HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» What is dead may never die.
Igår på 23:35 av Amanita

» Litet meddelande!
Igår på 20:44 av Ehfra

» Lost (öppet)
Igår på 17:24 av Harlequin

» Kaiito x Xhie
Igår på 10:33 av Kaiito

» Måne [Amanita]
tor 23 nov 2017, 20:04 av Amanita

» Sparkling lights [AMANITA]
tor 23 nov 2017, 19:56 av Amanita

» Frostig morgon
tor 23 nov 2017, 17:22 av Figaro

» Äldre än vinden [Locura]
tor 23 nov 2017, 17:06 av Locura

» Alla är ju fina, på insidan åtminstone.
tor 23 nov 2017, 13:39 av Enilorac

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Life takes a detour (P)

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Kali
Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Life takes a detour (P)   mån 11 nov 2013, 23:43

Gryningen hade just anlänt till Kaiwood, timmen var ännu tidig och frosten låg som ett täcke över marken, fick sällskap av ett vagt dimmtäcke som svepte fram mellan träden. Största delen av skogen, landet, slumrade fortfarande djupt, men mellan de tjocka trädstammarna vandrade en svartvit hona. Det var ingen ovanlig syn att skymta honan vid den tidiga timmen, ensamt vandrande till de nordöstliga delarna av reviret. Anledningen denna morgon var dock en annan mot för vad det ofta annars var. Denna gången var inte avsikten att träna, utan snarare att komma bort från flocken ett tag, få vara för sig själv. Ty det fanns en väldigt god anledning för det hela. Honan var sällan en sådan som sökte sig bort från flocken, inte av anledningen att hon inte ville ha dem i närheten, men nu, under just den här perioden så ville hon inte ha dem i närheten alls, inte någon egentligen, kanske speciellt hanar. Hon visste mycket väl vad det hela gjorde med många av dem, hade hört en hel del saker nämnas enda sedan det för första gången drabbade henne. Hon kunde inte precis påstå att hon uppskattade det hela, det var endast ett olämpligt irritationsmoment, ett som hon inte ville ha någonting att göra med. Hon hade inte för avsikt att någonsin skaffa sig några valpar. Irriterande, hjälplösa små iglar som inte gjorde annat än att hämma en, nej, hon klarade sig förträffligt utan någonting sådant. En fnysning lämnade henne då den något söta doften irriterade hennes luktsinne. Hon önskade att det hela endast kunde försvinna, gå över, och att hon aldrig skulle behöva dras med det igen. Det tjänade dock ingenting till. Tyvärr hade hon fötts till hona, och hon var väl medveten om nackdelarna med det. Hon hade aldrig haft det lätt i livet, inte under uppväxten åtminstone, alltid varit den svagaste, minsta. Hon hade alltid fått kämpa desto hårdare än sina syskon, till och med systern, även om denna numera var den svagaste, den patetiska. Visste man vad man skulle leta efter så kunde man nästan skymta ett vagt, slugt leende på honans läppar för en kort stund. All den hårda träningen hade givit resultat. Gjort henne stark, format henne till en vältränad, hänsynslös, kallhjärtad mördare. Hennes steg stannade upp framför en av de många väldiga stammarna och den ena framtassen lyftes upp för att dras över den djupa skåran i stammen, den som hon orsakat. Hon visste inte hur många timmar hon egentligen tillbringat på den platsen, tränandes, kämpandes, och vägrat ge upp förrän hon klarat av momentet. Den vita blicken vändes ut över den mindre gläntan. Det var någonting som kändes fel, skevt. Tystnaden var påtaglig, nästan illavarslande på något vis. Energierna runt omkring henne stilla, så som de brukade bli just innan någonting rörde om dem. Hon tog några steg framåt, klev ut i gläntan. Hon hade inte mycket nytta av sitt luktsinne, det enda nosen fylldes av var den irriterande doften som envist hängde kvar runt om henne likt ett osynligt moln. Där var det dock, det hon väntat sig, en skiftning i energierna en bit bort, en nog stor att vara av en varg. Hon kände inte igen dess energier, de tillhörde en främmande varg, en utomstående, en som hade fräckheten att vandra in på TBB's revir.

