De snövita Duvan svävar mellan träden i Kaiwood. Flyger i kringelikrokar och tar några extra varv runt vissa träd och hon lyssnar till skogens andetag. Följer dess rytm och låter sig helt styras av hörseln. Hon sluter ögonen och försöker testa om hon kan navigera sig endast med hörseln. Hon har på sista tiden lärt sig hantera ljudvågor. Något endast få kan höra. Bara de med den rätta kraften. Läpparna är lätt särade och hon ger ifrån sig ljudlösa ljud och hennes känsliga öron fångar upp de ljudvågor som studsar tillbaka från träd och andra hinder. Den lilla valpen navigerar skogen perfekt trots slutna ögon. Men så är det något som stör. Ljud hon känner igen och det distraherar henne för stunden och hon krockar med ett träd. Hon landar på marken med en ljudlös duns. Det kan hon kontrollerar i alla fall. Ljuden som kommer från henne själv. Hon har alltid kunnat dölja sina egna ljud även om hon inte kunnat kontrollera kraften. När hon reser sig ruskar hon lätt på kroppen och ser sedan åt det håll ljuden kommer ifrån. Blod droppar ner i pälsen från ett rivsår på kinden. Något hon själv inte lägger märke till och kort därefter är rivsåret borta. Som om det aldrig funnits där. Endast spår av blod i pälsen. Ett tunt blodspår från kinden ner på halsen.
Duvan sätter kroppen i rörelse och travar med mjuka rörelser i riktning mot ljuden. Ljud hon har lagt på minnet sedan tidigare. Hjärtrytmen och andetagen. Även ljuden som vittnar om individens rörelser. Ett leende pryder Duvans läppar och hon börjar springa mellan träden i riktning mot en individ hon finner intressant och som hon gärna vill lära känna mer. Hon får syn på den svartvita gestalten och tvärnitar i en sittande ställning framför denne.
"Hej". Hälsar hon glatt på ett sätt hon vet kommer irritera Kali.

Hon flinar glatt. Bara för att retas. Kali verkar inte vara den lättroade typen och tydligen någon som stör sig på det som är för glatt och stojjigt. Det tycker Duvan är roligt att spela på. Just för att gå Kali på nerverna. Duvan har aldrig haft syskon. Aldrig någon att växa med och mäta sina krafter inför. Kanske har hon börjat se Kali lite som en syster?
Kali's ord får flinet på Duvan's läppar att bredna lite. Duvan älskar att så andra att tro en sak. Något som är långt ifrån sanningen. Hon har många sidor. Vilken som är den äkta vet nog inte ens hon. Hon har testat många olika profiler. Testat många olika sinnesstämningar. Eller åtminstone halkat in på dem. Låtit sig påverkas av det hon varit med om under sitt korta liv. Kanske är hon smått galen. Sinnessjuk kanske till och med. Eller så är hon bara bra på det hon gör.
"Är du säker på vad du själv står?" En motfråga bara. Duvan antar en lite mallig uppsyn. Förmodligen kommer Kali bara fnysa och vända andra sidan till. Höja på ena ögonbrynet och verka högdragen och bättre än alla andra. Duvan roas alltid lika mycket av Kali's sätt att reagera.
Sen drar Duvan ett djupt andetag och andas sedan lugnt ut och sluter ögonen för en stund. När hon öppnar dem igen ser hon rakt på Kali.
"De stackars små djuren plågar sig så bra själva". Inte heller den här gången ger hon Kali något tillfredställande svar. Det rycker lätt i de vita öronen på den lilla bevingade honan.

[Sorry för lulligt svar. -.-]

Avslutar det här rollet för att det står still och Chenoa ändå dött så, ja...