Tillsammans med Beata hade Loke vandrat i mot revirets gränser för att finna en passande plats att öva med sina krafter på men ju närmre de kom till gränsen desto starkare fann de att doften av en främling låg på revirets marker. Efter en kort diskussion hade de två vargarna kommit överens om att Beata skulle, så snabbt som möjligt, ta sig tillbaka revirets kärna för att leta reda på Dimitrij och meddela henne om det medans Loke själv skulle söka reda på individen i väntan på förstärkning. En utomstående så pass nära flocken var inte ett gott tecken.

Träden tunnades snabbt ut tillsammans med att det kala området spred ut sig för hans tassar. Dagen var inte långt gången och solen stod fortfarande högt på himmelen. En lätt bris letade sig genom det yttre lagret av den fluffiga fällen runt hans hals och nacke.
Doften som han vandrat efter hade varit väldigt svår och ojämn, vilket lett tankarna till att det förmodligen varit en bevingad varg som han följt. Om så var fallet så kunde det bli väldigt svårt att få tag på individen i fråga, åtminstone för han själv. Dimitrij med sin telepati och sina vingar skulle förmodligen har betydligt större chans till det hela.

[Till Naima-finiarel]

Hon hade vandrat runt i skogen under natten vilket hade resulterat i ett förvirrat vandrande. Trädens kala grenar hade skrämt henne när de böjde sig ner mot henne och väste att hon var för nära. Några gånger hade hon verkat korsa en revirsgräns eftersom det hade dykt upp en hel del doftspår. Trots att hon nästan velat hitta dem här vargarna, och därför hade stannat kvar bland deras doftspår längre än vad hon borde, hade hon till slut fått kalla tassar och skyndat iväg från revirsområdet, bara för att åter stöta på de taggiga träden. Trött som hon blivit hade hon lagt sig under en trädrot och sovit oroligt i några timmar.
När hon öppnat ögonen hade solen börjat klättra på himlen. Det hade fastnat en hel del skräp i den långa luggen så det blev prio ett att försöka få bort grenar och små blad från den vita pälsen.
Andedräkten kom ut i små vita moln när den unga började röra på sig. Trots att det nu ljusnat skrämde träden henne och hon rörde sig med nervösa steg, hoppade till vid ljudet av grenar som gick sönder. Blicken var dumt nog fäst på marken några meter framför tassarna och hon gick inte ens rakt, någonting som hade varit smartare eftersom hon ville bort från den här skogen som skrämde henne.

[Prutt]