| Paxat till Vertorix |
Till överst på sidan Gå ner
Vertorix



Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Life takes a detour (P)   tis 12 nov 2013, 18:36

Från de berg som en gång kallats hem, ut över en glaciär bestående av kyla och ödeland, för att på nytt klättra i berg där vassa stenar skar in i trampdynor och förrädiska klippblock gav vika under tyngden från en muskulös kropp. Färden för att finna någonting som ett lugnt liv i en grotta, omgiven av en trygg familj, inte kunnat ge hade hittills inte varit lätt. Men sedan när hade några böner om att vägen föröver skulle vara enkel att ta sig genom någonsin yttrats? Detta var ett prov på om styrkan och viljekraften var tillräcklig; inga böner eller naiva idéer om sådant som hopp skulle någonsin räcka till för att en levande varelse skulle ta sig igenom detta helvete. Men å andra sidan... om detta lindande, denna prövning, beskrevs som en inblick i hur helvetet kunde tänkas se ut, kunde den hane som använt uttrycket beskrivas som djävulen i sin egen rättssal? Tanken fick det att rycka i de grova, svarta mungiporna. Med en kraftansträngning hävde sig den mörke hanen upp för ännu en brant klippa, och var än han placerade tassarna lämnades ett tunt avtryck i blod. Minnena från handlingarna han utfört innan han lämnat familjen och det tidigare livet bakom sig grep tag i honom likt en rovfågel sluter klorna om sitt byte. Men i det mörka sinnet fanns ingen ånger eller sorg att hämta.
De kraftfulla käkarna bjöd den tomma omgivningen på ett förvridet flin samtidigt som hanen stannade upp och höjde blicken för att avgöra hur resten av klättringen skulle bli. Varje muskel i kroppen värkte, de breda tassarna pulserade i smärta från alla de rivsår det steniga landskapet skurit in i dem, och andningen började bli ansträngd. Innan han givit sig av, lämnat den plats han kallat hem under alla de år som dittills varit hans liv, hade han mördat sina syskon. Det hade inte varit en handling utförd av ett plötsligt infall, om än man kunnat tro det. Nej. Idén om att få ta sig an de syskon han vuxit upp med, prova sin styrka på dem, hade alltid legat och grott i de bakre delarna av hans sinne. Inte heller hade det varit noga planerat, han hade helt enkelt låtit moderns nekande om att låta honom ta med sig systrarna och skapa ett eget liv någon annanstans vara den utlösande motgång för att han inte längre skulle kämpa emot de groende och brutala idéerna. Han hade gett vika för den galenskap som planterats i hans sinne redan innan födseln, och nu skulle den aldrig gå att stänga in igen. Men fortfarande kunde ingen ånger finnas hos honom, och det skulle det nog aldrig göra. Beslutet att döda sina systrar och våldföra sig på dem i ren frustration över att de aldrig någonsin skulle vandra vid hans sida, skapa en flock tillsammans med honom eller bära hans valpar, var bevis nog på att denna hane var bortom allt vad sunt förstånd innebar. Sedan att han brutit ryggraden på sin broder för att låta honom beskåda det hela, innan han knäckt nacken av honom skulle antagligen fått de flesta andra vargar att äcklas av blotta åsynen av den mörke hanen. Men han hade inte nöjt sig med sina syskons död. Nej... varför nöja sig med att endast ta ut sina frustrationer på syskonen? Det hade trots allt inte varit dem som nekat honom det han velat ha. Minnet från den skadade modern som lämnats inne i grottan för att lyssna på slakten av sina ungar fick en fnysning att undslippa hanen, och flinet på de svarta läpparna tycktes breddas ytterligare. Innan han gett sig av så hade han besökt modern en sista gång, fläckad av sina syskons blod. Han hade viskat mjuka, förrädiska ord i hennes päls medan han tvingat ned henne på det kalla stengolvet, och tvingat sig på henne. Han hade försäkrat henne att hon var en underbar, vacker hona... en moder att vara stolt över. Och de sista ord han lämnat henne med, var löftet att han en dag skulle komma tillbaka för att se hur hon skött hans valpar.
Ett dovt, väsande läte undslapp honom, någonting som kunde liknas vid ett kort skratt. De fruktansvärda minnena från vad han utsatt sin familj för var det enda han hade kvar. De var minnen av blod, skrik, gråt och förtvivlan. Allt i en sammanblandad, vacker sång som drivit honom att lämna de befläckade skärvorna av en en gång lycklig familj bakom sig. För att ge sig ut och söka efter någonting annat. Någonting som skulle kunna lindra denna brinnande hunger i hans bröst, denna ständiga suktan efter någonting han inte hade. Någonting han kanske skulle finna, i detta land som sträckte ut sig framför honom.

