Det hade blivit märkbart kallare i Nordan. Visserligen var det en ständig kyla över urskogen, men även för en varg med mycket päls så började det kännas nu. Holocene var en av dem vargarna, uppväxt i klimatet av Nordan så var han van och till och med välkomnade kylan. Skogen blev ljusare under vinterhalvåret, då den vita snön klädde varenda millimeter. Det var ett ljus som vanligtvis inte nådde ner genom de tjocka grangrenarna. Om än han i största grad inte var någon som uppskattade ljus så var snön den bästa sorts ljushet.
     De senaste veckorna hade en grupp stenbumlingar varit hans hem. De var gröna av mossa, och bildade en utmärkt utkikspunkt och blockerade kastvindar och piskregn. Holocene trivdes där, om än det var ensamt. Sorgen efter hans förlorade var fortfarande färsk, och det hade blivit en drastisk vändning för honom att påbörja ett ensamt liv. Trots att han inte varit den sociala typen, så hade han varit med sin flock nästan halva sitt liv. Förlusten av dem hade sargat honom djupt.
    Den gråpälsade hanen hade legat i skyddet av stenbumlingarna, innan han hävde sig upp med ett kort stön. Lätt tog han två språng runt stenen, innan han tog avsprång och tog sig upp på den. Mossan på den hade skrapats av på vissa ställen där han trampat många gånger. De skogsgröna ögonen spanade över omgivningen, emellan de brokiga träden.

en gyllenefärgad valptik går på en skogsstig i den stora urskogen. den långa eldröda manen faller ner mjukt på båda sidorna av hennes hals och hon hade en lång eldröd lugg som föll ner över hennes näpna ansikte och ögon, ögonen är olikfärgade, ett gult och ett blått såg forskandes omkring. 
det hade blivit kallare i skogen och det kände hon då en kall vind drar in genom skogen och rufsar om hennes päls och kylan för henne att huttra till. hon saknade sommaren men hon började ångra att hon hade lämnat den varma sköna lyan för att utforska, inte för att hon skulle gå långt från reviret utan hon ville se mer vad urskogen hade att erbjuda och vad den dolde. 

hennes nos uppfattar en okänd vargs doft i närheten och hon spetsar öronen och styr stegen ditåt. hennes ögon får snart syn på en mörkpälsad varg sittandes på några sten bumblingar. hon ler försiktigt mot vargen - var hälsad främling säger hon med sin valpiga röst

Det hade varit omöjligt att inte se den gyllene valpen i den dunkla skogen - den var som solen under nattetid. Kontrasten valpen hade emot den skuggiga omgivningen var märkvärdigt markant. Men trots att Holocene sett valpen komma, hade han inte rört sig från sin plats på stenarna. Kanske hoppades han på att den lille inte skulle märka honom, eller att den kanske skulle bli avskräckt och inte närma sig. Men när den uppenbart uppmärksammat honom, så satt hon fortfarande stelt kvar.
     "Var hälsad främling" Rösten var ljus - som alla valpars, men den avslöjade att det var en tik. Doften som den bar med sig var en annan faktor till att han drog den slutsatsen.
     "Goddag." svarade han, och nickade lätt. Rösten var likgiltig, precis som resten av hans kroppsspråk. Där fanns varken glädje eller ilska att finna i honom. De skogsgröna ögonen såg begrundade ner på den lille. Hans sinne tycktes inte enas om vad han skulle göra; stanna kvar på stenbumlingen eller hoppa ner.

hon betraktar den andre vargen med en nyfiken glimt i sina tvåfärgade ögon och hon slickar sig om nosen och ler blygt mot honom. - jag heter Hyacint, vad är ditt namn herrn? hon klippee lite med de gyllene små öronen. 

hon undrade vad han gjorde här? letade han efter någon? hon visste inte om hon skulle fråga för hon är ju bara en valp och hon hade ju livet framför sig - vad för er till Nordan herrn? hon ruskar på huvudet så den eldröda luggen dansar.

Efter några sekunders velande, tog han några stela steg fram till stenens slut, för att sedan smidigt hoppa ner. Med en dov duns föll han till marken. Den lätt hukade positionen han haft under hoppet försvann snabbt då han rätade sig, och återfick samma hållning som tidigare.
     "Jag heter Hyacint, vad är ditt namn herrn?" Hyacint, valptiken, log blygsamt emot honom men Holocene besvarade det inte. Det var inte riktigt i hans natur att le.
     "Mitt namn är Holocene." svarade han tydligt, och såg med en något brysk blick in i främlingens tvåfärgade ögon. Ögonkontakten höll bara några sekunder, innan han såg ut i dunklet av Nordanskogen. Bara för att hålla koll på läget lite. Det kändes en aning misstänksamt att en valp var ensam, men där fanns säkert föräldrar som tillät det. Eller så var denna valp föräldralös.

"Vad för er till Nordan herrn?" frågade den gyllene valpen. Den skogsgröna blicken sökte sig tillbaka till Hyacint. Inget uttryck var speciellt tydbart i hans anlete - det var som uttryckslöst.
      "Det är mitt hem." sade han kort. Det fanns kanske en längre, utdragen historia men den var irrelevant. Denna valp skulle inte ha någon nytta av den och Holocene ville för allt det var värt inte upprepa den för sig själv.

Hon klipper lite med öronen och sätter sig ner på marken, hennes tvåfärgade ögon följer honom med blicken och när han presenterar sig som Holocene så nickar hon och ler lite. Han gjorde henne förvirrad men samtidig nyfiken. Många frågor dök upp hennes huvud men hon är ju en valp och nyfiken på allt och vill veta allt med detsamma, men hennes mor hade lärt henne att inte vara respektlös mot främlingar och absolut inte vara för nyfiken, vissst kunde man vara nyfiken men även den kunde bli ens fiende. _ det är ett ovanlgt namn du har Holocene, men jag gillar det. Säger hon sanningsenligt.

Hon spetsar öronen mot honom när han berättar att Nordan är hans hem. Hmm han måste vara ensam en flocklös gissade hon. - Okej, så du söker inte till någon flock? Hon frågar så snällt hon kunde. Men ändå är hon på sin vakt.

En svag, näst intill osynlig rynka av oförståelse bildades emellan hans gröna ögon. Ett ovanligt namn? Aldrig hade Holocene gett sitt namn en närmare eftertanke. Den dolda rynkan försvann till stämman av valpens röst, och han betraktade henne med ett lugn i sitt anlete.
     "Nej. Jag föredrar att vara ensam." svarade han när hon tystnat. Det var till en viss del sanning. Den äldre hade gjort ett livsförändrande val om att fortsätta sin framtid ensam, men det fanns gånger han saknade sina vänner och sin familj. Men den skuld han bar inom sig gjorde att han aldrig skulle kunna återvända till dem. Holocene hade svikit dem och om än de kunde förlåta honom så skulle han aldrig kunna det. 
     "Du då, yngling? Jag känner doften av andra vargar i din päls." sade han med en antydan till stål i rösten. Det var dock inget fientligt med den gråpälsade, men inte heller någon vänlighet. Bara en likgiltig kyla.

Hon ser en smula undrande på honom, varför ville någon leva ensam? men än är hon så ung så hon har ingen aning om varför och hur det är i världen. Hon klipper lite med sina små gyllene öron och ler valpigt mot honom. Fast åt andra sidan kanske det är skönt att kunna vara ensam ibland? - Saknar du inte att ha någon vid din sida elelr prata med någon? Hon är nyfiken av sig och ville veta allt så fort det gick, men som mor sa att man lär sig igenom livets erfarenhet.

vad nu hon menade det. Hon riktar sin blick mot Holocene igen och rycker på axlarna. - ja jag tillhör en  flock. svarar hon på hans fråga.

”Saknar du inte att ha någon vid din sida eller prata med någon?” Holocene såg uttryckslöst på den gyllene valpen. Han hade ingen längtan efter någon annan än de han redan mött. Hur kunde han sakna någon han aldrig mött? Kort och hårt skakade han på huvudet.
     ”Jag saknar endast dem som lämnat mig.” Konversation hade endast betydelse om man delade den med någon man brydde sig om, enligt honom. Allt annat var överflödigt, så som denna. Han hade inget begär för att använda sin röst.
     När hans påstående visade sig vara rätt, nickade han bara förstående.  ”Saknar de inte dig?” Fick valpen vara utan uppsikt? Kanske hade hon smitit? Holocene var erfaren av valpar från sin tidigare flock. De hade alla samma åtrå efter äventyr och hade inget begrepp om att det faktiskt kunde innebära fara.