Han uppfattade inte riktigt allt som hände. Det var så mycket, alldeles för mycket för att han skulle kunna få någon vettig bild av omgivningen. För mycket för att han skulle kunna ta in allt och förstå vad som egentligen skedde. Så han stod på sin plats, oroligt trampandes på stället. Det var eld överallt, eld som kom allt närmare honom. Vill bränna hans skinn, ta hans liv. Tanken skrämde Taranis, fick honom att kasta oroliga blickar över allt omkring sig. Vad skulle han ta sig till? Var skulle han ta vägen?
I ögonvrån kunde han uppfatta hur den bevingade verkade ha problem med någon form av eldvarelse som verkade jaga henne. Verkade ha fått ett grepp om henne. Men ingen tid fanns att ägna åt det, ingen tid i världen. Allt för mycket annat hände för att han skulle kunna fokusera. Och så fortsatte hans blick att flacka mellan alla de olika skeendena.
Enda tills den stannade på Demethras hämdlystna ögon och öppnade käftar.
Och här kommer den roliga delen av berättelsen, den delen då du kommer att dö Taranis. Nu kommer du att dö...
Ännu ett tjut lämnade hanens hals när han kastade sig åt sidan för att undvika den rödbrunas attack. Men det var för sent. Visserligen blev kollisionen inte allt för kraftig, men nog stark för att han skulle känna hur pälsen sveddes och huden brann. Något som fick honom att skrika ännu starkare.
Men det väckte också överlevnadsinstinkten som fanns inom honom.
Trots att det var kyligt ute och trots att det var höstmörkret som omgav de tre vargarna i skogen lös plötsligt en blixt upp den klara himlen. En blixt som sick-sackade sin väg ner mot den zebrarandiga vargen som var omgiven av gnistor. Och när den träffade honom var det som en sprakande fyrverkeripjäs. Energin flödade genom hans kropp, Taranis kunde känna den. Och när han åter öppnade ögonen så verkade det blixtra i dem. Gnistorna som tidigare flugit runt hans kropp var nu större, starkare. Som om han omgavs av ett åskoväder. Som om hela hans kropp var ytterst strömförande och statisk.
Nej, du är svag, du är ingenting.
En blixt kastades mot den äckliga eldvarelsen utan att han ens var medveten om det. Ännu en slungades mot den rödbruna honan. Han ville ha bort dem härifrån, ville ha bort dem från sig själv.
Värdelös, Taranis... Det är vad du är. Värdelös!
De hade rätt, rösterna - De hade alltid rätt. Men han kände sig inte värdelös. Han kände sig stark och kraftfull, som om han skulle kunna uträtta stora ting. Som om eldvargen inte hade en chans mot honom. Och blixtarna, hans kraft... Han kunde inte kontrollera dem, men de verkade åtminstone arbeta för att göra saker och ting lättare för honom. De verkade vara på hans sida. Och bara det var en stor sak för den unga hanen.
Det kändes som om han kunde något.

Dimitrij skakade benet kraftigt så snart hon återfått någorlunda kontroll över sig själv. Hettan i benet spred sig oroväckande snabbt och hon kunde inte kasta av eldgrodan. Dess bett var kraftigare än hon väntat. Misstag. Hon gjorde så många misstag. Hon hade aldrig blivit färdiglärd av de äldre i flocken, hade haft lång väg kvar. Men hon hade ändå trott mer om sig själv än detta. I ett desperat försök att få bort eldvarelsen valde hon att bekämpa eld med eld.

En kraftig flamma av ljusa lågor letade sig ur hennes käft, brände hennes tunga. Eldgrodan verkade till att börja med inte vilja släppa, men till den ljusa tikens lättnad kände hon hur den brännande hettan byttes ut mot hennes egen lågas sveda. Lågan slocknade när hon hastigt backade undan. I samma ögonblick lös skogen upp av ännu en blixt. Det skarpa ljuset fick än fler ljusa fläckar att dansa för hennes syn. Bakom de färgglada fläckarna skymtades den randiges kropp, omgiven av sprakande gnistor som lös upp mörkret. Vagt bad hon att han skulle klara sig.

Var eldgrodan tagit vägen visste hon inte, men istället för att bara stå och undra valde den långbenta att hastigt trava runt träden och komma fram bakom Taranis. Noggrann med att undvika eldvarelsen som kunde attackera från var som.