Glaciären hade drivit det instabila sinnet till fördärvets kant, med den tryckande kylan och bristen på mat. Vandringen hade varit längre än förväntat, och då det enda som bjöds var snö för att släcka den stigande törsten hade fettreserver gått åt, muskler inflammerats och ögonvitor antagit en sjuklig röd färg. Trötthet hade smugit sig på, men för mycket sömn skulle ha lett till en för tidig död. Om inte bergen rest sig i fjärran, lockat med större utbud av bytesdjur och skydd mot den envetna vinden, så hade viljan med säkerhet slocknat. Det hade varit med en smärtsam hunger och ett skräckinjagande våld han kastat sig över den första bock som befunnit sig inom hans synfält. Det första dygnet fyllde han magen med kött, för att sedan lägga sig och vila. Det andra dygnet jagade han på nytt, för att sedan åter lägga sig och ta igen förlorad sömn. Sedan hade klättringen påbörjats. Varje dag fångade han byten inom räckhåll, varje natt sov han. I samma stund som han lämnade bergen bakom sig var han åter en ung hane med en vilja som drev honom över alla hinder. Men glaciären hade tagit hårt. Och nu när ännu mer snö låg framför honom kunde man nästan höra irritationen pumpas i takt med blodet genom hans ådror. Denna mark var dock inte lika öde som glaciären. Här fanns byten, skydd mot vind och kyla. Vandringen över det andra snölandskapet blev inte lika lång, och han möttes snart av det välbekanta klimatet av en lövskog. Där hade han stannat, vilat, och byggt upp krafterna på nytt. Tills den dag då lukten av rök stuckit i nosen, och han valt att lämna den brinnande skogen bakom sig.
Nu befann han sig i en majestätisk skog, fylld av höga träd med breda stammar och djupa skuggor. Han hade tänkt fortsätta sin vandring, men någonting hade fått honom att stanna kvar, som om denna mörka plats hade något mer att erbjuda än endast skydd. Någonting som visade sig stämma alldeles utmärkt den dag en söt, välbekant doft smög sig mellan träden, lade sig intill hans nos och fyllde hans lungor. Detta var en doft stark nog att driva vilken hane som helst till vansinne. Och han tänkte inte försöka kämpa emot instinkterna som tog över ju närmare han tog sig denna doft. Minnena av värmen han känt från modern, hur han tagit vara på sina systrars kroppar, fick det nästan att svarta för ögonen av lust. Känslan att få betäcka en hona var någonting han tänkte ta vara på, närhelst tillfälle gavs. Detta var ett nytt land, med färskt, nytt blod att erbjuda. Det vore en skam att tacka nej till det...
Doften fyllde skogen, stängde ute alla tecken som möjligen kunde ges på att det pågick en brand någonstans i närheten. Med giriga andetag andades han in den, samtidigt som han med beslutsamma kliv tog sig fram över den till viss del snötäckta marken. Detta var en tidig timma. Gryningen kunde inte vara långt borta. Enda anledningen till att han själv var vaken var att snö från de höga trädkronorna på något sätt lyckats ta sig mellan grenarna och ramla ned på den plats där han valt att vila. Man kunde alltid anse det vara ödet som inte velat att han skulle vissa det här. Tanken fick ett brett grin att spricka upp på de svarta läpparna, och den vita blicken sökte av området omkring honom. Doften drev alla hans sinnen att vara på helspänn, den gjorde honom näst intill yr. Yr av iver, av instinkt. Inte förrän han kunde skymta den mörka honan i gläntan framför sig kunde han lugna ned pulsen, tvinga sig att vandra den sista biten med samlade rörelser. Hon var liten och nätt, men under den mörka pälsen dolde sig en viss mängd muskler. De vita tecknen hon bar lät han sig själv studera noga, medan han lät sluta avståndet mellan dem ytterligare innan han stannade upp. Tungan gneds emot gommen, och han andades fortfarande i djupa andetag för att ta vara på så mycket som möjligt av den söta doften. Om denna hona framför honom beskrev resten av utbudet detta land bjöd på, skulle han inte ha någonting emot att stanna.
"Darling, what is a beautiful female like you doing out here all alone?" Han lät tungan fukta läpparna, nosen. Osäker på om hans ord skulle förstås. Under uppväxten hade modern lät valparna två språk, varav det han använt sig av var det som beskrivits som det man tog sig längst med. Det var inte säkert att hon skulle förstå honom, men vad gjorde det egentligen så länge det gjordes tydligt att han ville ta vara på vad hon för stunden erbjöd.
Till överst på sidan Gå ner
Kali
Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: Life takes a detour (P)   tis 12 nov 2013, 21:08

