HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Himlen morrar [Figaro]
Idag på 17:05 av Figaro

» Bland främlingar och vänner [P]
Idag på 11:04 av Xejja

» Hopp [Haqim]
lör 19 maj 2018, 16:59 av Xejja

» Spillror av månljus [P]
mån 14 maj 2018, 19:16 av Ezekiel

» Spår av ett moln
mån 14 maj 2018, 16:56 av Kilah

» Rosor [Kolzak]
lör 12 maj 2018, 17:46 av Kolzak

» Se, så stolt! [Andúnë/Haqim]
lör 12 maj 2018, 17:32 av Haqim

» Nytt liv [Sraosha]
lör 12 maj 2018, 17:28 av Sraosha

» Gif-reaktionsleken!
tis 08 maj 2018, 21:13 av Culpa

Vem är online
Totalt 6 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 5 gäster. :: 1 Bot

Laali

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ny sida: Guide för Karaktärsskapande och Rollspel
tis 10 apr 2018, 18:04 av Mivria
Hej kära Nissar!


Vi har under en tid arbetat på en helt ny sida som vi hoppas ska kunna vara till hjälp för er när man skapar karaktärer eller rollspel. Den är baserad på frågor vi diskuterat och svarat på genom åren, och som inte riktigt ryms under FAQ. Vi hoppas att sidan ska kunna vara givande för både nya som gamla medlemmar.

Syftet med denna sida är att kunna bidra med inspiration och hjälp om man känner att …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 4
Nytt år, nya uppdateringar på gång! Kontorensning!
mån 08 jan 2018, 20:24 av Yargol
Gott nytt år, go nissar!
Med 2017 bakom oss och ett helt nytt 2018 framför dörren så har vi lite nya uppdateringar på gång till Numoori!

Dags att städa medlemslistan!
Som titeln på nyheten och den här rubriken säger, så är det dags för en kontorensning! Det innebär att vi i Crew kommer att gå igenom medlemslistan och börja rensa bort aldrig inloggade och helt tomma, oanvända konton. Vi har i nuläget nästan två hela …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Affiliates




Dela | 
 

 Smashing you to the ground

Gå ner 
Gå till sida : 1, 2  Nästa
FörfattareMeddelande
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Smashing you to the ground   lör 08 dec 2012, 13:33

[Reserverad för Dimitrij.]

Som vanligt när natten hade lagt sig över världen hade den mörka honan krälat fram ur den håla hon vilat i, skyddad från dagens ljus. Och som vanligt hade hon dragit ett djupt andetag, sugit i sig nattens dofter i hopp om att finna något intressant. Och visste hade hon gjort det.
Det svaga leendet som dragit över hennes läppar då hon hade upptäckt doften av vargablod hade åter försvunnit då hon börjat röra på sig. Med stillsamma, tysta steg hade hon vandrat över den kusliga slätten som hennes sort hade som hem. Det passa dem, området verkade vara lika dött som de som hade gjort det till sitt. Azheka, vampyrernas mark. Hon njöt av att kunna vandra ohindrat här. Njöt av att vara ett av monstren.

Doften blev allt starkare, och med månens tunna skära sakta klättrade allt högre på himlen närmade sig vampyren sakta det tilltänkta offret. Vem det var spelade ingen roll, de var ändå aldrig mer än byten. Underhållning kanske, men den titeln varade inte för evigt.
Hon lyften blicken mot skyn, stjärnorna tindrade högt ovanför henne. Hon flinade mot dem, hånade dem utan att riktigt veta varför.

Och blicken vändes ned, hon visste att hon var nära.