[IT a la jättemycket D: Jaja... det får gå~]

Demethra hade inte väntat sig en så kraftig motattack från den tidigare darrande vargen. Tiken flyttade sig bakåt efter sin -enligt henne själv- misslyckade attack för att unvika de nu kraftiga gnistorna.
En ny blixt sken upp himlen och Deme hann se en större blixt komma farande mot henne från Taranis. Smärtan strålade från hennes vänstra bakdelssida och reaseriet kom i sekunden efter.
Ögonen mörknade ytterligare, hon orkade inte leka mer.
Dessa skulle ut, och det var nu. Hon kände sin groda få en okänd hettande eld mot sig och det gjorde ont inombords. Den här Vrenliknande vargen kunde inte komma in på hennes flocks revir och skada henne Trogne och sen täna sig att komma iväg osin skadd. Detsamma gällde Taranis.
Hon lät sig själv och Sin Trogne byta jobb. För att förvirra motståndarna ytterligare med nya faror. Hon själv lät blicken koncentreras på en punkt under Dimitrij, marken fick en glödande ton mycket snabbt och sekunden efter var det menat att detta skulle antändas. Det gjorde det inte, bara glöden fortsatte pyra, om inte Dimitrij redan upptäckt faran under sig, vilket hon inte borde ha gjort på så kort tid och så lite väsen, så skulle hon göra det snart. Alldeles för snart för att det skulle bli en "överraskning" som Deme tnäkt sig. Kraften att antända med tankekraft var ny och hon var inte van ännu. Hon lät sin eldgroda rädda situationen genom att hoppa bakom Vrenen och antända marken därunder, som om den avr täckt av bensin flammade den upp och Demethra hoppades att elden skulle smitta av sig på vargens päls.
Grodan tog sig vidare till Taranis och tog ett stort hopp mot denne med vidöppna käftar för att attackera.

Trots den märkliga känslan av kraft som fyllde ut ungvargen så kunde han inte låta bli astt känna sig förvirrad. Det var den brunröda och den hornprydda - Båda två med eldens krafter. Och det verkade kasta flammor vilt omkring sig, utan att riktigt bry sig om konsekvenserna av det hela. Och när han nu såg sig omkring verkade det nästan som att allt runt omkring dem brann. Och hans tankar nådde skogen, den läskiga, mörka, uråldriga skogen. Kunde denna strid bli slutet för dessa träd? Han var inte säker på om det var en bra sak eller en dålig sak. Men på något sätt kände han sig vemodig när han tänkte på det.
Och sedan mötte han eldvarelsens blick. De lysnade ögonen och det vidöppna gapet som blottade två mycket osmickrande huggtänder gjorde att han kände sig olustig. Samtidigt verkade flammorna runt omkring honom krypa allt närmare. Han ville inte släppa eldvarelsen med blicken, men kunde inte låta bli. De ljust blåa ögonen började åter flacka omkring. Och paniken kom åter krypandes. Stack i honom, blev allt starkare. Och impulsen att vända och springa slog honom gång på gång. Tassarna trampade oroligt på stället. Men vart skulle han ta vägen? Han var omgiven av de två eldvargarnas brinnande strid, skulle han ens lyckas ta sig ifrån denna plats? Sanningen var att han tvivlade på det, han tvivlade starkt. Vad skulle han göra?

Blicken fästes åter vid grodan som kom allt närmare, hotfullt väsande. Och paniken tog över helt. Huvudet vändes mot himlen och ännu en gång tjöt han rakt ut. Rösterna skrattade åt honom, hånade honom. Trodde han verkligen att det här skulle hjälpa?
Ännu en blixt korsade himlen, bytte riktning rakt ovanför de tre vargarna och slog rakt ner i Taranis. Det var som en mindre explosion av ljus slog ut över området, som om ungvargen omgavs av en sfär fylld av energi. Och det var också precis vad han gjorde. Tjutet hade dött ut och det enda Taranis egentligen kunde känna var hur stillsamt allting verkade.
Och sedan var ögonblicket över och hans blick mötte åter eldgrodans. Det gnistrade runt honom, och även om han ville vända och springa var det något som tvingade honom att stå kvar. Och för första gången kommenderade Taranis sig själv att skicka en blixt mot den brinnande varelsen och utan att han ens kände förvåning för en gnistrande strimma genom luften rakt mot grodan. Han kunde höra hur rösterna tystnade en aning, kunde höra deras förvånade mumlanden. Och han kände sig stolt, inte mycket men en aning. På något vis var det som om han hade vunnit över dem.

Ett kort, förfärat skri lämnade hennes strupe när elden slickade hennes ben och buk. Elden hade blommat upp som från ingenstans och Dimitrij skuttade åt sidan. Novis! Denna striden var inte hennes att vinna. Det stod klart. Inte i denna mörka skog. Den grå blicken flackade som hastigast omkring för att informera hjärnan om vad som hände. Hur läget låg. Den brunröda tiken hade bytt taktik och eldvarelsen verkade röra sig mot Taranis istället. Dimitrijs bakben sved av den glödande hettan när hon insåg att pälsen blivit svedd av elden. En klar morrning letade sig ut ur hennes strupe när hon som hastigast såg efter Demethras ögon. Ilskan dansade i den grå blicken. Hon hade vandrat hit av ingen anledning, och ett uppsåt som detta var inget hon velat orsaka. Om denna främmande tik inte kunde förstå sans och reson så var det inte Dimitrijs problem. Det var inte hennes strid.