Den vita blicken vändes in mellan träden där en mörk skepnad trädde fram från dimmans täcke som nu tycktes omfamna gläntan i vita väggar. Blicken bar samma tomma men iskalla uttryck som den alltid burit under hennes unga dagar, nästan så att alla andra känslor, självaste livet i den, inte fanns närvarande att skymta. Anletet stelt och känslolöst, hårt, medans hon betraktade den större hanens ankomst. Han hade korsat gränsen, trätt in på olovliga marker, ett faktum som fick en ilska att koka i hennes inre, en som ännu inte verkade ha nått upp till ytan. Den bruna hanen stannade upp framför henne, inte alls särskilt långt ifrån, kanske närmare än vad hon egentligen uppskattade. Hon var dock inte en sådan som skyggade, det var något som aldrig skulle falla henne in att göra, den sortens feghet och svaghet låg under hennes värdighet. Hanen tog till orda, hävde ur sig vad hon ansåg klassades som rena förolämpningar, men det var inga ord som berörde henne. Hon behövde inte andra, kunde mer än väl reda sig själv, var ingen ynklig patetisk ursäkt till varg som de loppor hon alltjämt jagade. Hon var en krigare, en soldat. En vältränad sådan. ''You've crossed the line, boy'' rösten stel men varnande, och en kyla dräpte om den. Stegen förde henne snett framåt, i något som såg ut som en början till en cirkulering kring hanen, en som dock stannade upp halvvägs. Nosryggen rynkades, blottade de vita tänderna, en kort morrning ljöd i tystnaden, ''Leave our grounds, now''. Om det var någonting hon verkligen inte tolererade så var det inkräktare, främlingar som utan vidare korsade deras gränser, som ansåg sig stå högre än TBB. Löjligt. Inget annat än smutsiga, värdelösa kryp. Det var först när den söta doften ännu en gång irriterade hennes luktsinne som tanken nådde hennes sinne. Tanken undslapp henne allt för ofta, lite för ofta. Det vore inte förvånande om det var just det som lockat hanen till platsen, om det var hon. Vaksamheten inom henne växte, tog motvilligt plats i hennes sinne även om inga tecken av det gick att skymta utåt. Säkerligen så var det så, något annat skulle snarare förvåna henne. Det gjorde inte annat än förde problem med sig, och hon önskade innerligt att det inte existerade, men det gjorde det. Att påstå att en rädsla fanns inom henne var felaktigt, den känslan tog aldrig tag om henne, hade aldrig gjort, och skulle förhoppningsvis aldrig göra. Rädsla försvagade en, rädsla var till för att ingjutas i lägre stående vargar. Vaksamhetens framfart inom henne kunde hon dock inte hindra, och hon kunde med säkerhet säga att hon inte uppskattade situationen. Tanken på att hanen skulle komma henne nära var motbjudande, rent utsagt hatad, och det var ingenting som hon tänkte tillåta, någonsin. Var det något i denna värld som hon verkligen motsatte sig så var det just det, och hon var en sådan som aldrig gav sig när hon hade tankarna inställt på något, vad det än gällde, aldrig. Den vita blicken var fortfarande fäst vid hanen, iakttog honom. Hon hade lyckats hålla sig undan en liknande situation föregående gånger som hon löpt, hållit sig undan andra vargar tills dess att det hela gått över, och det var vad hon hade tänkt göra även denna gången. Till synes så var hon i ett underläge mot den betydligt större hanen, men skenet kunde bedra, hon var inte lika skör och svag som hennes kropp gav intrycket av att vara. Hon studerade energierna inom hanen, de flödade på ett sätt hon aldrig bevittnat förut, men hon hade sina aningar om vad det berodde på, det var rätt uppenbart. Hon kunde inte förstå hur hon kunnat vara så otroligt dum och tankspridd att ha låtit sig själv hamna i en sådan här situation. Så otroligt dumdristigt.
Till överst på sidan Gå ner
Vertorix



Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Life takes a detour (P)   tis 12 nov 2013, 23:39

De breda tassarna var placerade brett isär, för maximal stabilitet och balans. Musklerna i kroppen var avslappnade, bröstkorgen var utskjuten och huvudet hölls i en självsäker position som även talade för viss nyfikenhet inför situationen. Svansen hölls högt. Det var som att det vilade en självklarhet över sättet han visade upp sig på, som om det skulle varit konstigt att ifrågasätta den höga rang han själv ansåg sig ha. Kanske var det för hans mankhöjd i kombination med musklerna som spelade under hans skinn, kanske var det sättet han förde sig och talade på. Vad det än var, så kunde man ana på omgivningen att detta var en hane att vara aktsam för. Den vita blicken som nu studerade honan med en skrämmande intensitet kunde såklart också vara en avgörande faktor i varför obehag tycktes vila kring denna mörka hane. De kritvita irisarna avskiljdes från ögonvitan av en bred, mörk cirkel, och pupillerna hade dragit ihop sig precis som att de ansåg ljuset i gläntan vara enerverande. En ovanlig ögonfärg, ett tecken på nedsatt synförmåga. Vad få var medvetna om var att i denne hanes fall var de vita irisarna ett tecken på det vansinne som grodde innanför hans kraftiga pannben. Ett vansinne han ärvt av sin fader, en hane han aldrig vetat av eller brytt sig om.
Han blinkade långsamt, lät blicken sakta svepa över honans nätta kropp. Hennes rygg, ben, nacke, ögon... Lika vita som hans egna. Fulla av kyla, lika känslokalla som sten. Hakan lyftes en aning, nacken vreds så att huvudet lades en aning på sned, men blicken släppte inte honans. Hela hennes väsen skrek fientlighet. Ändå var det enda han kunde tänka på de där kalla ögonen, så lika hans egna. Självklart lades viss tanke även på hennes slanka rygg, smäckra bakben och böjda svans... men främst på de där ögonen. Så hatiska. Med en tyst utmaning, en bedjan, att se om han kunde knäcka henne. Hur kylig hon än visade sig vara, skulle hon aldrig neka honom det han kommit för att ta. Inte ens med sin känslokalla blick kunde hon skingra det dis som lagts sig inne i huvudet på honom, ett resultat av den söta doftens inverkan, och få honom att tro att detta var någonting annat än ett spel. Ett rått, osympatiskt spel. Med ett underbart pris för segraren.

