Erakan tyckte inte om blixtar. Det dansande ljuset över himlavalvet som alltid medförde det oljud som fick Erakan att tappa allt av förstånd hette. Det gjorde ont. Smärtade hans känsliga öron likt ingenting annat.
När han såg valpens humör bli mer av den sorgsna typen kände han ett sting av skuld. Meningen med historian hade inte varit att förstöra en valps syn på något så naturligt som regn, utan bara att berätta en av hans personliga favoriter.
"Hon kanske sörjer, men du får inte glömma vilket liv hennes tårar ger oss, ger skogarna. Hon sörjer de fallna genom att ta hand som Sina barn." sade han, rösten mjuk och len.
Han såg på henne, såg hennes färgade, klara ögon se frågande på honom. Vem framkallade blixtar? Vilken var Guden han skulle be till för att slippa uppleva bland vad han skydde som mest?
Ärligt, så visste han inte.
"Jag vet inte" medgav han högt. "Men det är Windfari som är skyarnas mästarinna, och det är Hennes vindar och Hennes moln och Hennes oväder, så det skulle inte förvåna mig om det även är Hon som ansvarar för blixtarna" sade han, nästan fundersamt.