HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Vattendroppar (Cerulean)
Igår på 22:47 av Cerulean

» foggy landskape
Igår på 21:47 av Xhiro

» Måne [Amanita]
Igår på 18:48 av Blair

» Förbannelse
Igår på 18:28 av Amanita

» Thinking about it [Ceylon]
Igår på 18:11 av Duva

» Titeländring
Igår på 00:40 av Ronia

» Norrut [öppet]
Igår på 00:06 av Oreliel

» Kyla från norr [Öppet]
sön 15 okt 2017, 22:57 av Arkal

» Mod
sön 15 okt 2017, 22:10 av Tear

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Duett [Hielo]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Akela

avatar

Spelas av : Aka | Freja

InläggRubrik: Duett [Hielo]   tis 05 aug 2014, 14:49

Akela var förlorad i tankar för stunden. Hon hade i sin ensamhet vandrat i bergen ett tag, inte mött speciellt många och mer eller mindre försökt undvika de som hon stött på. Det var för påfrestande att möta andra. Än så länge hade hon lite kontroll över sina krafter, och att se andras minnesbilder var ibland alldeles för jobbigt för henne psyke. 
Det var med hängande, tungt huvud som hon gick längs med bergsranden. På henne högra sida bredde ett väldigt gap ut sig, och långt där nere kunde hon se en vildsint flod rasa fram mellan bergsväggarna. Det oroade henne lite. Vatten hade alltid oroat henne. På hennes vänstra sida reste sig en väldig stenvägg och när Akela såg upp på den hade hon svårt att se var den tog slut. 
Lite längre fram tog avsatsen till höger om henne slut, floden långt där nedanför fortsatte in i bergen, och istället bredde en slätt ut sig. Platt, stenig och växtfri, så när som på några tallar och en och annan buske. Bergspasset låg nu bakom henne och det var med sprudlande nyfikenhet som Akela lyfte på huvudet och nästan sprang över slätten. Hon behövde inte längre vara orolig över något vatten som hon kunde ramla ner i. Hon behövde inte oroa sig för att ramla ner någonstans alls. Marken var platt och omringades av höga bergstoppar.
Efter en kort fundering bestämde hon sig för att stanna och vila lite, nu när hon ändå hade funnit en fridfull plats. Sagt och gjort, och begav sig till närmaste tall och slog ner rumpan på marken under den. Hon gav ifrån sig en djup suck och slappnade av i hela kroppen. Hon visste inte riktigt hur hon skulle ta sig härifrån, såvida hon inte skulle gå samma väg tillbaka, men det fick bli ett senare problem.
Till överst på sidan Gå ner
Hielo
Kannibalkool
avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   tis 05 aug 2014, 18:12

Om Hielo hade hyst den minsta tillstymmelse till vördnad för de som i Numoori kallades gudar, så hade han inte annat än kunnat tro på att de uppskattade Nordriket. Det kunde, per all logik, inte finnas någon annan anledning till att möjligheterna fortsatte falla på hög över varandra framför hans tassar. Hur kunde man annars förklara att han så trivialt hade råkat på vittringen av en ensam yngling mitt på dörrmattan denna förträffliga eftermiddag? Vanligtvis var jakterna på rekryter eftertänkta affärer, där det krävdes mycket längre vandringar än han åtagit sig nu. I själva verket var det precis en jakt på rekryter han var ute på nu, men att hitta en här? Otänkbart.
Konceptet smygande var inget Hielo ofta befattade sig med, om än elegant diskretion däremot var ett sådant. Smygande förutsatte att han var rädd för att bli upptäckt, vilket inte stämde på någon nivå. Så, efter att Hielo av en ren slump - ödesdiger för den arma valpen - korsat den färska vittringens spår, så hade han omedelbart och indiskret försatt efter den. Det var ett alltför perfekt sammanträffande för att inte utnyttja, och med hans långa steg kortades avståndet mellan dem snabbt upp. Över steniga slänter och förbi djupa raviner vandrade den enorma vita vargen i jakt på sitt byte.