Honans ord nådde hans öron, fick dem att knycka till lätt där de stod spetsade på hans huvud, och ett brett leende avtecknade sig i de mörka mungiporna. Att få lyssna till tonen i hennes röst, hur hård den än må vara, bidrog endast till det hårt pumpande blodet och yrseln som kunde anas i utkanten av hans sinne. Men det var hennes ord som lockade ett dovt, grumlande skratt att undslippa honom. Ett ljud som lät precis som förväntat från en varelse med så bred bröstkorg. Han skakade långsamt på huvudet medan han lät skrattet klinga i tomheten mellan dem, och i samma stund som honan rörde sig åt sidan i en cirkulär rörelse tog han själv några steg snett framåt, men han såg till att sluta avståndet mellan dem med ytterligare någon decimeter. Det var ingen rädd och osäker liten hona han hade att göra med, och det roade honom endast mer.
"Oh, darlin'... I'm not even close to the line yet." Huvudet sänktes, om så bara någon centimeter, och plötsligt fanns en glimt av oroväckande illvilja i hans egna vita ögon. Det breda flinet låg kvar på hans svarta läppar, blottade de kraftiga käkarna prydda av långa huggtänder, och lät än en gång tungan fukta nosen. Morrningen som undslapp honan och tryckte undan tystnaden fick det att rycka lite extra i hanens högra mungipa, som om han höll tillbaka ännu ett skratt. Antagligen så hade de två olika avsikter för hur denna situation skulle utveckla sig. Synd bara för honan att hon skulle tvingas ge sig... men han skulle ta vara på det motstånd hon gav. Det gjorde allting så.mycket.roligare.
"I think you misunderstand..." Rösten var stark, den typiskt mörka hanstämman var ett arv efter fadern, men ordet uttalades med en len, mjuk ton. Ögonen slöts, och nosen lyftes högt för att han sedan skulle dra ett djupt, demonstrativt andetag. Den söta luften påverkade honom som en drog. Om honan trodde att hon skulle kunna bli av med honom så lätt, så trodde hon fel.
"I'm planning on staying for a while." Blicken sänktes åter för att möta honans, denna gång med en lysande självgodhet bakom illviljan som lagt sig likt en glans över hans ljusa ögon, och flinet tycktes endast ha blivit bredare.
Till överst på sidan Gå ner
Kali
Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: Life takes a detour (P)   ons 13 nov 2013, 02:09

Det var svårt att inte lägga märke till hanens propna, stolta hållning, en som säkerligen var till för att ingjuta respekt och skräck i andra enligt honom lägre stående varelser. Det var inget som berörde henne. Visserligen så kunde hon utan vidare problem se anledningen till att hanen förde sig på ett sådant vis, det var trots allt en vältränad, välbyggd kropp han bar. Högrest, muskulär, kraftfull, det var inte direkt något att underskatta, det var hon väl medveten om. Lika väl som hon var medveten om sin egna kropps för och nackdelar, varav det senare oftast övervägde det första, till hennes motvilliga insikt. Hon hade dock aldrig låtit det hindra henne, och tänkte verkligen inte börja nu. Hon kunde känna, se, hans envetna blickar, hur han granskade henne, och den strävan som fanns i hanens blick skulle nog säkerligen få många honor att vika sig för skräcken, men inte hon. Hon hade redan innan han svarat henne insett att hot skulle ge föga resultat med denna hanen, hon skulle behöva gå en helt annan väg till mötes om hon skulle ha någon chans, det visste hon. Hotet var överhängande, det förnekade hon inte, det låg i svartvitt i stämningen mellan dem, så pass spänd att den nästan gick att ta på. Rent fysiskt så såg hennes chanser inte överdrivet lovande ut, men hon hade sina ess att ta till, saker som ingen väntade sig skulle komma. I sinom tid skulle det visa sig om de hjälpte eller stjälpte henne, för hon hade känslan av att det var till det detta skulle eskalera. Blicken smalnade av något och hon tog sig några steg närmare hanen. ''Is that so...'', utan något spår av den tidigare varnande, stela stämman så hade den ersatts av en helt annan, en där vars det fanns en viss mystik. Det var en stämma man endast hörde henne använda när hon försökte manipulera sina offer, leka med deras tankar. Den vita blicken tycktes nästan hysa samma känsla, verkade med ens inte lika död för omvärlden. Till synes så agerade hon väldigt underligt, ingenting man skulle vänta sig av en i hennes position, men ack, det fanns ett syfte. Hon stannade upp en dryg halvmeter framför honom, nästan som att hon frestade hans instinkter. ''Well...'', huvudet lades en aning på sned, som om hon tänkte över någonting. ''You'll have to kill me to get what you want'', en lömskhet smög sig in i hennes blick, och ett vagt flin drog sig i den ena mungipan. Ty blott sekunden senare så drog röda gnistor ihop sig till en samling blixtar som sköts iväg emot hanen. Hon höll inte tillbaka på kraften, och det korta avståndet mellan dem gjorde det närmast omöjligt att undvika dem. Kvickt flyttade hon sig ur vägen, stannade inte kvar att ta emot eventuella motattacker. Var det en strid hanen ville ha så var det en strid han skulle få, men knappast mer än så.