Genom mörkret fortsatte hon sin färd, likt en skugga var hon ett med natten. Letade, lurade. Flinade åt mörkret, närmade sig sakta den intet ont anande Dödlige som varit dum nog att ge sig in på dessa marker.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   tis 11 dec 2012, 21:23

Azhekaslättens vida marker sträckte sig ut i mörkret framför bakom henne. De torra, gulnade tovorna som sökte sin väg upp bland stenar och hård, torr mark prasslade lätt för brisens smekningar. Hennes långa päls dansade lätt runtom den krökta kroppen. Vingarna låg böjda mot sidorna, med de långa fingrarna krökta och membranet varsamt hopvikt. Svansen hängde i en båge, omedvetet något vänd in mellan bakbenen i sin avslappnade pose. Det hornbeklädda huvudet ruskades kraftigt, och pälsen runtom nacken slog tungt i luften. Tungan fuktade den mörka nosen. Hon hade inte stått stilla på länge. Inte stilla och avslappnad. De senaste dagarna, veckorna, hade varit allt för skrämmande för att hon skulle tillåta sig att stå stilla. Men nu gjorde hon det. Tungan svepte över nospartiet, slickade läpparna. Hon hade ätit, för första gången på länge. Hur länge var det sedan sist? Allt för länge. Hennes kropp var tunn av hunger, och om hon inte lyckades skärpa sig skulle hon självdö snarare än att falla för Dem.

Kanske hade det ändå varit bättre.

Den skarpa, grå blicken vilade vid en sten en bit bort. Tankarna var långt borta. Hon mindes dem. Familjen. Vännerna. Flocken. Sina syskon, kusiner, föräldrar, farföräldrar, morföräldrar, lärare, de andra noviserna, valparna... Hon kunde minnas dem alla. Kunde minnas alla ansikten, alla röster, alla kroppsspråk. Hon kunde se dem för sin inre blick, där hon stod och såg på stenen. Hon blinkade långsamt. Ruskade på nytt på huvudet.

Med sitt öppna sinne anade hon en närvaro. Till en början skrämde den henne, den plötsliga närvaron. Men inte lika mycket nu. Hon hade långsamt domnat i tankarna, tröttnat. Hon hade ständigt sinnet öppet. Det var den enda chans hon hade att ana Dem, innan det var för sent. Hon hade gudarna att tacka för det. Dimitrij kastade en blick över axeln, utan att se något. Vem det än var, som ägde det sinne som målmedvetet rörde sig i hennes riktning, så var den ännu inte nära nog att skymta med dödliga ögon. Inte ens med en flygares skarpa blick. Hon rynkade frånvarande på nosen.

Inte en till. Tankarna klarnade med ens då hon blinkat ytterligare ett par gånger - det var hemskt så mycket hon blinkade, hade hon insett sedan det blivit påpekat att hon blinkade över huvud taget. Den lätt rynkade nosen slätades ut. Tankar och känslor samlades utanför den bubbla av tomrum hon tillät sitt sinne att sväva i innan paniken hann kasta sig över henne. Det måste vara en av Dem. Hon hade inte mött någon annan än De i dessa områden, och sanningen att säga var hon inte förvånad. Det var Deras rike. Varför skulle de låta en av de dödliga stanna här länge nog för att träffa en annan med hjärtslag? Att hon själv ännu var vid livet var ren tur. Ren röta. Gudarnas verk. Det måste vara gudarnas verk. Om de ens fanns där. Kanske var det gudarna som lekte med henne. Förpestade hennes liv...

Hon fällde ut vingarna. Membranen fylldes med luft och gav ifrån sig ett djupt, dunsande läte. Det var dags att ge sig av.

[Dimi tänker Inte stanna och stå ut med ännu en vampyr ^^; Och det här blev mycket längre och derpigare än planerat XD]
Till överst på sidan Gå ner
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   fre 21 dec 2012, 02:49

[Problem... Efter vampyr-diskussions-tråden vet jag inte om hon ska ha röda eller gröna ögon D: Så kommer lämna det osagt för tillfället.]

Den svarta honan fortsatte sin ljudlösa färd genom natten, utan att tveka och kanske också utan att tänka. Bekymmerslöshet var det man fick i gengäld när man slutade fundera och bry sig och det hade hon gjort för länge sedan, redan innan hon blev ett med mörkret och fick det eviga livets gåva. Hon hade insett redan som Dödlig att det inte fanns tid för tankar och funderingar. Det var bättre att släppa allt, strunta i allt, för då fanns det inga orosmoln i livet. Då var himlen alltid klar och livet alltid härligt.
- Bry dig inte.
Till och med modern hade sagt det, och orden kom över henne nu där hon vandrade, ett minne som hon hade glömt bort. De svepte genom hennes huvud, fick henne att humma svagt för sig själv. Hon kände igen rösten men kunde inte placera den, men hon gillade orden som minnet bestod av.
Nej, hon skulle inte bry sig. Aldrig någonsin igen.