Hon hade stannat, så mycket var uppenbart då Hielo med ens befann sig mycket nära. Hennes doft var en eldlåga i mörker i detta karga, torra landskap, och när tallen som tagit skydd under hamnade inom synhåll så var det simpelt att lokalisera att det var där hon så dumdristiskt valt att lägga sig till vila. Ett snett leende krökte Hielos läppar, då han mycket lugnt styrde sina steg rakt mot trädet, med blicken fäst på den lilla gestalten därunder.
"Varför vandrar en ung varg ensam i detta ödsliga landskap?" lät han simpelt fråga med höjd röst över det ännu märkbara avståndet mellan dem. Rösten från den enorma vargen bar långt, ekande över den steniga slätten. En introduktion i form av en simpel fråga; allt för att börja arbetet med att invagga den unge i en känsla av säkerhet.

_________________
I have seen the dark universe yawning, where the black planets roll without aim,
Where they roll in their horror unheeded, without knowledge or lustre or name.
Till överst på sidan Gå ner
Akela

avatar

Spelas av : Aka | Freja

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   tis 05 aug 2014, 22:15

Akela hade fullt upp med göra absolut ingenting, att hon inte lagt märke till den väldiga främlingen som närmade sig. Det var först när hon hörde hans tydliga stämma träffa hennes öron som hon skrämt hajade till och tittade upp.
Hon försökte samla sig och hålla sig både lugn och självsäker när hon svarade honom.
"Pff! Jag är stor nog att vandra ensam!" svarade hon med en falsk barskhet i rösten. Hennes hållning och uttryck förändras aningen då hon insåg att den här vargen inte bara är mycket äldre än henne, utan även mycket större. Hon kröp ihop lite, såg ängsligt bort på den större.
Så med ens dök ett minne upp som hon inte sett på länge.
Håll alltid huvudet högt.

Hon rätade på sig, och höjde huvudet. Håll alltid huvudet högt, Akela. Var stolt. Och hon gjorde som hennes far alltid hade sagt åt henne att göra.
Hon reste på sig och öppnade munnen för att tala igen.
"Och detta är inte en tom plats. Vi är ju här", sade hon och lät den där valpiga busigheten lysa igenom.
Till överst på sidan Gå ner
Hielo
Kannibalkool
avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   tis 05 aug 2014, 22:57

Hielo behöver inte se det för att notera hur valpen ryckte till vid hans åsyn, för efter alla dessa möten med ensamma yngel så ansåg han sig tämligen väl bevandrad med hur de betedde sig. De var fragila, osäkra skapelser; en tom duk för honom att måla efter behag. De kunde vara motvilliga till en början, skrämda och ensamma, men med ett osvikligt behov att vara behövda, att ha en familj. Det var precis det Hielo skänkte dem, och det var precis den känslan han valde att utge då han lugnt närmade sig valpen. Trygg och välkomnande.
Ett svar som rang av falsk självsäkerhet ropades ut till svar, vilket fick Hielo att blotta ett litet leende på sina läppar. Hon påminde om Arroya, som visat exakt samma bitska svar på tal då han först mött henne. Nu var hon hemma i Riket bland sina fränder, liksom även denna valp skulle hamna.

Trots långsamma steg så tog det inte många sekunder innan Hielo kommit fram till blott ett par meters avstånd från valpen, med det väldiga spannet vart steg han tog korsade. Den enorma vitblå vargen vred lite på sitt huvud då han granskade valpen, bedömde henne. En ragana, likt Baugur. Ödet - om ett sådant existerat - log verkligt mot honom denna dag.
"Din observationsförmåga är oklanderlig", konstaterade han med en roang klang i sin röst och ett svalt leende på läpparna. Han kastade en blick omkring sen, ut över det torra, ödsliga landskapet.
"Men bör inte en ung varg som du vara i sällskap av sina föräldrar? Numoori är ett land av många faror." Ett stygn av spelad sympati fanns i hans ansikte då han iakttog valpen. Det fanns alltid en berättelse bakom en valp som vandrade ensam.