| Blev lite kortare, men är trött och ska sova nu, var bara tvungen att svara xD |
Till överst på sidan Gå ner
Vertorix



Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Life takes a detour (P)   tor 06 mar 2014, 21:00

De kraftiga käkarna särades sakta, innan den skära tungan lämnade sin trygga plats innanför de tandprydda käftarna för att fukta nosen. I utkanten av ögonvrån kunde man ana ögonvitan, men då irisarna hade samma färg var det som att allt smälte samman i en enda vit ögonglob som speglade vansinnet som grodde sig intensivare för varje sekund i hanens sinne. Blicken var genomträngande, girig och självsäker. Om inte den lilla honan framför honom haft det självförtroende hon tydligen ägde skulle hon helt klart ha låtit skräcken sätta tänderna i henne och krupit ihop på marken i ett försök att visa sig undergiven. Hela sitt liv hade denna hane tagit vad han velat ha, utan att någon kunnat stoppa honom. Lite motgångar hade aldrig varit tillräckligt för att hindra honom från att i slutändan få sin vilja igenom. Att denna lilla hona framför honom, med den fantastiska doften kring sig som sakta men säkert drev honom till vansinnets kant, trodde sig vara en krigare av den grad att hon kunde bjuda honom en utmanande match skulle han inte tacka nej. En värdig strid innan han satte tänderna i sitt pris skulle bara göra smaken av det hela så mycket sötare... ja, han skulle avnjuta varenda sekund när han väl tryckt ned den lilla honan mot marken. Om hon ville att det skulle ske med våld, skulle han inte göra henne besviken.