Den redan glödande skogen lös upp av ännu en blixt som fräste genom luften. Taranis röst ekade i skogen och Dimitrijs blick bländades av ljuset. Elden som dansade över marken var inte hennes problem. Hon hade inte gjort annat än att slunga sina små eldbollar mot den hetsiga tiken. Det var den brunröda som tänt elden. Det var den brunröda som fick stå för problemet. Med den tanken snubblade Dimitrij undan, bakåt. Hennes blick ännu skymd av dansande ljusa fläckar.

Taranis. Hon hade tyckt synd om honom, tyckte ännu synd om honom. Men han var inte hennes ansvar. Flocken var hennes ansvar. Hennes döda. De hon skulle hämnas. Hennes strid låg inte här utan i Numooris motsatta skogar. I relictus. Hon fick inte begå fler fatala misstag som detta. Brännskadorna skulle sinka henne, ge fienden mer tid. För dem kanske tiden skulle vara oviktig, men inte för henne. Tiden var i hennes värld ännu ett begrepp. Hon hade inte tid att öda här.

Utan att säga mer beslutade hon att fly. Hon flydde hellre med ett hopp om hämnd än att stanna och slåss i en meningslös strid. Hon hade ingen anledning att stanna. Andar fanns på fler platser. Hon kunde uppsöka skogen en annan gång. När hon var starkare. När hon hade mer tid. De långa benen satte fart och bar henne in bland trädens skuggor, mot skogens slut. Ut mot utkanten och bort från stridens hetta.

[Jah... jag lämnar faktiskt rollspelet här, då jag inte kommer på mer att skriva utan att upprepa mig själv, och inte ser att striden leder någon vart.]

Allt var som en tavla i rörelse.
Blixten som gick ner från himlen och fick en mindre explosion att inträffa runt Taranis av blixtar.
Eldgrodan hann kanppt ändra sin riktning och landa innan han nådde blixtarna.
Vrenen hoppade överraskat undan av elden under sig. Stod kvar en stund och gav sig sen iväg, bort från striden.
Demethra vände blicken mot Taranis, ögonen var mörkare.
Om striden fortsatt på samma vis skulle hon snart ha skaffat hitt förstärkellse, men nu gick det bättre. När det bara var en.
Eld började brinna i lågor, den spridde sig som ett streck åt varsitt håll från den plats där grodan satt.
Demethra lät elden höjas och tjockas ut. Den stod mitt emellan Taranis med hans gnistor och Demethra. Svansen piskade ilsket till en gång bakom tiken innan hon tog några steg frammåt och gjorde nått hon inte brukade göra- gå igenom sin eld.
Från Taranis håll kunde han se de mörka ögonen träda fram bland eldmassorna, se hennes nos och sen resten av huvudet i brinnande form stiga fram, hur hela hennes kropp lsötes ur eldhavet.
Känslan var böljande, som om hon slöts av ett hav vars vågor böljande runtom hennes kropp med en mjuk berörning som inte var våt.
Snart stod hon framför Taranis. Tänderna bltotades kraftigt. Hons tod några sekunder innan hon skjöt frammåt, utan att bry sg om blixtar och krafter. Taranis skulle bort.
Bort från hennes revir, snacka kunde de göra utanför reviret om han ville det. Men här var vistelse förbjudet för obehöriga.
-Må din kropp brinna, här hör du inte hemma! hennes röst var väsande men klart hörligt.
Orderna ljöd påsamma gång som hennes käftar öppnades och riktade n sig mot Taranis strupe.

Taranis blev plötsligt medveten om hur den hornprydda varelsen hade försvunnit. Det var som om hon aldrig hade varit där. Och när han ängsligt såg sig omkring kunde han inte låta bli att känna hur paniken steg inom honom. Visserligen hade han väl aldrig varit särskilt intresserad av att någon annan vid sin sida, men det hade varit en trygghet. En enorm trygghet. Och han önskade att han kunde få tillbaka den. Även om han inte hade litat på vrenen så hade hon varit snäll. Och nu var hon... borta.
Gnistorna sprakade runt honom då han åter vände blicken mot eldvargen, såg de mörka ögonen bakom de höga flammorna. Hur de kom allt närmare och hur hela vargen slutligen trädde fram, i en sprakande föreställning som involverade eld. Alldeles för mycket eld. Och när honan sedan kastade sig mot honom var han helt paralyserad av rädsla.
Han gjorde ingenting för att flytta sig ur vägen.
Och då Demethra nådde honom var det som om elden och blixtarna blandades med varandra. Taranis kände hur det brände honom, hur någonting skar genom hans skinn samtidigt som elden slickade hans kropp. Han skrek. Ett skri av både rädsla och smärta. Vid sidan om halsen, ungefär vid manken, hade Demethra lyckats borra i sina tänder. Detta då Taranis utan att tänka på det vridit undan huvudet i allra sista sekund. Och tur var väl det, eftersom att han annars inte hade varit i livet. Han kunde med lätthet gissa sig till att den rödbruna hade siktat mot hans strupe.
Han vred sig, försökte slita sig lös, men undkom inte hennes grepp. Och paniken blev allt värre medan elden brände honom och rösterna hånskrattade. Och utan att han riktigt tänkte på det sköt han en blixt genom sin egna kropp. Kanske även den skadade honom, men inte så mycket. Och när den sedan nådde hans hals visste han att den skulle sprida sig vidare. Sprida sig till tikens kropp. Ge henne en ordentlig stöt som skulle få henne att släppa taget.
Åtminstone hoppades han på det.

