Mörkret hade lagt sig över Norspirets vassa spetsar. På himlen glittrade stjärnorna och spred ett behagligt, men svagt sken över Vasilisa. Hon satt utanför huvudfästet, väntandes. Den starka oro och skuld hon känt tryckte fortfarande i bröstkorgen på henne, men den hade minskat när meddelandet hade spridits att valparna var påväg hem tillsammans med Lune. Vasilisa var besviken, och det syntes i hennes ärrade anlete när valparna återvände. Egentligen kunde hon inte klandra dem, de var bara valpar. Hon och de andra vuxna borde sett till så att de höll sig inom revirets gränser vid Maksims försvinnande.
    Efter att ha sett till så att alla valparna inte hade några skador skickade hon dem till sängs tillsammans med Kolzak och de andra. En utav valparna dröjde sig kvar. Vasilisa såg ned på sin son, besvikelse målad i hennes ansikte. Hon suckade djupt innan hon reste sig upp från den sittande positionen.
    “Lev,” hennes röst var skarp men även sorgsen. Den oro hon känt vid barnens frånvaro hade varit obeskrivlig. Skulle Vasilisa förlora en utav dem igen, visste hon inte vad hon skulle ta sig till. “följ med mig.”


[Utspelar sig efter att valparna varit ute på sin lilla sökpatrull]

Det hade varit en jobbig kväll på många sätt. Lev var frustrerad över att deras uppdrag avslutats kort, men även lättad. Världen hade aldrig känts så stor som den gjorde utan någon som hållit dem över uppsikt, så naturligtvis hade han försökt fylla den rollen. Den ständiga oron hade bara eskalerat och han hade varit på sin egna bristningsgräns när Lune äntligen hittat dem.
     Trots att han var tröttare än han någonsin känt sig, både mentalt och kroppsligt, så var han förstås den som drog ut på gå och lägga sig längst. Han satt demonstrativt vid ingången till fästningen. Han skulle aldrig sluta vänta, det lovade han Maksim. Tenn och Kolzak hade försökt flera gånger men han hade bara skakat av sig dem med buttra grymtanden. Det var inte förrän hans mammas röst, vass och olik den värme han var van vid som han reagerade. Lev såg sig motvilligt om. Han höll hennes blick, tvekade, men reste sig slutligen upp och följde efter. Hans hållning var låg och en kall skamsenhet låg skriven över hans uttryck.
       “Förlåt, mama,” sa han lågmält på deras språk.

Tillsammans stannade de upp på en öppen plats där mörkret omslöt dem. Vasilisa hade i åtanke att Lev måste vara trött, men ville trots det komma ifrån de vuxnas skärrade röster inifrån.
    Mjukt slog hon sig ned och blickade upp mot den svarta natthimlen. Det kändes nästan som om man kunde ta på stjärnorna, så nära var dem.
    “Förstår du vad ni utsatte er för?” Hennes röst var låg men allvaret hördes klart och tydligt. “Jag trodde…”, hon pausade och såg på Lev. Det var inget argt uttryck som vilade över hennes ansikte, bara ren besvikelse. “jag trodde att jag hade förlorat er också, moye l'vinoye serdtse.”


*mitt lejonhjärta

Det var svårt att hålla moderns besvikna blick. Den vägde tungt och för första gången sedan de blivit upphämtade kände han riktigt skam. Inte för det han gjort, utan för han insåg hur orolig Vasilisa varit. När hon kallade honom vid hans smeknamn såg han tillslut ner i marken. Öronen lade sig bakåt och han sjönk ihop. Lev var inte gammal, även om han gärna försökte framställa sig så, men inför hans mamma kände han sig alltid så liten. Tröttheten kom ikapp honom, liksom alla känslor han så desperat försökt hålla undan.
     “Jag vet, mama, förlåt,” viskade han, rädd att rösten skulle brista om han höjde den något mer. “Men,” han tystnade igen, ett försök att sätta ord på sina känslor. Det fanns inga ord som kunde beskriva hålet han kände i sig själv. En del av honom fattades. De hörde ihop, han och Maksim. Även om de egentligen inte var riktiga bröder, så fanns det ingen tvekan om att han alltid känt så. Maksim var hans bästa vän, hans själsfrände. Han skulle aldrig kunna bara sitta still och vänta. Det gjorde för ont.
     “Jag saknar honom,” klämde han ur sig. Han försökte hålla tillbaka en snyftning, men den kom undan ändå. Tårarna brände bakom ögonen. Lev önskade att han kunde förklara hur han kände, så att hon skulle förstå.

Hon följde honom med blicken när han skamset sjönk ihop mot marken. Det kramade åt hennes hjärta att se honom på det viset, så liten och alldeles för mycket ansvar på sina axlar. Vasilisa visste hur mycket ansvar Lev tog för andra, det hade han alltid gjort. Sättet som han beskyddat Maksim gick knappt att förklara, men hon hade precis som resten av dem sett deras band. Det var hos varandra som de funnit en trygghet. Och nu var Levs andra hälft försvunnen. Vasilisa borde ha förstått tidigare att valparna skulle fått idéer om hur de kunde hjälpa till. Tack och lov var dem alla oskadda.
    “Jag vet, jag vet”, hyssjade hon lågt. Där fanns ingen besvikelse kvar i rösten, utan nu bara en trygg och tröstande ton. “Jag saknar honom också.” Vasilisa kramade honom hårt och tryckte sitt huvud mot hans kind. Maksims försvinnande hade förändrat allt i Cirkeln. Hon visste exakt vad Kolzak gick igenom, att förlora ett barn, och hon hade önskat mer än allt annat att hon kunnat bespara honom den smärtan.
    “Vi ska göra allt vi kan för att hitta honom”, hon pausade och tog ett djupt andetag. “allt. Jag lovar.”

När tårarna trängde fram kände han inget annat än bitter frustration. Hjälplösheten var lamslående och den tärde på honom, fyllde honom med en vedervilja till omvärlden. Någonstans djupt i sina tankar ställde han sig frågan vad de kunde ha gjort för att förtjäna detta. Det fanns ingen rättvisa. Den fick man skapa själv, och det skulle han.
     Vasilisas varma omfamning fick en utmattad suck att lämna honom. Han dolde sin hårt rynkade panna och sammanbitna min i moderns päls. Levs kropp spände sig när han talade lågt, men skarpt, mellan tänderna.
     “Jag ska hitta honom, och jag ska ta med honom hem, mama. Jag svär på mitt liv.” Det fanns något orubbligt med hans ton. Sonen menade vartenda ord helhjärtat. Aldrig hade han yttrat något med en sådan självsäker intensitet. Han skulle aldrig ge upp. Aldrig.

[Avslutat]