_________________
I have seen the dark universe yawning, where the black planets roll without aim,
Where they roll in their horror unheeded, without knowledge or lustre or name.
Till överst på sidan Gå ner
Akela

avatar

Spelas av : Aka | Freja

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   ons 06 aug 2014, 08:29

Hennes ansikte mulnade till lite vid hans ord. Ett skämt som hon inte såg som det minsta underhållande. Men nu när han var nära henne kunde hon tillslut se exakt hur står han var - han var till och med större än vad hennes föräldrar var! 
Akela såg under tystnad upp på honom. Med ens slogs hon av en valpig nyfikenhet över den store, som hon ännu inte visste någonting om. 
Vid hans fråga svepte något ledsamt över hennes ansikte, men hon klistrade på ett leende och försökte dölja det när hon svarade. Han behövde inte veta allt. 
"Vi har kommit bort från varandra", svarade hon därför, försökte fortfarande hålla kvar leendet men hon kände hur det ryckte till i ena mungipan. Det var svårt att hålla det på plats. 
"Vem är ni? Jag är Akela", svarade hon och försökte sig på ett äkta leende denna gången.
Till överst på sidan Gå ner
Hielo
Kannibalkool
avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   ons 06 aug 2014, 12:23

Som hemmastadd i denna besynnerliga situation i detta karga landskap så satte sig Hielo lugnt ned, med blicken osvikligt fäst vid valpen. Han iakttog henne milt och betryggande, fylld med makt och ålderns visdom. Hielo var någon att inspireras av, någon att följa, någon att lyda. Men så var Hielos sinne också infekterat av stormande hybris.
Ett stygn av sorg drog över henne ansikte, och svaret var precis så perfekt som han kunnat önska sig. Han gav henne en min av förstående sympati, nickade svagt bekräftande.
"Ah, givetvis. Jag skulle ha förstått det." Orden sades som om det här var något förväntat, något han sett förut. Du är inte den första valp som har blivit övergiven. Men han frågade inte mer, insiktsfull och varsam som han var - eller föreställde sig vara. Förhoppningsvis skulle hans eget mångfacetterade svar väcka tillräckligt med följdinformation från valpen. Kanske skulle hon bli upprörd; det var ibland reaktion då han, om än välbefogat, antydde på att de ha blivit övergivna. Att deras föräldrar inte älskade dem.
"Väl mött, Akela, trots omständigheterna. Mitt namn är Hielo, kung av Nordriket." Han sänkte huvudet en smula som i en hälsande gest, och log sitt svala leende.

_________________
I have seen the dark universe yawning, where the black planets roll without aim,
Where they roll in their horror unheeded, without knowledge or lustre or name.
Till överst på sidan Gå ner
Akela