[Wierd inlägg ;oo]

Demethra kände tänderna omslutas av blod, om hon kunant hade ohn flinat vilt.
Hon vred om, för att öka hanens blodflöde och därmed få honom att inse varför man inte vandrade över TBB's revir. Man fick sitt straff.
Efter en kort stund nådde något hennes nos, hennes tänder hennes huvud. En stöt, en elektrisk stöt av Taranis själv. Smärtan ilade på en promillisekund genom hela henne och fick hennes grepp attblossas. Hennes huvud föll med ett dovt dunk till marken emd resten av kroppen.
Hon drog rasslande efter ett andetag, smärtan ilade.
Denne varg var skakande av rädsla ända sen hon träde fram, ändå avr det den andre som gav sig iväg, han stod kvar och gjorde.. såhär mot henne.
Ilskan pulsserade i takt med smärtan. Fick hennes eldslågor att brinna högre, hetare.
ar den här vargen okontaktbar, han skakade av rädsla men vägrade att lämna platsen.
Vad var det för fel? Med ett dovt morr, blandat med både smärta och hat steg tiken upp. Ögonen va mörka, som svarta klot bland elden.
Vilda svarta klot, fyllda med avsky vid det här laget.
-Försvinn. från vårt. revir, genom rösten gick ilningar, den gav ilningar. Kylan och hatet var starkt, smärtan likaså. Orderna sades långsamt, lågt men fullt hörbart.
Den flammande tiken stod kraftigt med benen brett isär, redo för mer strid. Trots smärtan som ännu dunkade. Huvudet var sängt i stridsposition, raggen hög och klorna framskjuta, spända.
Blicken låg hårt mot Taranis. Väntade se honom lämna platsen. Väntade se honom gå.

Greppet lossande. Han kände lättnad. Lättnad över att vara fri. Men sekunden senare gled skräcken åter över honom. Ögonen som hade varit slutna öppnades och han kunde se hur den brunröda tiken stod rakt framför honom. Hennes ögon var mörka, ilskna. Hennes kropp var redo att återigen kasta sig fram emot honom, ännu en gång hugga och mana fram blodet som flöt i hans ådror. Och bakom henne brann enorma eldslågor som slickade allt de kom åt. Som om de ville sätta hela skogen i brand.
Synen fick honom att känna sig totalt paralyserad. Inte en muskel rörde sig i hans kropp. Vad hade han gett sig in på? Vad skulle han ta sig till?
Du kommer att dö...
De viskande rösterna var som en väckarklocka för Taranis. Med ens blev han medveten om smärtan, paniken, alla de saker som gjorde uppror inom honom. Och han backade. Ett steg, sedan två steg. Och sedan kunde han inte hindra sig själv.
Han snodde runt på platsen, kastade sig undan den andra. Med ett vilt skri sprang han allt vad han kunde. Det gjorde ont, så ont. Men han vågade inte stanna. Vågade inte se sig om. Han ville bara bort, så långt bort han kunde komma. Aldrig mer skulle han gå in i den skogen, aldrig mer skulle han ens gå i närheten av den. Det bodde onda vargar där, det hade han nu fått se. Vargar som verkade vara lika onda som både hans bror och hans far. Det fanns ingenting där för honom, ingenting som var värt något. Ingenting förutom döden. Och den var han alldeles för rädd för att möta.

[Såååå, nu har Taranis lämnat platsen ^^ Har inte så mycket mer att tillägga så du kan avsluta om du känner för det ;D]

Hons a inget mer, bara såg på hanen med en mer lugn blick nu, hon mötte hans blick innan han vände om och rusade därifrån med ett skri som kastades mellan trädstammarna.
Nu när båda inkräktarna var borta kände Demethra slitningen komma.
Hennes andetag var det ända som hördes. Flåsiga.
Hennes blick vändes neråt i marken mellan hennes brett stående framben.
Hon var så utmattad, striden hade varit hård och Taranis hade nästan vägrat att ge sig iväg. Hon stod ännu upp, även om hon bara ville sätta sig ner och luta sig mot ett träd,
det gick ännu svaga ilningar genom kroppen av Taranis elektrisitet.
Den tunna luggen hängde i stripor för henens panna, ner mot hennes ögon som nu höll på att återfå sin kristallblå irisfärg.