Hon ökade på stegen, susade den sista biten fram. En skepnad uppenbarade sig framför henne, en reslig varelse med ett hornprytt huvud och stora vingar utfällda från kroppen. Konturerna av den i natten mörka främlingen var nästan skräck injagande, trots att Locura inget hade att frukta.
Vem behövde vara rädd för monster när man var ett?
- Främling.
Ett stillsamt ord som bröt tystnaden i natten. Fortfarande var avståndet mellan dem stort, men i den tysta omgivningen vara ordet omöjligt att missa, trots den låga tonstämman.
Leendet lekte fortfarande på de smala läpparna när benen sakta förde henne framåt, placerade den ena tassen framför den andra. Smidiga rörelser. Det låg något vackert över henne. Något fascinerande och lockande. Mystik.
Tungan gled ut ur munnen, fuktade nosen. Blicken hölls allt jämnt fäst på den främmande vargen som fortfarande inte var mer än en mörk skugga i den svarta natten.

[Alltså, jag tycker så synd om Dimitrij. Hon är så... nedstämd, alltid. Vill bara krama om henne och säga att allt blir bra! <3 Och jag tycker hon kan stanna ett tag, tror att Locura kommer vilja vara snäll i detta rollspel! Hihihi :'D]
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   lör 05 jan 2013, 22:23

[Dimitrij skulle onekligen behöva en kram. Hon är konstant deppig och alldeles för självkritisk. Locura kan ju... vara snäll och krama henne? XD Hon skulle bli så mindfucked och tro att hon skulle bli dödad på fläcken, stackare..]

När rösten smög sig in i hennes öron var Dimitrij ytterst nära att stelna till, som rådjuret när det upptäckte lokatten. Hon drog ett förvånansvärt lugnt andetag och stannade i sin rörelse, rätade på benen och lät blicken fästas vid den vaga, ännu något avlägsna silhuett som hon visste tillhörde främlingen. Om det var en främling. Trots nattens skuggor kunde hon med lätthet placera var den mörka skepnaden befann sig. Hennes ögon allena skulle inte klarat det, men med sinnets hjälp behövde hon inte att de fungerade perfekt i mörker. På ett ögonblick hade hon samlat kraften i sitt bröst, utan att egentligen tänka efter. Hon behövde inte tänka längre. Det gick per automatik. Novis. Kanske. Hon var dum om hon släppte på garden. Hon fick inte bli avslappnad i en situation som denna.

Musklerna i benen spändes åter, men hon behöll sin till synes avslappnade pose - om man bortsåg från de ännu utspända vingarna. Månskärans sken fick membranen att te sig tunnare än de var, och ådrorna i den spända huden kunde skymtas mellan de långa fingrarna. Hon sänkte hakan något och spände den grå blicken i främlingens sakta närmande gestalt. Det ryckte som hastigast i det långa, välvda ansiktet medan hon valde ord.

"Nattens barn" det lät på hennes röst som om det hon just sagt kunde vara vilken artig hälsningsfras som helst, och det skrämde henne nästan hur lugn hon själv lät. Utanför tomrummet rasade paniken, kastade sig mot de mörka väggarna i ett försök att slita henne itu. Det kunde inte vara någon annan än en av Dem. Hon kunde känna skillnaden. Kunde Smaka skillnaden med sitt sinne. Andas den. Höra den.

Hon var redo. Kraften var redo. Vingarna och kroppens alla muskler. Redo.

Redo för strid.

Redo att dö.


Alltid redo att dö.


[Var tvungen att illustrera de där vingarna :'D <3]
Till överst på sidan Gå ner
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   tis 29 jan 2013, 12:54

[Har ändrat Locuras ögonfärg till grön, typ att de var röda när hon var nyförvandlad och sedan sakta har återgått till gröna. Gillade dem så <3 hihi!]

Det svaga leendet på läpparna blev bredare när främlingens ord följde hennes egna, klöv tystnaden i luften. Så, den främmande visste vad hon var. Intressant. Locura gillade att leka med dem som inte visste vad en vampyr var, de som inte visste att de faktiskt existerade. Men de som redan visste om det, kunde placera henne... Det var mer än en lek. Det var ett spel, och hon gillade att visa vem som hade kontrollen. Sällan var det De dödliga, även om de gillade att inbilla sig det.
- Så du vet vad jag är? Vilken trevlig överraskning. Då kan vi hoppa över allt det meningslösa pratet som ändå inte kommer leda oss någon vart.
Hon fortsatte att skrida fram över marken samtidigt som den lena rösten ekade över den kala slätten. Här fanns ingenting levande, till och med växtligheten verkade död. Förutom då den underliga vargen som hon hade rakt framför sig. Fascinerade av det underliga utseendet, stora vingar och ett hornbeklätt huvud, kunde Locura inte låta bli att vilja dra ut på det hela. Det var trots alltid värt att försöka förena nytta med nöje.

Den kyliga natten omslöt dem, stämningen blev allt mer tryck för varje steg hon tog närmare den underliga vargen. Ingen reaktion hade ännu givits från den andre, åtminstone inte en ordentlig. Det förundrade henne, speciellt med tanke på att denne till och med visste vad denne stod emot. En vampyr, en odödlig, ett blodsugande monster.
Det roade Locura.

Så slutade benen att röra sig och den stillsamma vandringen fram till den Dödlige var över. Ögonen lös svagt i mörkret, en giftig grön färg i ett svart ansikte.
- En intressant fråga blir då vad du gör här, på våra marker.
Mystik låg över henne, strålade från den slanka, smäckra kroppen som var skönheten själv. Vacker var hon, oemotståndligt vacker. Som om hon var skapt för att locka på dem, dra dem till sig. Endast för att kunna överleva, för att visa sig vara deras värsta mardröm.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   mån 04 feb 2013, 16:08

Åh, vore hon ändå yngre. Vore hon ändå oförstående och dum så att hon sluppit stå där och vänta på döden. Varför plågade de henne så? Vad hade hon någonsin gjort för att förtjäna detta liv? Eller kanske var det just det...

Vampyrens röst var slät, len och lindade hennes huvud i bomull. Smekte hennes öron på ett vis endast Nattens röster gjorde. Hon hatade det. Hon hatade dem. Hon hatade allt de stod för och allt de gjort. Ändå stod hon stilla, ljudlöst och med vingarna ännu utfällda, medan den mörka kom närmare. Allt det meningslösa pratet som ändå inte skulle leda någonstans sade hon. Meningslöst prat. Allt var meningslöst. Skulle hon dö var det bättre att få det överstökat. Stå inte bara där, skrik. Skrik och spring. Novis novis novis. Dumma dumma dumma...

Dimitrij lät den grå blicken vaksamt följa varelsen, men hon kunde inte hindra den trötta glimten i dem att synas. Hon var trött. Trött på det här. På allt. På livet. På att ständigt se sig om, aldrig sova. Aldrig vila. Aldrig slappna av. Aldrig. Hon lyssnade ändå noggrant på det vampyren sade. Söp in vart ord. Var smekning. De gröna ögonen fäste sig vid hennes, studerade henne med en mystisk glimt i ögat. Ärligt talat var hon trött på den med. Det mystiska kändes inte längre mystiskt, även om det lockade känslor ur henne som hon inte kunde motivera.

"Det är en bra fråga" svarade Dimitrij med sin egna, lena röst. För ett ögonblick ryckte det i hennes mungipa, ett litet ironiskt leende som hon inte kunde hindra. Om hon svarade fullt ärligt, skulle hon dö då? Hon skulle dö ändå. Var det värt det? Vingarna hade slaknat något medan vampyren närmat sig, men kändes ändå redo. Var hon redo? Någonsin? "Jag skulle kunna säga att jag vandrade, men det vore inte helt sant." Hon blinkade, men höll kvar fokus på Nattens barn. Allt detta blinkande hade börjat gå henne på nerverna.
Till överst på sidan Gå ner
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   mån 04 feb 2013, 21:57

Det var något med den bevingade varelsen som fick Locura att undra. Vem var denne? Vad gjorde denne här? Och hon insåg att hennes fråga inte bara varit en del av det vanliga spelet, utan att det faktiskt fanns en gnutta nyfikenhet bakom orden.
- Det finns ingen anledning att ljuga.
Kom ju från rätt käft. När hade hon någonsin talat sanning? När det gynnade henne, såklart. Men inte annars. Hon valde att svepa in den bistra verkligheten omkring sig i meningslösa lögner, bara för att världen skulle verka vackrare än den egentligen var. Kanske var det löjligt av henne, men det hjälpte henne. Och så länge det hjälpte henne klagade hon inte. Dessutom gillade hon att krossa den vackra idyllen som vissa byggde upp för sig själva. Hon gillade att bygga med dem, endast för att sedan kunna riva allting till grunden.

De gröna ögonen skiftade för några korta ögonblick till rött, men återfick sedan sin giftiga färg. Flinet låg allt jämnt kvar på läpparna, hånande och irriterande.
- Ingen vandrar på denna plats, om de inte är alldeles för dumma för sitt eget bästa. Och det verkar inte du vara, även dom du tillhör De dödliga.
Hon skrattade till, ett malplacerat ljud i den spöklika natten. Det hörde inte alls hemma på slätten, det kyliga skrattet. Det borde raderas, förintas. Precis som hon själv inte passade in i denna värld och borde ha raderats för länge sedan. Istället hade hon nu fått chansen att stanna i den för evigt. Och det var precis vad hon tänkte göra också.
Och sakta dog ljudet att hennes skratt ut medan de tindrande stjärnorna fortsatte att vaka över dem från det mörka himlavalvet.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   tis 05 feb 2013, 22:50

Medan vampyren skrattade fällde Dimitrij långsamt, en aning tveksamt, ihop vingarna. De långa fingrarna kröktes över membranet och armarna pressades mjukt mot hennes sidor. Det malplacerade skrattet klingade i hennes öron, och hennes känslor blev osäkra. Paniken slog med all kraft mot tomrummet, ville att hon skulle fly. Samtidigt ville hon delta i skrattet, ett ljud som så gärna smittade. Men det kändes fel. Där fanns inget att skratta åt. Hon förblev stilla, stelt betraktande Nattens varelse med trötta ögon.

"Kanske är jag dum" svarade hon tyst när det isande skrattet dött ut. "Men även om jag är det" viskningen hade varit svår att uppfatta för någon som inte stod precis intill henne, men hon visste mycket väl att vampyren hörde. "så lever jag än." Och om hennes liv vore ett fullkomligt i dumhet vore hon redan död. Kanske var hon redan det. Där fanns en tankfullhet i hennes viskning, som vittnade om hur mycket hon egentligen sagt, utan att säga något. Nej, hon var inte dum. Korkad till och från, och utlämnad åt ett öde hon inte bett om, men inte dum. Då hade hon inte stått här.


Senast ändrad av Dimitrij den sön 16 jun 2013, 08:11, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   sön 10 feb 2013, 12:15

Vingarna och hornen var den resliga honan ett mäktigt utseende, och i blicken kunde Locura ana en gnutta av sig själv. Huvudet lades aningen på sned medan hennes gröna ögon letade över den andres gestalt. Sökte efter något som kunde antyda på vad de egentligen talade om. För hon var inte riktigt säker ännu, men hon ville veta.
Fascinerat såg hon hur vingarna fälldes in, lades mot kroppen. Hennes eget huvud rätades upp, fortsatte att granska den andre. En främling utan namn.
Leendet som alltjämt krökte de smala läpparna i det svarta ansiktet utstrålade en falsk känsla av trygghet. Men vampyrinnan visste att den bevingade skådade rakt igenom denna fasad som hon ständigt bar på, men vad spelade det för roll? Ännu ville hon inte döda den andre, ännu ville hon inte smaka dennes blod även om hon kunde känna värmen från dennes kropp och höra de lockade hjärtslagen som fanns i dennes bröstkorg.
Men inte ännu...
- Berätta.
Rösten var inte befallande på något vis, ändå kunde man höra att hon nästintill krävde det av den andre. Locura gillade visserligen lekar och spel, men en sak hon älskade än mer var att få som hon ville. Och just nu ville hon så gärna veta vad den andre gjorde på hennes slätt. I vampyrernas rike. Inte bara för att den Dödlige hade vandrat hit mot bättre vetande, utan även för att denne talade på ett sätt som sade vampyrinnan att det låg mer bakom historien än vad som kunde skådas.
En nyfikenhet hade vaknat inom henne. Hon ville veta mer, ville veta vad det var för mörka hemligheter som denna underliga varelse bar på.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   lör 16 feb 2013, 19:44

