Ett ofrivilligt skratt lämnade den svarta vampyrinnan, men lika snabbt dog det ut och tystnaden slöt sig åter om de två varelserna där de stod i natten, den ena levande och den andra död. I mörkret smälte Locura in bra, medan den bevingade inte passade lika bra med omgivningen. Men inte heller kunde Locura neka till att den bevingade hade något som gjorde att hon passade in i natten.
Natten, den ljuva natten.

Vad menar du?

Vad menade hon? Locura ruskade lätt på huvudet, fäste sedan ögonen på den hornbeklädda vargen. De hade antagit en farligt röd nyans och det var med hunger i blicken som hon stirrade på Dimitrij.
- Exakt det jag sade.
Begäret att slita sönder växte sig allt starkare, hon ville se livet slockna hos den andra. Samtidigt sökte sig den välebekanta, kalla kåren längs ryggraden. Blodtörsten var alltid som störst när solen nalkades. En svag rand med ljus kunde urskiljas vid horisonten. Hon mindes hur den brände, mindes när ninjan nästan hade tagit ifrån henne förmågan att vandra på jorden.
Tanken äcklade henne, samtidigt som hon längtade efter hans närhet. Det började bli länge sedan nu...
Hon morrade svagt, rycktes tillbaka till verkligheten av ljudet från strupen.

Kanske borde hon ha blivit rädd när vampyrens ögon plötsligt skiftade i rött och denna morrade. Men Dimitrij kände ingen rädsla. Inte nu. En obeskrivlig ilska dominerade hennes tankar. Tillhörde Honom?! Hade han sagt det? Vem hade rätt.. ingen hade rätt att påstå att hon tillhörde någon! Instinktivt sänkte hon nacken så att hornen krökte sig längs dess sidor. Kanske var det ljuset hon såg i ögonvrårna som eggade hennes mod. Kanske var det av ren dumdristighet som hon besvarade vampyrens morrning med en egen, hes sådan. Ett lågt läte. Läpparna ryckte så att tänderna blottades för ett knappt ögonblick. Bakom dem höll hon nu elden, lika redo som solen där den långsamt arbetade sig upp till horisonten. Musklerna över rygg och bröst spändes och höll vingarna redo, trots att de ännu tycktes vila mot kroppen.
     "Mitt liv vilar hos gudarna. Inte Honom. Han har inte rätt att påstå att Han äger mitt liv." Hon fortsatte att spänt bita av orden. Hettan i rösten gick inte att missa.

[Kan inte sluta känna hur ung och dum och trött på livet Dimi var här. Hon och Locura borde träffas senare igen C;
Insåg också att det här rollet snart pågått i ett år. Så fint :'D]

[Haha, åh så jävla seg jag ääär... D: Shit, nu avslutar jag detta!]

Hon lyssnade till morrandet som mötte henne, lyssnade till de ilskna orden som halvt dröp av desperation. Dessa Gudar som de dödliga höll så hårt vid... Vilket patetiskt öde att fastna för dem. Och denne varelse, den hon hade framför sig, verkade inte vilja tillhöra någon.
Vara sin egen kanske?
Visst, hon fick tro det om hon ville. I slutändan visste ändå Locura vem som skulle segra och det fick henne att flina.

Och där stod hon, flinade den Dödlige rätt upp i ansiktet. Vid horisonten kunde en svag ljusstrimma nu anas och Locuras sinnen varnade henne för den kommande faran. De röda ögonen skiftade åter till grönt medan hon höll kvar blicken på den Dödlige.
- På återseende, min kära.
Orden viskades fram, svepte bort med vinden. Och sedan var Locura borta, hade givit sig av för att söka skydd undan den säkra döden som sakta steg på himlen. Men hon var säker på att denna varelse var en hon skulle stöta på igen. Något sade den sinnessjuka vampyrinnan att det fanns mer att hämta hon den bevingade.

[Mindes inte om vi kanske sagt att detta är avslutat redan? Hm... Aja, nu är det då slut i alla fall, och de måste helt klart mötas igen! Och då ska jag inte vara lika jävla seg xD]