avatar

Spelas av : Aka | Freja

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   ons 06 aug 2014, 17:47

När den store, som för övrigt utgav sig för att bära namnet Hielo, lugnt satte sig ner, var det med stora ögon som Akela följde honom med blicken. Han verkade så van, så lugn, vilket även smittade av sig på henne själv. När han öppnade munnen och talade lyssnade hon uppmärksamt på vad som sades. Tog in varje ord och försökte snabbt bearbeta meningen med yttrandet.
Hon lade huvudet på sned och såg fundersamt på honom, men sa ingenting. Inte än.
När han sedan presenterat sig vidgades hennes ögon och munnen öppnades litet.
"Hielo...", sade hon tyst för sig själv, som om hon förväntade sig att hon hade ett minne som inkluderade det namnet. Hon fann ingenting, vilket betydde att hon aldrig förr hört talas om honom - för Akela glömde aldrig något. Det var något som var både en fördel och en nackdel med hennes kraft. Å ena sida kom hon ihåg alla hon träffat, allt hon hört sägas. Men å andra sidan skulle minnesbilderna av olyckor och sorg aldrig lämna henne, om hon inte lärde sig hur hon skulle bli av med dem.
Hielo hade sagt att han var en Kung. Kung över Nordriket sa han.
Ögonen var stora när hon betraktade honom. Hon hade aldrig tidigare mött en Kung. Hon visste vad ordet betydde, och om han var en Kung måste det vara något speciellt med honom. Vad detta Nordrike var för något hade hon ingen aning om, men hon blev med ens intresserad. Hon försökte dölja sin enorma nyfikenhet, tvingade sig själv att se lugn ut, men den viftande svansen bakom sig vittnade om motsatsen.
Kanske skulle hon...
Något illmarigt svepte över hennes ansikte i samma stund som hon mentalt försökte sträcka sig ut efter den stores sinne.
Det var dumdristigt gjort, men Akela kunde inte låta bli.
Hon försökte greppa kring den andres minnen, försökte få en bild av varifrån han kom och hur han tagit sig hit. Först verkade det som hon skulle lyckas. Bilden var suddig, men verkade undan för undan bli skarpare.
Kung.
Bilden blev med ens suddig igen och det kändes som om hon slungades bakåt flera längder. Huvudet snurrade och bultade och var åter tillbaka i verkligheten.
Hon jämrade sig tyst. Blicken föll ner i marken och hon vågade inte möta hans blick. Hon backade några steg.
"Förlåt... jag, uhm... förlåt", viskade hon tyst. Hon tvingade upp blicken igen för att se på honom. Så dum hon var. Hur kunde hon tro att hennes krafter skulle fungera på honom? Hon hade ju bara prövat dem på mindre djur tidigare, och en och annan varg... Men då hade lyckan nog snarare handlat om tur snarare än skicklighet.
Till överst på sidan Gå ner
Hielo
Kannibalkool
avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   ons 06 aug 2014, 23:45

Precis så som han förhoppat - förväntat - så var det med tecken på uppmärksamhet och nyfikenhet som valpen iakttog honom med då han talat. Om än de unga uppmärksamhetsspann generellt var korta så hade hon blicken idogt fäst på honom, lyssnade med ett till synes genuint intresse. Hon hade potential, definitit. Potential att bli lojal, dedikerad, kraftfull; Potential att bli exakt vad Hielo ville att hon skulle bli. Han vred åter på sitt huvud, log då han betraktade henne. Vrenblod var värdefullt, även så raganors även om deras arv inte var fullt lika rent. Hon och Baugur skulle säkert kunna bli goda vänner.

Vinden drev stilla omkring dem, torr och doftlös från de höga bergkammarna som omgärdade dem där de satt. Den enorma vintervrenens päls rörde sig lojt i brisen, glittrande av frost trots att där inte fanns någon snö. Kyla som kom inifrån. Det kom som en smärre överraskning, då den kontrollerade situationen - ett rent rutinuppdrag - med ens vreds ur kurs. Det började med en kittling som vidrörde Hielos sinne, ett fort han sedan länge börjat betrakta som ointagligt. Det var en känsla som han uppfattade som ett löv som vidrört hans panna, fjäderlätt och obetydlig, innan den ögonblick därpå förvandlades till ett anfall; eller vad som kunde tolkas som ett. Han kände hennes sinne, letande och påträngande, likt en blöt filt i utkanten av hans vidsträcka sinne. Det ryckte som kortast i hans ansiktsmuskler, leendet bleknade för att ersättas av en kall, onådig min. Nästan besviket iakttog han valpen, efter att dess patetiska försök till telepati. Men i sitt inre var han långt ifrån förargad. I själva varket var han snarare... entusiastisk. Det tog några långa ögonblick innan han tog till orda.
"Du är djärv, Akela." Hielos röst var betydligt längre än innan, men inte fientlig. Han lutade sig ned mot henne, djupt med sitt enorma ansikte nära hennes lilla. "Och dumdristig." Orden viskades nästan endast, men fortfarande var de inte hotfulla mer än av effekten att de uttalades av en varg så väldig som Hielo. De var lugna och konstaterande; inte mer och inte mindre.

