Malva hade aldrig känt sig så kall. Hon svävade ensam i den oändligt mörka rymden utan hud. Hon föll ner i en evighetsdjup ravin. Det fanns ingen mark att finna under hennes tassar, inget som skulle ta emot henne. Hon hade aldrig varit såhär ensam.

Det hade varit sol utanför helarens tält men luften var så kall och skarp, som vassa isskärvor i hennes lungor. Världen snurrade men tiden stod still. Inga ljud tog sig igenom.

Doften av fruktdryck var så tätt kopplad till dem soligaste minnena av hennes mor. Sena kvällar på takterrassen, tjejmiddagar, storslagna evenemang i Skuggfall. Det var så fel att det var den doften som fyllde hennes värsta stund i livet.

Aurora såg så skör ut. Inga fasader fanns uppe, ingen mimik i det ljusa ansiktet. För första gången såg Malva hennes ålder, hennes imperfektioner.

Det brast. Innan dess hade det varit omöjligt, hos Malva likt hos alla barn var föräldern odödlig. Men Aurora var verkligen borta. Det var för sent.

Hon skrek rakt ut. Ett ljud av den renaste smärta. Hon skrek och hon skrek. Föll ihop på marken och vaggade fram och tillbaka.

Det fanns ingenting kvar. Världen hade förlorat sin mening, sin färg.

Det kunde inte sluta här. Det kunde inte vara över. Det var så mycket de aldrig hunnit göra.

Hon fick inte luft.

Hur skulle hon kunna leva vidare? Hur skulle hon kunna hitta kärleken utan att visa upp den för sin mamma? Hur skulle någon ens kunna lära känna henne när en så stor del av henne var död?

Hon kände inte ens sig själv utan Aurora.

Vem var hon utan sin förälder?

Blomman min.

Hon hade inga skyddsvallar kvar. Ingen som fångade henne när hon föll.

Aldrig förr hade hon velat krypa ihop i sin mammas famn så mycket som nu. Aldrig förr hade hon behövt det så mycket.

Hon hade så många frågor kvar, frågor som bara var ämnade för en moders öron. Hon hade så mycket att visa, så mycket att lära.

Det gutturala ljudet som lämnade henne började ta formen av ord. Desperata och hysteriska.

”Nej”

”Nejnejnej”

”NEJ!”

Ögonen stirrade oseende ner i marken framför henne. Gråten sved i halsen, gjorde det svårt att få syre.

”Ta mig istället”

En viskande bedjan som för ett ögonblick stillade all gråt. Hon var ekande tom. Det fanns ingenting kvar för henne.

”Snälla. Jag gör vad som helst.”

Det var omöjligt att acceptera att hon var så maktlös. Det absoluta i döden gick inte att ta in. Det enda hon kunde göra vara att be, att försöka förhandla om villkoren för det villkorslösa.

”Ge tillbaka henne, snälla. Ge tillbaka henne, jag gör vad som helst.”

”Snälla, ta mig istället.”

För varje gång hon yttrade det blev hon säkrare på sin sak, hon skulle ge upp allt om Aurora bara fick ett ögonblick till på jorden. Men det kom inget svar. Ingen gudomlig röst, inget ljus som omfamnade henne.

”NEJ! TA MIG ISTÄLLET!”

Men Aurora låg kvar på båren, stilla. Hennes muskler stelnade, blodet kallt. Och Malva föll, krossades i tusen bitar. Blev till intet.

Hon skulle aldrig resa sig igen.