Viljas agerande ändrades något och Zumi lyssnade på vad hon hade att säga - fortfarande undrandes. Hon kände medlidande och respekt för denne. Det var ett under att den äldre tiken fortfarande var medveten om världen runtomkring. Men var det inte.. Ensamt? Att vandra runt utan sällskap på det viset. Vad var meningen med det om man inte hade någon anledning? 
 Nattvargen muttrade något. Fakargen spetsade öronen men uppfattade inte ordens mening då stavningarna bara flöt runt. Det kunde knappast vara nordspråk, det hon hade vuxit upp med. Då hade hon känt igen det. 
 Stämningen hade ändrats -  Spelare Elsa hade inte rollat Arfarf på ett tag och kom inte ihåg hur hon kände sig, vilket ledde till plötslig förändring av humör. Den mörka hade gått ifrån att trösta till en hård stämma och att mumla negativa saker - för det var hon övertygad om att det var. Eller, snarare, det lät inte precis som komplimanger. Den röda hindrade en vag irritation inom sig, fortsatte som om ingenting hade hänt. "Fortfarande inte svaret på det jag frågade. Men det måste ha varit hemskt." Hon drog på ordet, huttrade till. De både hade gått igenom sådana saker. Båda hade säkert känt samma känsla, och just därför gavs ordet mer betydelse än vad det skulle ha gjorts när hon levt med sina föräldrar.
 "Det där språket.", Hon bytte helt ämne för att få sig själv på andra tankar. "Vad är det?"

["Stämningen hade ändrats." xD Snarare "Spelare Elsa hade inte rollat Arfarf på ett tag och kom inte ihåg hur hon kände sig, vilket ledde till plötslig förändring av humör".]

Mey undrade vilket språk hon talat på. Det slog henne än en gång hur okänt Dovah var i det här landet.
"Drakarnas språk.", svarade hon och svängde nonchalant på svansen. "Dovah." Hon flinade lite. "Dovah los tinvok Zu'u naram vok voth." Orden lämnade hennes mun lika lätt och rinnande som vatten över stenar. Ännu en snärt på svansen innan hon översatte. "Drakarnas språk är mitt modersmål. Men jag har förstått att få här förstår. Så därför får jag haka mig fram på de andra fyra språken."

"Drakarnas språk.." Hon blundade. "Drakar är väl en myt? Kan du inte bara kalla det för 'Viljas påhittade språk'?" Drakarger existerade. Men drakar? Hon skakade långsamt på huvudet, för att sedan lägga det med det ena örat emot marken. "Dovah fungerar också." Det lät inte så illa, faktiskt. Bara konstigt. Dovah.. Ett språk bara den äldre tiken kunde. Denne hade givit Zumi ett namn som verkade ha dolda meningar. 
 Hon tog ett till djupt, darrande andetag, manade sig själv för hundrade gången att inte tänka på sin syster. 
 "Nattvarg, vad betyder Mey?" 

[Kortisar överallt!~]

Mey tvivlade på att drakar fanns. Arc kom att tänka på en historia som berättats för henne för att förklara varför drakarger fanns.
"Drakar må vara utdöda nu, men de har existerat. För länge sedan föll en drake, vackrare än soluppgången för en enkel varg. Mot alla odds fick de valpar. Valparna tappade några av de förmågor modern hade, till exempel storleken. I gengäld ärvde många av dem moderns krafter, som eld och vind. De drakarger vi kan stöta på idag är i själva verket ättlingar till de här valparna." Arc nickade för sig själv. "Dovah betyder nämligen exakt 'Drakarnas språk'." Hon log.

Den yngre ställde en fråga om sitt namn.
"Rödfärgad krigare", svarade hon utan att ens ge en hint om att det inte var sanningen. Det kunde kanske tvivlas på, så hon var inte sen med att täcka upp för eventuella tvivel. "I mitt hemland, där drakarna fanns, så får varje krigare ett namn beroende på sin färg. Gahrk kan ges till de med svart päls. Det betyder krigare av natten, till exempel."

[arf glömde bara berätta att gahrk betyder fjant]

Mizumi lyssnade utan att avbryta på Viljas historia. Den påminde om andra myter och sagor hon hade hört i sina dagar, så hon fann det troligt att nattvargen skulle kunna tro på det - men för henne kändes fortfarande drakar.. Overkliga. "Och du är säker på att det inte bara är ett språk som du själv har kommit på för att förvirra andra?" Hon blundade med det ena ögat. "Jag menar, som yngre hittade jag på många språk." Vissa som hon fortfarande kom ihåg, men det var en hemlighet. Medans hon pratade fortsatte hon att trycka örat mot marken, letade utan större ambition efter ljud under dem.
 Sedan blickade hon upp. 
"Rödfärgad krigare? Det känns ganska.." Hon mumlade. "Överdrivet." Hon var knappast någon krigare. Hon var en fågel utan vingar. En varelse som hade satt gränser på sig själv, fångad. Ingen krigare. 

Hon hostade till, en skrattblandat harkling. 
 "Vill du att jag ska kalla dig Gahrk?" För det hade hon inte planerat att göra.