Han rätade på sig igen, upp till sin värdiga sittande ställning och såg ned på Akela med en kall och oändlig blick.
"Det finns makter i denna värld, Akela, som är bortom ditt förstånd. Ting lika oberäkneliga och gränslösa som havet självt; varelser som formar världen kring sig likt gudar där de går; vargar som härskar över andra." Under tiden han talade så började blommor av frost krypa ut på marken från marken där han satt. Temperaturen föll, trädets bark insveptes i frost som blev is, från barren väx. Grenar av is grävde sig upp ur jorden, obarmhärtliga och vassa slingrade de sig runt varandra upp mot himlen runtom dem. Och det gick allt snabbare, för var ord och stavelse han uttalade så underströk vädrets makter hans makt.
"Men även en gud är nådig mot de som så förtjänar." Och han log, i samma ögonblick som skärvorna av is splittrades till mjuka snöhögar omkring dem. Så var åter lugnet återställt.

_________________
I have seen the dark universe yawning, where the black planets roll without aim,
Where they roll in their horror unheeded, without knowledge or lustre or name.
Till överst på sidan Gå ner
Akela

avatar

Spelas av : Aka | Freja

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   tor 07 aug 2014, 12:04

När Hielos ansikte kom nära hennes höll hon omedvetet andan. Hon flyttade inte på sig även om han kommit så pass nära att hon egentligen borde backa och skruva lite på sig av obehag. Men hon stod kvar och såg in i hans isblå ögon. Hon blev förvånad över att hon inte var rädd, ingen kall åkte längs ryggraden, inga rysningar i kroppen - trots att han var så extremt mycket större än henne. 
Han talade till henne med lugn röst, ingen antydan till irritation. 
När han sedan fortsatte tala var det med tyst förundran som hon lyssnade till hans stämma. 
"Så... Du är inte arg...?" frågade hon försiktigt. Hon kunde inte förstå hur han inte kunde vara arg. När hon hade gjort det på sin mor hade hon blivit rasande, tagit henne i nacken och slängt iväg henne. Efter det hade hon försökt en gång till, och det var sista gången hon gjorde det. Minnet hon hade fått se inuti sin mors tankar hade varit något hon aldrig ville veta, men nu aldrig skulle glömma.
Hur kunde han inte vilja ge henne en lavett för det hon just försökt göra?
Till överst på sidan Gå ner
Hielo
Kannibalkool
avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   tor 07 aug 2014, 15:17

Det var fascinerande hur irrationella valpars beteende ibland kunde tyckas, hur såväl beräkneliga som oberäkneliga de konstant var. Trots hans lilla uppvisning så mötte hon hans blick utan rädsla, men inte heller med trots. Om än det inte varit hans syfte att specifikt skrämma henne så hade en sådan varit reaktion varit långt ifrån osannolik. Anledningen till rädslans frånvaro var inte ens envishet, så som han också kunnat förvänta sig. Definitivt fascinerande. Han var tvungen att ta henne med sig, det rådde det ingen tvekan om nu.
Det milda leende förblev på Hielos ansikte då valpen försiktigt framförde sin fråga, varpå han gjorde en vag nekande huvudrörelse.
"Nej. Jag är inte arg", svarade han med en viss betryggande klang i rösten. Han gjorde ett ögonblicks paus, iakttog henne svalt och nådigt. Det var viktigt att poängtera att hans avsaknad på ilska var unikt, att han var en varg som ingen annan. Nu rådde det ju inte heller någon tvekan om att det påståendet i Hielos sinne var mer än sant, men det var en annan fråga att få en valp att förstå det. Det var tydligt att valpen inte förväntat sig förlåtelse, något som gjorde arbetet betydligt enklare. Han hade redan saker att erbjuda som var bättre än de hon haft. Det krävdes inte att han övertygade henne om hur falsk hennes tidigare lycka varit - så som han gjort med Nyaldi.
"Jag är inte arg arg Akela, för jag förstår vad det är du försökte göra." Han lutade sig åter ned en smula, såg henne rakt i ögonen. Log. "Du har förmågor vars gränser du prövar, potential du i rätt miljö kan utveckla. Jag ser att du inte är uppskattad så som du borde vara." En glimt av spelad sympati sken till i hans ögon innan den försvann.
"Men det behöver inte vara så."