AVSLUTAT

[Fortsätter på denna tråd eftersom att det blir enklast så. Spelar även Taranis så jag godkänner det själv xD Here comes Shiva! 8D]

Det var med en fundersam min som han vandrade genom skogen. Som vanligt ensam, då han inte var särskilt förtjust i sällskap. Åtminstone inte från de flesta. Systrarna var alldeles för tråkiga och patetiska för att umgås med, och de flesta han hade mött från flocken var alldeles likadana. Det spelade ingen större roll för honom egentligen, han fick mer tid för sig själv och att öva på sina krafter. Och ensamheten kunde även den vara vacker. Men ibland kunde han sakna sällskap.
Dock så var detta en dag då det inte spelade någon större roll, och i brist på annat att göra hade den unga hanen vandrat iväg genom Kaiwood för att se ifall han kunde finna något som var roande. Lite underhållning. Han var kanske en ond varg som föredrog att vara ensam, men fortfarande gillade han inte att endast sitta stilla och ha tråkigt. Nej, han var trots allt en valp. Dessutom hade han en väldigt sjukt humor. Så att inte göra någonting var en sak som Shiva inte hade mycket för. Det var så mycket bättre att faktiskt göra något. Man kunde nästan säga att han hade svårt att vara stilla.

Då han vandrade mellan de urgamla träden kände han plötsligt av energier i sin omgivning. Energier som verkade komma från ett bestämt håll. Och ett flin växte fram på läpparna. Det var energier som kom från vargar, han kunde känna det. Det var hans kraft. Han kunde känna av alla sorters energier, men starkast var dem som kom från levande varelser.
Med några nästan lekfulla skutt satte han sedan fart framåt. Hans andra kraft, snabbhet, gjorde det enkelt för honom att ta sig fram fort. Och medan han sprang slöt han ögonen, navigerade sig endast från energikartan som målades upp i hans huvud. Det var enkelt, han behövde inte ens ha sin syn för att kunna se. Och han gillade det.
Och sedan stannade han upp. Öppnade ögonen. Och framför sig kunde han se en röd och brun hona stå och flåsa lätt. Han kände igen henne, hon var från TBB. Och runt omkring henne kunde han läsa av energier från två andra vargar, vilka verkade han förflyttat sig från platsen. Deras spår skulle snart dö ut. Elden som brann omkring honan och lite varstans på just denna plats tog över och suddade ut de svagare energierna. Han kunde känna hur de brinnande trädens energifält blev svagare, eftersom att de tappade sitt liv. Och blicken vändes mot den rödbruna.
"Så, det verkar som att du har haft en väldigt hektiskt kväll, TTB:are?" sade han och satte sig ned med ett flin på läpparna.

Trots sin agresivitet just nu hann Demethra känna lukten av TBB:aren innan han hann uppenbara sig. Men det tog inte länga för den unga hanen, han rörde sig snabbt.
Långsamt höjde tiken på huvudet och lät elden över hennes kropp dö ut och till sist blotta hennes bruna päls, hon ruskade på sig och ställde sig sen i normal postion.
Hon fnös sakta och såg mot det håll där Taranis stuckit iväg en liten stund innan den här valpens uppenbarelse. Skulle han ha stannat längre skulle valpen kommit mitt i deras strid.
Deme vände en forskande ljust blå blick mot valpen. Han var helt klart medlem av TBB, men hon hade inte namnet på klart. Han måste vara ny, eller så var han en av dem hon bara träffat på det senaste flockmötet för ganska längesen, när hon ännu varit på bara testmånad. Hon hade inte träffat denne enskillt, så som de gjorde nu.
-Demethra. Demethra är mitt namn, sa hon med halvkall ton som en rättning när han kallat henne bara "TBB:are".
-Vad är ditt namn broder, är du ny?, när hon tänkte efter tror hon nog han varit på mötet, hans namn kunde vara... något med S.... Sheldon...
Hon var inte säker och bannade sig för att hon inte kunde alla medlemmars namn. Det borde hon kunna, SÅ många var de inte.

Ett kort skratt lämnade den unga hanens mun då han hörde hennes ord. Så hon visste inte vem han var? Det roade honom, då han faktiskt hade trott att alla visste vem han var.
"Det är konstigt att du frågar, jag trodde att alla visste. Men nykomling skulle jag då verkligen inte säga att jag är." Det sluga leendet låg kvar på läpparna då han talade och de vita tänderna glänste i eldens sken. "Shiva är mitt namn, son till Ijin."
Han undrade om denna Demethra visste vem hans syskon var. Kali och Usha... Om inte så borde hon i alla fall kunna se släktdragen mellan dem. Alla tre syskon gick i samma svartvita skepnader, bara med olika mönster. Shiva själv var delad. Som om en rad löpte från nosen över hela ryggen och ut till svansspetsen. De ena sidan av honom var vit, medan den andra var svart. Och runt de mörka ögonen fanns var sin diamantformad fyrkant, en vit på den svarta sidan och en svart på den vita. En teckning som många ansåg vara aningen udda, annorlunda och kanske även lite konstig. Själv struntade han i vilket, de fick tycka vad de ville. De som verkligen var värda att lära känna såg bortom det. Och hittills hade det inte varit många, faktiskt bara en.
Med tanke på det, och att han endast hade träffat medlemmar i flocken, så undrade han vad det var med TBB:are egentligen. Var alla lika tråkiga och menlösa? Av de erfarenheter han hade hittills så verkade det som det. Syskonen, de medlemmar han talat med - Alla var de så kyliga och tråkiga. Inte alls lika utåtriktade som honom.
Men visst fanns det de som han respekterade. Moder och mormodern. Ijin och Blossom. Det var dem han ville göra stolta och visa sig värdig inför.
"Vad har hänt här, Demethra? Jag gissar på att det är du som har låtit elden härja fritt i skogen." Flinet låg kvar på hans läppar, irriterande tydligt.

