Det var tidig morgon. En lätt dimma låg över den glesa undervegetationen som en slöja. Solens första strålar filtrerades genom det spräckliga lövverket, och föll som strålkastare ner på marken. Men något var annorlunda. Skogen tycktes vara fylld med vilda, starka energier och inte ens en vindpust kunde höras i de täta trädkronorna.

Den vita Eldarinnan stod upprätt och såg sig omkring. Känslan av att något var alldeles intill var så påtagligt att hon nästan kunde känna det. Förvirrande. Men ännu var Alassëa fortfarande blott en främling för Numoori, och tiken hade ingen aning om detta var ett återkommande fenomen. Men för henne var det alldeles främmande. Faktum var att det kändes som att skogen slutat andas och vinden ersatts av en laddning som pulserade genom varje vrå. Märkligt.

Länge stod Alassëa och betraktade den stillsamma miljön. Inget rörde på sig. Tystnaden var nästan öronbedövande. Hennes telepatiska krafter fungerade som normalt. Men vad var det för konstiga energier som svävade omkring dem? Alassëa kunde inte för allt i världen förstå vad som hände. 

[Derpherp. Får duga.]