_________________
I have seen the dark universe yawning, where the black planets roll without aim,
Where they roll in their horror unheeded, without knowledge or lustre or name.
Till överst på sidan Gå ner
Akela

avatar

Spelas av : Aka | Freja

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   fre 08 aug 2014, 15:34

Hon kunde inte låta bli att känna sig trygg i hans närheten. Hans röst var lugn och behaglig, och han var inte arg på henne, något som hon hade svårt att greppa. Han påminde henne om hennes egna far. Trygg, säker och rofylld. 
När han talade fylldes Akelas hjärta med sorg. Hon saknade sin far, men hade nästan tappat allt hopp om att de skulle finna varandra igen. Han var den enda som hade förstått henne, och den enda som inte hade talat om hennes krafter med avsky i rösten. Han hade uppmuntrat henne att använda krafterna, men också förklarat att hon måste vara försiktig med dem. Mycket av det hon skulle få se skulle vara sådant hon skulle önska att hon inte hade sett. 
Men han hade sett på henne med stolthet. 
Hon önskade ibland att hon kunde glömma alla andra; sin mor, sina syskon, flocken. De betydde inget för henne, de hade aldrig varit stolt över henne. Speciellt inte mor...
"Far brukade träna mig i att hantera min kraft bättre", sade hon tyst. "Men det är så mycket jag inte hunnit lära mig. Far hade nästan samma kraft som jag"
Hon såg på Hielo, lät åter möta den blåa blicken. Sedan spred sig ett litet leende över hennes läppar. 
"Far sa alltid att om jag tränade ordentligt skulle min kraft bli starkare än hans!" sa hon och sträckte lite på sig och såg på Hielo med ett leende som spred sig över ansiktet. 
"Jag vill bli bättre!" utbrast hon, när henne hjärna tillslut tog in vad det var han hade sagt. 
"Men jag har ingen att träna med...", sade hon sedan och leendet dog ut lite. "Det var därför jag testade mina krafter på dig", fortsatte hon sedan dämpat och såg generat på honom.
Till överst på sidan Gå ner
Hielo
Kannibalkool
avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   fre 08 aug 2014, 20:31

Ytterligare en kall bris drog förbi, med sig förde den en doft från glaciärerna i den fjärran norden. Hielo drog ett djupt andetag av den kalla vinden. Det var dofter av is och snö som aldrig smälte, av ett otämjt rike så vilt annorlunda från resten av landet; Det doftade av Nordriket i allra högsta grad. Varje ögonblick som spenderades borta från den otinande tjälen var tid förlorad; Tid som kunnat ägnats åt det fortsatta bygget av riket bland bergen. När Hielo iakttog valpen, Akela, som verkade så lovande, var han närmast otåligt medveten om hur tiden passerade. Hans lugn var odödligt, men om det inte varit så skulle han ha varit rastlös. De rätta, avslutande orden hade ännu inte kunnat uttalas, de som fick Akela att följa med honom, men han väntade bara. Otåligt.

  Hielo gav upp ett lågt hummande ljud som svar på hennes ord om hur hennes far hjälpt henne, men hur hon ännu inte lyckats utveckla sin potential. Givetvis. Det var föga förvånande att höra om hur hon kommit bort från föräldrarna och hur de inte kunnat lära henne det de borde, det tycktes vara en trend att inte veta hur ett ungt sinne skulle formas. Det var fascinerande hur många rastlösa, olyckliga valpar det fanns att finna för den som sökte. Ödet välsignade honom åter med generell inkompetens av Numooris föräldrar. Om än hon tycktes hysa vissa varma känslor för sin far så var han säker på att han kunde få henne att glömma dem också.
  Hielo vred lite på huvudet efter att hon talat klart, åter med en tydlig min av sympati.
  "Jag förstår, Akela", sade han med eftertryck, och log litet. Han suckade lågt.
"Det kan inte ha varit lätt, med förmågor som dina och utan möjlighet att utveckla dem. Speciellt nu när dina föräldrar har-" Han avbröt sig, med en menande min som om det sista ordet i meningen inte behövde sägas. Hans min var lugn och trygg, den som var där när hennes föräldrar inte var det. Han var den med makt och tilltro, den hon kunde rädda henne nu när ingen annan ville. Blicken han såg på henne med var okaraktäristiskt mild och förstående.
  Nu när dina föräldrar har övergett dig.