| Hon har inte släppt lös elden i skogen, absolut inte. |

Demethra lät lugnt de fåtala lågor hon haft tänt svalna av och lämna endast mörka askspår efter sig.
Shiva, självklart. Ijins son och Blossoms barnbarn. Tiken kände sig aningen korkad för att hon inte insett det. Hon tittade nu nogare på valpen och kände igen några av Ijins drag, att hon inte lagt märke till det.
- Ursäkta mig, just innan du kom var två vargar här. Inkräktade på vårt revir och ytterst ovilliga att ge sig iväg. Jag kände inte igen dig, hade de två på huvudet, förklarade Demethra ursäktande men gav den unge ingen anmärkning till leende.
Egentligen var hon inte skyldig den yngre en ursäkt, hon var i lägre rang. Det var hon som borde respektera Deme mer än att nedlåta och poängtera hennes misstag.
- Vad sysslar du med här då? Tänk om du kommit tidigare, då hade du kommit mitt in i en strid, varginnans ton var irriterad, hade valpen kommit under striden hade hon hadit under sina vingar att också få honom att undgå Taranis blixtar, det hade inte varit bra om hon blandat in valpen i en strid.

| uf, blev dåligt. bad inspiration D: |

[Nej, jag vet. Men Shiva jävlas bara med henne lite 8D]

På något vis kände Shiva att detta kunde bli ett roande möte. Inte för att han sett skymten av ett leende hos Demethra, men det var alltid mycket enklare att reta de som redan var irriterade eller liknande.
"Ursäkten godtas," sade han med en tillgjord ton av stolthet i rösten. För honom spelade en sådan sak ingen större roll, bara han klarade sig genom livet och uppnådde de mål han hade visserligen var det väl viktigt att ha sin stolthet också, så att man inte tillät sig själv att göra vad som helst, men den var till viss del överskattad. Det fanns annat som var viktigare.
"Ja, jag märker att det har varit andra vargar här. Deras energier har ännu inte tynat bort från platsen. Men du verkar i alla fall ha lyckats köra bort dem." Shiva skrattade kort. "Dock hade jag inte haft något emot dem ifall de hade varit kvar, jag älskar att slåss."
Ja, han gillade det. Enda sedan han och hans systrar hade fått ta livet av den där patetiska lilla valpen de mött i Kaiwood. Blossom hade tagit med dem på ett äventyr som hade kommit att prägla Shiva starkt. Visserligen hade han fått en enorm utskällning och det hade varit en kamp mot systrarna. Men han hade ändå lyckats se tjusningen i att släcka någon annans liv. Och nog drömde han om nästa gång han skulle få chansen att göra det.

Den unga hanens tillgjorda röst fick en irriterad rynka att dyka upp på Demethras panna.
Hon lyssnade lugnt på hans ord och små skratt.
Egentligen höll hon med honom, det hade varit bra om han kommit mitt i slagsmålet.
Då hade han lärt sig lite, det var på tiden.
Som valp måste de lära sig hur de ska ta sig till hands i olika situationer.
-Du har rätt, det skulle ha varit bra för dig att lära dig hur du ska gå till väga i strider, sa Deme med halvkylig röst.

| Jag skriver VÄLDIGT SÄLLAN såhär korta inlägg. huschha |

Shiva reste sig upp och vandrade några steg närmare innan han satte sig ned igen. På något vis kändes detta möte lite annorlunda, nästan som om denna hona inte var så likgiltig och menlös som de andra i flocken han hade talat med. Kanske det var skillnad på Demethra som hon hette, kanske hon var rolig och intressant. Men man kunde aldrig hoppas för mycket, trots allt hade han inte fått så bra helhetsintryck från flocken hittills och Shiva var ganska inställd på att det skulle vara ungefär likadant i fortsättningen också, det verkade inte som att något skulle förändras.
"Jag antar att det är snällt att du tänker på mitt lärande. Dock måste jag säga, inte för att göra dig besviken, men jag redan kan en hel del om strid. Som ledarens barnbarn får man ganska bra träning."
Det var sant. Han var inte många år och redan hade Blossom tagit med de tre syskonen ut i skogen för att döda en annan varg. Det kanske var en hård läxa, något som ingen förälder, morförälder eller farförälder borde önska för sina små. Men sedan tillhörde de ju inte vilket släktled som helst, och kanske det hörde till att de skulle få lära sig allt de kunde den hårda vägen. Och nu var de faktiskt alla tre mördare, vilket gjorde att de passade in i flocken.

