Den svarta räven gick tyst bland träden. Den lilla svarta kroppen gömdes nästan helt i gräset. Det var bara svamparna som kastade sitt ljus över henne som gjorde att man kunde skymta hennes rörelser. Hennes lukt var inte något heller som kunde gömmas.
Honan gick i en stolt gångstil och inte i en snabb trippande gångstil som hennes kusiner brukade gå i. Björks gångart tydde kanske på att hon inte var så försiktig, dum, inte medveten om farorna, lekte med sitt liv som en valp lekte med en gran. Men hon var mycket medveten. Det lilla hunddjuret kunde försvara sig, honan var mycket kvick på de små benen.
Björk satte sig ner, ganska abrupt. De stora öronen rörde sig framåt, till sidan och bakåt. Lyssnade till alla skogens ljud men hittade inget intressant. Diskret nosade honan i luften, inga faror eller bytesdjur... än.