_________________
I have seen the dark universe yawning, where the black planets roll without aim,
Where they roll in their horror unheeded, without knowledge or lustre or name.
Till överst på sidan Gå ner
Akela

avatar

Spelas av : Aka | Freja

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   mån 11 aug 2014, 09:36

Akela lyssnade till hans ord. När han tystnade mitt i en mening stelnade hon till litet och hela hon tycktes nästan säcka ihop. Hon tog försiktigt ett steg närmre honom och såg forskande på honom. 
"Jag får väl träna så mycket jag kan", svarade hon aningen nedstämt. Hon hade överlevt hittills i alla fall, men hon saknade den där tryggheten som kom med en familj. Tryggheten och vetskapen att hon hade ett hem, en plats där hon hörde hemma. 
"Har du en familj?" frågade hon sedan lite försynt. Hon var en ung varg utan hem och inom henne fanns en önskan om att åter få en familj, kanske till och med en snällare denna gången.
Till överst på sidan Gå ner
Hielo
Kannibalkool
avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   mån 11 aug 2014, 22:55

Orden träffade precis som han önskat. Det syntes på hur hennes axlar slokade, tyngda av vetskapen att hon var övergiven; oälskad och oönskad. Den insikten skulle få sjunka in lite, tillsammans med vetskapen att hon bar på potential som skulle kunna utvecklas till något storslaget i rätt miljö; med rätt mentor. Alla ledtrådar styrde mot ett enda svar, och svaret låg i Nordriket.
Vintervrenen yttrade ett lågt, bekräftande ljud vid hennes fråga, och log svalt.
"Det har jag, Akela; eller i alla fall något som liknar det. Min familj är dock inte sammanbundna med blod, utan något mycket djupare än så; ett gemensamt syfte." Han borrade in blicken djupt i Akelas, för att markera vikten av vad han var del utav. "Alla av Nordrikets undersåtar är en familj, och jag är deras överhuvud."
Det var inte helt och fullt sanning. Om Hielo varit helt ärlig så skulle han aldrig ha beskrivit Nordrikets invånare, valparna i isslottet, som sin familj. Familj var ett ihåligt ord, det rang av falska förhoppningar och kärlek utan mening, men det tjänade sitt syfte i detta sammanhang. Det gav ett hopp om tillhörighet som ingen blodfamilj kunde ge.

_________________
I have seen the dark universe yawning, where the black planets roll without aim,
Where they roll in their horror unheeded, without knowledge or lustre or name.
Till överst på sidan Gå ner
Akela

avatar

Spelas av : Aka | Freja

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   mån 11 aug 2014, 23:34

Han hade en familj, men exakt vad han menade med sina ord förstod hon inte riktigt. Hon hade sett hela flocken som sin familj, men hon hade också haft en mor och en far. Det Hielo hade sagt fick henne att ana att det inte fanns mammor och pappor i detta Nordrike, men det hon hade hört hade ändå fångat hennes intresse. 
"Finns det mer valpar där?" frågade hon sedan nyfiket, i ett försök att få lite klarhet på det hela. Om det fanns fler valpar, kanske han ville ta med henne? Kanske kunde hon få se en plats som hon kunde kalla för hem? 
"Överhuvud?" Akela hade ingen aning vad det ordet betydde, och det var med förbryllad blick hon såg på Hielo. "Menar du inte Kung eller Gud, som du sa förut?" sade hon med ett litet leende.
Till överst på sidan Gå ner
Hielo
Kannibalkool
avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   mån 11 aug 2014, 23:54