[Fantasibrist, sorry ;D]

| heh, sånt händer ;D |

Demethra satte sig stilla ner och drog den bruna fluffiga svansen runtom sina framtassar.
Det röda tecknet övanfå svansen syntes frammåt i perfekt vinkel.
-Jag tror dig, Blossom ser till att ni blir tränade, svarade hon med tom ton.
Eftersom denne valp var Blossoms barnbarn hade den självklart varit med i flocken sen den föddes, Deme nickade stilla, nästan osynligt, för sig själv.
-Var du född när förra kriget mellan Qu och TBB ägde rum? frågade vrginnan sen, rösten avr neutral men hennes blick såg ofrskande mot ungen

| måste sticka, blev kort- sorryesss. En fråga bara- kanske blev failigt emd den sista frågan men vet inte hur gammal han är?? xD |

[Haha, inte lätt att hålla reda på ålder xD Jo, dessa tre syskon föddes ju under Gudarnas vrede så nog har han född då ^^ Men han medverkade dock inte i det kriget ;D]

Shiva nickade stolt. Ja, att han Blossom som mormor var en stor fördel hade han märkt. De fick god träning och ibland till och med av ledaren själv. Hon ville att de skulle bli stora, hon ville att de skulle lyckas. Och självklart var hon då angelägen om att ge dem det bästa som kunde erbjudas.
Dock fanns det också en del nackdelar med det hela. En viss press som kom från både Blossom och Ijin. Båda förväntade de sig mycket av Shiva och hans systrar, de fick inte misslyckas. Skillnaden var dock att modern älskade sina små villkorslöst, och därför kunde hon ha överseende och endast ge en tillsägelse. Men Blossoms vrede var inget som Shiva gillade, han hade fått uppleva den en gång och var nu mera mycket beslutsam om att aldrig förarga ledaren igen.
"Ja, visst fanns jag till då. Visserligen var jag allt för ung för att få medverka, vilket var synd. Jag tror nog att jag hade klarat mig bra. Qu verkar vara en patetisk flock, hur svåra kan de egentligen vara att strida mot och vinna över?"
Shiva lät lite nonchalant, men han hade ändå respekt. För Qu hade vunnit en gång, och därmed tvingat TBB till fred mellan dem. Så helt okunniga kunde de ändå inte vara.

| oo, okej (: |

Demethra rynkade pannan när valpen började tala om hur patetiska Qu:arna var.
Visst var de inga hon såg upp till, de var råttor. Men de var inte slagna till marken med att en annan andades. De kunde stå på sig, vilket gjort att freden tvingade ner TBB senast.
- Akta din mun unge, och akta vilka ord du slänger åt vilken varg, varnade Demethra och spände den kristallblå blicken mot valpen.
-Nu råkade det vara en TBB:are du talade med, därmed ingen fara.
Men låt mig fråga dig- tror du det var TBB som frivilligt tog fred mot Qu? när hon ställde sin fråga lutade hon huvudet neråt mot valpen, stark blick och irriterad röst.
Han borde förstå bättre som barnbarn till ledaren själv.

| kort å slätt |

Shiva tittade lite ointresserat på träden som stod vid hans sida medan Demethra talade. Inte för att han inte lyssnade, men han gillade inte den stränga tonen som han kunde ana i hennes röst.
"Nog vet jag vem jag ska tala med, och även om jag skulle råka säga det jag nyss sa till en från Qu skulle det bara vara kul att reta dem lite!" Han fnissade till vid tanken på det. Nog skulle det vara kul att berätta för dem exakt vad han tyckte om dem. Shiva var inte en sådan som tänkte på konsekvenserna, han gjorde det han kände för utan att bry sig särskilt mycket mer om saken.
Det var sådan han var, en irriterande liten livsnjutare.
"Och nog vet jag att freden inte var frivillig, det var Qu som tvingade fram den. Men det bevisar endast deras dumhet, för freden ger oss i TBB ett perfekt tillfälle att anfalla dem utan att de har någon aning om att vi planerar det. Goda vargar är oftast också de dummaste eftersom de litar på överenskommelser och löften. Saker som inte är värt något för såna som oss."
Svansen hade lite nonchalant lagts över framtassarna med leendet i ansiktet var triumferande. Nog hade Shiva tänkt på det hela, och det var precis det han hoppades skulle hända också. Freden skulle brytas, Blossom skulle tänka på exakt samma sätt som han gjorde.

[Vet inte om denna tråd utspelar sig före eller efter flockmötet ;o Så lite svårt att skriva om freden osv... Men shiva tror att den ska brytas, ifall han inte redan vet om det xD Vad tycker du om det, före eller efter?]

[Före... tycker jag (: ]

Demethra var tvungen att kasta bak huvudet i ett kort skratt, "för att reta dem".
-Din idé låter otroligt roande... om det inte vore för det att det kan få freden att brytas från deras håll, varginnans ton var först uppåt och road men efter sin korta paus hade den bytt över till en allvarligare stämma. De kristallblå ögonen spändes i valpens för att han skulle inse allvaret. Hon lyssnade lugnt på den unga hanens fortsatta utläggningar om Qu och freden.
Demethra rynkade pannan, något om att bryta freden hade ingen sagt. Hade denhär fått förtidsnyheter skvallrade av sin mormor eller hade den bara väldigt starka aningar.
Visst hade hon också lekt med samma tankar som han, hur perfekt det skulle vara att attackera nu. När de väntade det som minst...
-Du har faktiskt mycket sant, vad jag skulle gissar skulle de inte förvänta sig det. Av den goda halvan de är. Men de är inte bara goda, onda vargar går också med dem och kan tänka annorlunda, förklarade hon och försökte få valpen att se alternativen från andra synvinklar.
Hon stod efteråt tyst några sekunder för att få orderna att gå in
Sen ryckte hon till och snodde runt, lystrade med spetsade öron och blickade med koncentrerad blick genom skogen. Dimman låg ännu där över allt, men bland växtligheten kunde vem som helst gömma sig.
Så som en spion.
Från Qu.

Shiva skakade lätt på huvudet då han hörde hennes ord. Han var helt övertygad om sina egna åsikter, och han trodde nog att han förstod sig på Qu.
"Inte skulle de bryta freden endast för att någon från TBB smög in på deras revir och retades en aning med dem. Jag tror att det skulle krävas mycket för att de skulle bryta freden. Är inte fred precis vad de vill uppnå? Jo, så varför skulle de då bryta den över en liten sak som en valp som kallar dem några ytterst opassande saker?" Han flinade stolt åt sina egna ord, han hade tänkt en hel del på detta. Kanske var det ett skarpt sinne för krigsstrategi som visade sig i den unga hanen, det kunde man omöjligt veta. Än så länge var han ung, en oslipad diamant som fortfarande höll på att formas inför livet som väntade på honom som vuxen.
Men flinet försvann och ersattes av en aningen förundrad min då han hörde var Demethra hade att säga härnäst. Det kunde väl inte vara sant?
"Menar du att det finns onda vargar som går med i Qu?"
Så långt hade Shiva aldrig tänkt förut, mest troligt för att det var en löjlig tanke i hans värld. Han var ond, de som tillhörde TBB var onda, och deras mening med livet var mer eller mindre att hata Qu till döds. Så att det faktiskt fanns onda vargar som anslöt sig till Qu hade inte korsat hans tankar, och inte heller hade någon sagt någonting om den saken.
"Hur... Varför vill en ond ansluta sig till Qu? De är väl ändå inte en plats för de vargar som är likadana som oss. De hör hemma i Kaiwood, inte på slätten!" Det hördes i den unga hanens röst att han var aningen bestört över det hela.

Demethra skakade sakta på huvudet men med ett litet flin på sina läppar, vanöpen avr envis och trodde på sig själv.
Han skulle lätt komma att få problem i framtiden om han inte lärde sig vem han kunde dra i. Men det avr antagligen något han skulle få lära sig med tiden, med Blossom som mormor skulle hon antagligen inte låta honom gå ut i världen hur som helst. Men det berodde ju på.
Shivas svar förvånade Demethra, hon trodde Blossom informerat tillräckligt om Qu för att han skulle veta lite emr om dem, men antagligen hade hon bara nämnt några fåtala dåliga saker med dem och sen faststämt för honom att de är värdelösa och bör bortrensas.
Tanken fick henne att hånle igen, en dag ska de få. Det vet hon. En dag när TBB är redo.
-Inte riktigt så helonda som vissa av oss kanske, men såna som kan kallas onda finns också där ja, svarade hon lugnt,
-Som du kanske vet står de just nu i krig mot Devilsarna, det gör att de är ganska svaga nu. Det gör nog att de inte kommer vara dem som bryter freden här snarast, det hade varit ett fint slag från dem att slå till då. Just efter det nu pågående slaget, låta Qu:s blod flöda återigen, ännu mer.
Ännu en gång.

Den smått förvånade minen dröjde sig kvar i Shivas ansikte för några ögonblick, men försvann sedan. Han fnös till och det var med ett visst missnöje i blicken som han svarade Demethra.
"Ifall de vill tillhöra Qu så låt dem. Det bevisar ändå bara vilka patetiska vargar de är." Att ynglingen hade bestämda åsikter rådde det inget tvivel om, och Shiva visste själv om det. Han tyckte vad han tyckte och det var ytterst sällan som han ändrade sin åsikt. En egenskap som han själv såg som en styrka, vilket gjorde det svårt för honom att förstå varför många andra sade att det var en svaghet. Men han tyckte det var bra att stå upp för det man trodde på.
"Jag tycker att vi borde attackera Qu när de är som svagast, just efter att de har avslutat kriget mot Devils. Och jag tror nog att mormor tänker i samma banor. Hon kanske inte verkar vara den ondaste av oss, men utan tvekan finns det inte en enda god liten del inom henne."
Han lät stolt då han pratade om Blossom, vilket han också var. Han härstammade från henne, och han var beslutsam om att vara lika ond som henne. Han var beslutsam om att bli en lika stor varg som hon var. Kanske inte ledare, men lika omtalad.