När hon plötsligt tog några steg närmare honom hann han lyfta ena framtassen några centimeter ovanför marken innan han stannade upp. Någonting i honans blick, i hennes röst, var annorlunda. Kylan hade ersatts av någonting han inte kunde sätta fingret på, men vad än det var så bidrog det endast till att hjärtat slog hårdare i bröstkorgen på honom och hungern som satt sig i hela hans väsen blev ännu intensivare än tidigare. Lekte hon med honom? Var det kanske så att hennes kropp talade om för henne att det inte var en så dålig idé att ge vika för drifterna? Kanske hade förståndet tagit grepp om henne. Vad det än var, gillade han det. Att hon plötsligt visade upp en sida han inte riktigt kunde få grepp om, att hon kom så nära att hans andedräkt nästan kittlade hennes päls...
Orden som lämnade henne härnäst tog det tid för hans hjärna att registrera. "You'll have to kill me to get what you want." Från att ha varit näst intill förförisk, att hon vågat sig så nära honom med den söta doften likt ett gudomligt moln omkring sig, till att plötsligt ändra uttryck ännu en gång var inte vad han väntat sig. Men då instinkterna brann i honom, gjorde honom näst intill döv för allt annat som inte hade med den lilla honans söta doft att göra, kunde man knappast klandra honom för att inte hänga med i händelserna.
Honans kraft träffade honom med förvånansvärd styrka. Sekunden innan attacken drabbade samman med hanens kraftiga kropp gjorde han ett försök att kasta sig åt sidan, men det var i sista ögonblicket. Smärtan brände sig in i hans bog, han hade väl haft tur att kroppen hunnit vrida sig så han inte tagit smällen direkt i bröstkorgen, och i samma stund som den tunga kroppen slog emot marken gjorde sig varenda muskel i hans kropp redo. Med förvånansvärd smidighet för sin storlek rullade han över på andra sidan, och reste sig innan honan skulle ha en chans att ladda ytterligare en attack. Ja, kroppen var tung och han var inte speciellt snabb, men han var smidig. Smidig i de rörelser som var nödvändiga att använda sig av för att man skulle klara sig levande ur striden där motståndaren var snabbare, lättare. Detta var dock inte vad han tänkt sig när han som yngre tränat hemma med sina syskon. Att han skulle ställas emot en nätt liten hona som såg ut som ett tilltugg för en sådan varg som honom, och att hon skulle utgöra en så pass kraftfull motståndare, det hade aldrig varit en tanke.
Alla fyra tassar var placerade brett isär, han stod åter med maximal balans, och huvudet hölls en aning lägre än tidigare med öppna käkar. Blicken sökte sig till honan, låste fast henne med en intensitet som skulle fått blodet att isa sig i ådrorna på vilken annan varg som helst. Så sprack de svarta läpparna upp i ett brett, vansinnigt grin och saliv droppade från hans vita haka. Ett dovt, skräckinjagande skratt lämnade hans strupe medan han sakta gungade huvudet från sida till sida, fortfarande med blicken på den unga honan.
"Oh, honey. It'll be my pleasure..." Saliven tycktes tjockna, och en större mängd rann nu utmed hans käkar, droppade från hakan, samtidigt som en svag ånga tycktes lämna hans mun. Om det inte varit för temperaturen skulle man ha kunnat tro att det var hans andedräkt som förångades i kylan, men då luften som omslöt dem inte var i närheten av så kalla grader kunde man bara anta att det var någonting som hörde samman med hans kraft. De giftiga ångorna påverkade inte honom själv, vilket antagligen var väldigt tur i just den här situationen då honans doft redan påverkade honom så pass att han nästan var hög, men om någon annan varg andades in för mycket av dem kunde det leda till att de inre organen gav upp. Även salivet hade blandats med gift, vilket gjorde hans hugg ännu farligare än vad de skulle ha varit utan den giftiga biverkningen. Giftkörtlarna som dolde sig bakom hans käkben satte igång att pumpa ut det giftiga ämnet så det blandade sig med saliven i samma sekund som de giftiga ångorna lämnade hans strupe. Om detta varit en närkamp skulle han redan ha vunnit, men den unga honan var antagligen för smart för att komma för nära. Speciellt när hon ägde en sådan kraft som inte krävde fysisk kontakt skulle hon knappast komma i närheten av honom om det inte var absolut nödvändigt. Tanken fick det att rycka lätt i hanens mungipor, och han började sakta röra sig i en halvcirkel runt den unga honan. Med raggen rest, hög svans och tjock saliv droppande från käftarna såg han antagligen lika sjuk ut som han egentligen var. Ytterligare ett lågt skratt lämnade honom, och utan förvarning sköt han ifrån med bakbenen och kastade sig emot den nätta honan för att utdela ett kraftigt hugg emot hennes höft. Giftet stänkte från hans käftar, fläckade marken och hans bröstkorg, men han behövde inte bekymra sig om det. De tunga andetagen producerade ännu mer giftig gas, och han visste att detta bara var början på striden. Han såg redan framemot att få begrava tänderna i honans nacke och ta vad som rättmätigt tillhörde honom.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Life takes a detour (P)   

Till överst på sidan Gå ner
 
Life takes a detour (P)
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Kaiwood-
Hoppa till: