Virel gick av och an, många av hans känslor hade svallat, han hade fått känna saker han inte visste att han kunde, han hade fått en familj och ett hem, det var det han sökt efter så varför kändes det som om det saknades något?
Han hade bestämt sig tidigare att det var hemmet som kanske var fel, inte för att personerna där var elaka eller något, men bara att det inte var... rätt, och om hemmet och familjen var fel, vad för annat val hade han än att fortsätta söka?
Han kanske skulle ge sig av österut, till sina rötter, få några spår på sin sanna natur där, och kanske skulle han även finna spår efter Midnight, hans minne av Midnight var inte mycket, och han insåg att de inte hade talats vid särskilt mycket, men de var ändå så ljuva för honom.
Han rycktes ur sina tankar av att en kall vind nådde honom, det här klimatet var inte direkt specialiserat för hans sort.
Han hade talat med Theia tidigare, bara i förbifarten nämnt att han ville prata mer med henne, om något viktigt, det var därför han var nervös, i just detta ögonblick satt han och väntade på henne och han var rädd för hur hon skulle reagera på hans nyheter...

(Sorry för att det kanske inte är så bra, har ju inte rollat här på ett tag)

Flocken hade legat lågt den senaste tiden. Theia klandrade dem inte, inte nu när det smög omkring vampyrer överallt. Hon rös vid blotta tanken. Men det var någon som inte följde resten av flockens exempel. 

Virel. 

Theia hade i sitt stilla sinne undrat vad det var Virel velat tala om. De senaste dagarna hade han varit rastlös och orolig. Den ljusa honan förstod att det var något allvarligt han funderade över. Hon tassade försiktigt över till honom där han vankade av och an i en glänta alldeles intill lyan. 

"Virel. Hur mår du?" Hon såg oroat på honom där, var han sjuk? Hon tvivlade på det. Han såg frisk ut, bara rastlös. "Vad hade du på hjärtat?" Hon log vänligt, i ett försök att dölja sin oro. Kanske misslyckades hon, hon visste inte. Men hon ville så gärna hjälpa sin vän.

Han såg Theia närma sig, och genast började hans hjärta slå snabbare av nervositet, vad skulle han säga?
Som det var? Då kanske hon blir sur, det låter ganska förolämpande när han tänker efter: Jag vill inte vara hos er längre för ni känns fel...
Han svalde tungt den klump han hade i halsen och tog till orda.
"Jo.. uh Mamma-Theia... du vet att jag kom för att Finna den jag var och där jag hörde hemma eller hur?"
Han skruvade litet på sig och tittade ner i marken, inte vågandes möta hennes blick
"Saken är den att det gjorde jag inte"
Han tog en snabb paus men fortsatte strax, bara för att hon inte skulle hinna inflika något.
"Jag tänkte resa runt, kolla efter min egen plats att vara, någonstans finns säkert svaret.... förlåt"
Han blev helt tyst och bara stirrade på marken, han var bombsäker på att hon skulle bli sur, och det oroade honom.

Hon satt tyst och tänkte över det den unga vargen hade sagt. Det var svårt att få orden att sjunka in ordentligt. Skulle Virel lämna flocken? Det kom så oväntat. Han hade väl aldrig riktigt kommit in i flocken, men hon kunde ändå inte förstå att han skulle lämna dem. 

"Jag förstår, Virel." Sa hon tillslut med ett svagt leende. "Be inte om ursäkt. Om det är så du känner, att det här inte är din plats, så borde du gå din egen väg." Hon vände bort blicken, tårarna brände bakom ögonlocken och hotade svämma över. Hon blinkade snabbt bort dem och såg på Virel igen, ögonen var glansiga men hon tvingade sig att le. 

"Du vet att du alltid är välkommen tillbaka hit." Hon skulle sakna honom. Han hade trots allt varit som en son för henne. Men samtisigt visste hon att alla växte upp, PV var inte Virels rätta plats och det var hon tvungen att acceptera. Han behövde följa sin egen väg. Theia önskade att hon kunde följa med honom, men hennes plats var här. I flocken. "Jag önskar dig all lycka."