Natten gick mot sitt slut och den tidiga timmen bjöd på ett svagt ljussken som sakta, sakta spred sig över himlen. Mörkret suddades ut för att välkomna dagen, och om några få timmar skulle solen sprida sitt ljus över dagen. Den stora hanen hade rört sig igenom ännu en natt. En natt utan sömn. Ärren från hans förflutna gjorde det omöjligt för honom att kunna slappna av under mörkrets timmar, och egentligen gällde detsamma under dagarna. Han led av sömnsvårigheter, vilket kanske också var en anledning till hans spända nerver? Skulle han kunna slappna av, i alla fall lite, om han  någon gång lyckades sova en hel natt? Eller i alla fall flera timmar i sträck. Det var en fråga som han inte visste om han någonsin skulle få svar på. 

De stora tassarna förde honom över den till synes tomma slätten. På sätt och vis gillade han att han kunde se allt omkring sig. samtidigt som det gav honom ett visst obehag av att behöva vända hörsel och syn mot alla håll hela tiden. Men var det någon skillnad då han klev igenom en skog? Där förlitade han sig mer på hörseln och luktsinnet och inte alls lika mycket på synen. Så visst vore det väl bäst att kunna använda sig utav alla sinnena för att ha koll? 

En suck lämnade honom och han stannade till för att sedan vrida på huvudet åt alla håll. Om han inte var ensam på slätten så tänkte han definitivt inte bli överraskad av en annans närvaro.

Elden hade slutit sig upp bakom henne, och med ansträngda andetag och tassar som vägrade stanna upp hade hon sprungit ifrån den. Helvetet som käkade upp lövskogen inifrån. Vad var det för idiot som skapade det där? Fattade den inte vilka risker den utsatte henne för! Hennes vita horn blev nästan skadade då ett flammande träd brakade ner och stoppade vägen. Hennes päls var nedsotad.. Varför.

Thalie lovade muttrande att hon skulle göra sig av med orsaken, och den skulle få lida hårt för att ha skadat en kunglighet. En av de verkliga skönheterna. Hennes bror skulle ha varit med henne - han borde ha kunnat få bort det, eller något. För elden var väl relaterad med ljuset?

En tyst suck lämnade henne, hon omslöt sig i sin egna kraft och föreställde sig hyllande dårar som dyrkade henne likt en gud. Det var så mycket enklare att få uppmärksamhet inom sig själv, det var så få på utsidan som verkligen såg hur värdefull hon var. För dem var hon bara en annan av dem där Raganorna.
Åh, så fel dem var..

Den behornade tiken stannade upp i ett steg, såg ner i det höga gräset. 'Numoorislätten'. Platsen som var döpt efter självaste landet. Hit kanske den gamla familjen kunde dra sig, för att visa sin makt för utomstående. Att ha Numooris krona i tassarna.. Det var säkert något stort.
Hon flinade belåtet för sig själv, började nynna på en gammal tragisk visa.

Ett avlägset ljud fick henne att höja huvudet med spetsade öron, likt en skrämd hjort som upptäckt något. Den orangegula blicken svepte över området, fastnade på en svart punkt längre fram.

Han befann sig långt ut på slätten, omgiven av hundratals meter gräs åt alla håll. Han kunde fortfarande se skogen han hade klivit ut ifrån. Han var van att röra sig långt under en dag. Var van vid att vandra omkring från område till område. Ständigt i rörelse, eftersom det var bästa sättet att hålla sig vaken på. När hade han senast sovit? Han hade ingen koll på det. När han väl vaknade ur sin sömn kände han sig alltid som mest jagad, och det tog inte många sekunder innan han hade lämnat sin viloplats bakom sig. Med målet att försöka glömma bilderna av mardrömmen som hade jagat honom. Varenda gång var det samma sak. Han klev omkring så länge han kunde. Vandrade runt och försökte hitta något som kunde hålla honom vaken, för att sedan i princip falla ihop av trötthet och då somna nästintill i samma sekund som hans kropp nådde marken. Sedan vaknade han alltid upp av drömmarna som jagade honom, alltför ofta skrikandes och med paniken brinnande inom honom. Det drev honom till att kasta sig upp på benen och sätta av i en fart han egentligen inte hade ork till efter bara någon timmes sömn. 

Han var van vid att vara öm i benen. Var van vid att hela tiden känna sig trött och sliten. Trots detta fanns det en oerhörd styrka i hans kropp, och när det kom till strider så gav han alltid allt. Alltid med rädslan som drivkraft, vilket gav honom mer styrka än han egentligen kanske ägde. Tröttheten gjorde honom dock slarvig, och där en annan varg utan minsta problem kunde hålla balansen, kunde hans trötta ben slå knut på honom själv och istället innebära att han slogs omkull. Detta var dock inget han själv var medveten om, eftersom hans enda mål var att hålla sig vaken för att slippa mardrömmarna. I vaket tillstånd var det lättare att bekämpa dem, och det var också därför han ständigt sökte upp andras sällskap. Detta trots att han inte litade på andra, och trots sin rädsla för att bli attackerad. Men att rikta sin uppmärksamhet emot en främling fick honom att tänka på annat. 

Det ryckte till i kroppen på honom då hans blåa blick la sig på en främling. En främling som verkade ha dykt upp från ingenstans. Kroppen reagerade som vanligt vid första anblicken av någon annan genom att spänna varenda muskel. Raggen restes och det ryckte lite i läpparna på honom. Samtidigt kändes det som om hjärtat flög upp i halsgropen på honom och han förblev stillastående och bara stirrade på främlingen.

Förlååååt för att jag inte har svarat! :'< Har inte haft inspiration för Thalie alls... Nu är dock vårrensningen här, och jag tänker avsluta detta roll - dels för att du inte ser ut att ha varit inloggad sedan Januari, dels för att, som sagt, jag inte har inspirationen :c

Avslutat