De hade haft det bra, de hade haft ett hem, och sedan allting bara rasat. Och nu var hon ensam, trött och sorgsen. Och hon tog sig inte framåt.
Flocken hade splittrats, och i den stunden hade hon gått vilse. De hade varit hennes hem, hennes trygghet, och det hade slitits bort från henne. Hon stod på en mark som darrade av tvivel, och Xhie visste inte hur hon skull klara sig.
Ensam, så ensam...

I öst, rakt framför henne, reste sig en vit vägg. Hon hade sett den, och det var den som hade fått vägleda henne den senaste biten av vandringen. Varför visste hon inte, kanske för att hon saknade andra mål. Första bästa fick duga.

Hon vandrade genom en skog som verkade ha blivit uppslukad av elden för inte allt för länge sedan. De svarta, förkolnade resterna av allt liv tyngde hennes sinne. Det var hemsk att se hur allting bara fallit sönder, precis som hennes egna värld. Precis som hennes inre. Där fanns inte mycket glädje kvar, inte mycket bekymmerslöshet. Den unga, naiva varginnan hade försvunnit, och Xhie visste inte hur hon skulle få henne att komma tillbaka.
Allt var mörkt, tyst och ensamt.

Men så, från ingenstans, kom en ljusglimt. Och utan att förstå varför, kunde hon plötsligt inte sluta skratta. Hennes ljusa röst sträckte sig över det brända området. Hon noterade gräset som växte fram ur den svarta marken, hur grönskan och djurlivet sökte sig tillbaka. Nytt liv spirade i den brända skogen. Precis som nytt liv skull spira inom henne en vacker dag.
Blicken sökte sig mot den vita väggen i öster. Hon såg på den, och av ren impuls beslutade hon att hon skulle nå den.
Och hon skrattade, så lyckligt, medan hon fortsatte vandra.