Valpar var inte alltid enkla att förklara saker för, det var något Hielo hade blivit smärtsamt medveten om under alla hans rekryteringsuppdrag. De var enkla att influera på sätt som skulle tyckas uppenbara för en vuxen men passerade obemärkt för en valp. Samtidigt kunde de ställa frågor som inte var tillnärmelsevis relevanta i situationen. Hielo skattade sig lycklig över att slippa merparten av dessa med Akela; hon var endast ljuvligt enkel att slå sina klor om.
Hielo nickade som svar åt hennes fråga. Där fanns valpar - precis som henne.
"Olika ord för samma sak i detta fall, Akela", brummade han menande, men log idogt. "Nordrikets invånare lyder mig, och i gengäld ger jag dem gåvor med gränslöst värde." Styrka, dedikation, ett syfte. Gåvorna var många. Han fortsatte.
"Och alla kommer dit som valpar, vilsna precis som du, varpå de får växa upp tillsammans med lojala fränder och utveckla sin potential under min ledning. I Nordriket behöver man aldrig svälta eller vara olycklig. Det enda jag kräver i utbyte är evig lojalitet - ett litet pris för vad man får i gengäld." Hielo såg på Akela med ett nytt ljus i ögonen, som om han precis slagits av en tanke. Han gjorde ett ögonblicks paus. När han åter tog till orda var orden långsamma och allvarliga, som fundersam, och den blå blicken oändligt djup.
"Säg mig Akela, tror du att du är värdig att ta plats i Nordriket?"

_________________
I have seen the dark universe yawning, where the black planets roll without aim,
Where they roll in their horror unheeded, without knowledge or lustre or name.
Till överst på sidan Gå ner
Akela

avatar

Spelas av : Aka | Freja

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   tis 12 aug 2014, 00:09

Hans röst var inte längre ord i hennes huvud, den blev till en sång. En vacker melodi om allt det där hon önskade mest av allt. En plats att vara trygg, en plats att utveckla sina krafter som hon nästan var barnsligt stolt över. 
Kunde allt detta bli möjligt för henne? Hade han en plats för henne i sitt Rike? Hade en Kung som han verkligen sett henne som någon som var värd en plats hos honom? 
Frågan hon precis ställt sig själv hörde hon nu högt tydligt komma från honom. 
Var hon värdig? Var hon lojal? Tänk om hennes far var i närheten och letade efter henne? 
Men Hielo hade ju antytt något annat. Kanske visste han något som Akela inte visste. 
Hon insåg plötsligt att hon varit tyst en kort stund och nickade häftigt. 
"Ja", andades hon, tagen av hela situationen. Han var villig att ge henne allt det som hon önskade...
Till överst på sidan Gå ner
Hielo
Kannibalkool
avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   tis 12 aug 2014, 01:44

Hänförd av hans ord, förhäxad av löftena han gav; valpens låsta blick vittnade så tydligt om hur enkelt honungen i hans ord svaldes. Han såg på henne, han log med allt annat än sitt ansikte. Ödet favoriserade honom verkligen då han fört hans väg förbi Akelas.
  För ett ögonblick fördes Hielos tankar till valpens föräldrar. Av någon anledningen hade de mycket riktigt kommit bort från sin valp, sannolikheten att hon faktiskt blivit övergiven var inte stor, och det hade varit ett ödesdigert beslut. I deras frånvaro hade deras valp Han tvivlade inte ett ögonblick på att hennes svar skulle bli annat än ja.
  Då hennes svar till slut kom, efter en paus där Hielos hybris förhindrade honom från att se möjligheten till ett nekande svar, så återkom vintervrenens svala, betryggande leende. Han gjorde en kort, nästan omärklig nick.
  "Dåså. Då är det avgjort." Leendet djupnade, nästan genuint uppskattande. "Jag välkomnar dig, Akela, som rekryt till Nordriket."
  Hielo reste sig långsamt upp.
  "Kom. Vi har en lång färd framför oss, och din sanna familj väntar." Med de orden vände han sig om och började långsamt att gå, för att tillåta valpen att hinna följa honom i hans steg. Denna valpjakt var långt ifrån över, men då slottet låg så nära var det en bättre idé att lämna av den nya rekryten innan hans jakt fortskred, längre ned i Numooris hjärta.
 Ödet sjöng en mörk sång denna dag.

_________________
I have seen the dark universe yawning, where the black planets roll without aim,
Where they roll in their horror unheeded, without knowledge or lustre or name.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Duett [Hielo]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Duett [Hielo]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen-
Hoppa till: