Vinden smekte Gideons vingar så lätt och ståtligt där han svävade ovan mark. Det nöjda leendet spred sig över hans läppar och allt kändes så underbart i solens varma strålar.
Gideon vek av och cirkulerade kring en gran som han planerat att landa vid. Han flög ned i en spiralliknande rörelse och landade lätt på tassarna, skogen här var väldigt charmig.
Hanen satte sig ned efter landningen och putsade sina guldiga vingar med ett leende. Hygienen var viktig för honom då hans päls alltid såg så vacker ut i solens strålar, den såg nästan ut som äkta guld som någon hade spillt på hans päls. Han var inte självgod eller hade ett överdrivet bra självförtroende, det var snarare tvärtom.
Gideon har aldrig tyckt sig vara speciell eller älskad av någon, inte heller hade han tyckt att han var vidare bra på någonting. Men det kunde bero på hans uppväxt såklart, där hade han inte fått så mycket kärlek alls.
Hanen ruskade sedan på sig och gav sig av till tass in i den vackra skogen.
Huvudet var högt buret, han kunde få smått ont i ryggen om han släpade sig fram som en säck potatis. Det var inte det att han hade permanenta fel med ryggen, nej, det var bara det att en landning han gjorde här om dagen inte slutade så bra.
Trädet gick av då han for in i det, därav ryggsmärtorna.
Hanen stannade plötsligt upp och vädrade i luften, Sällskap! Tänkte han för sig själv och fortsatte sin vandring med lugna steg. Där borta bland träden stod det en ljus hanne vid en vit gran (?). Gideon kunde inte rå för att tippa huvudet lite på sned vid denna syn, han hade aldrig sett en vit gran såhär års.
"Var hälsad främling. Vilket vackert väder det är" Sade han med ett leende. Detdär med främlingar var inte hans starka sida direkt. Men han försökte, det var iallafall huvudsaken.