"Berätta". Det var ingen fråga, men Dimitrij svarade ändå inte omedelbart. Hon stod tyst med blicken vilande vid den mörka varelsen. Läpparna spändes tillfälligt i en tankfull min. Känslorna ville fortfarande spränga hennes lugna bubbla, men hon föste undan dem. Gömde dem i en tyst och avlägsen vrå av sitt medvetande. Hon kunde höra suset av sitt eget blod i öronen, av sina egna andetag.

"Vi är inte fullt så olika som man kan tro, du och jag..." rösten var en aning tankspridd, men tonen förvånansvärt lugn. "Vi finns, vi ser, vi hör, talar, jagar, äter... Ändå är vi olika." Hennes blick hade långsamt vandrat uppåt, men hon fäste den snabbt vid vampyren igen. Den blev intensiv, klamrade sig fast vid den mindre av de båda. "Jag har varit på jakt sedan jag öppnade ögonen i denna värld, men vad är det för mening nu? Vad är det jag jagar? Vad jagar du?" Hon höjde nacken något, funderade ett ögonblick innan hon fortsatte. "Locura, inte sant? Vad jagar någon av oss? Sanningen? Den troligaste av lögner?" Hon trodde sig minnas namnet på denna av nattens barn. Hon kunde de flesta av deras namn, hade lärt sig dem tidigt. Fått dem inbrända i hjärnans alla vrår. Ett leende hotade att tränga fram över hennes läppar, men hon höll det tillbaka med samma fundersamma min. Kanske höll hon på att bli galen. Kanske hade hon redan tappat förståndet, då hon stod kvar i vampyrens närhet. Hon sköt återigen undan känslorna som rann över tomrummets yta, som sprängde mot hennes lugna väggar. Hon hade inte tid till dumheter. Inte nu.

[Kanske känns lite rörigt, men har lite tankar bakom det som sägs XD
Dimi borde få möta Shiva igen! På tal om annat :'D]
Till överst på sidan Gå ner
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   ons 20 feb 2013, 04:57

Var de inte olika? Locura kunde inte hindra ljudet av ett svagt fnissade som undslapp henne. Och det var bara början. Ifall hon hade vetat vilket utläggning om de djupa tankarna som rörde sig i den Dödliges huvud som skulle komma hade hon tagit med sig något att mumsa på medan hon lyssnade. Detta var verkligen förstklassig underhållning, bättre kunde det inte bli.
- Ni Dödliga...
Tonfallet var mjukt. Det hördes klart att hon var road. Förstklassig underhållning... Det kunde inte bli bättre.
- Ni söker ständigt meningen med livet, försöker fylla eran tillvaro med mål av olika slag, saker ni kan uppnå för att känna er meningsfulla och behövda. Men vet du vad? Allting är bara en lögn, för när ni dör är det ingen som kommer att minnas er ändå. I slutändan betyder ni ändå ingenting.
Någonting sade henne att hennes ord inte skulle röra främlingen i ryggen. Det verkade som att den ståtliga honan hade varit med om en hel del, och även om denne på något sätt verkade svag fanns det en sida som viskade svagt att detta inte var en varg att utmana för mycket. Det var något som påverkade Locuras instinkter, talade om detta för henne. Och hon lyssnade på dem, för även om det bara rörde sig om en dödlig så kunde hon inte låta bli att vara lite mer vaksam än vanligt. Inte alla dödliga var patetiska. Inte alla dödliga gick att underskatta.
Precis som alla vampyrer inte var att överskatta heller. Vissa av dem vara bara för patetiska, en skam för hela släktet.
- Du säger att du är en jägare, jag säger att du försöker fylla ditt liv med någon sorts mening för att inte känna dig allt för patetisk och värdelös. Jag är ingen jägare, jag söker inget. Jag lever utan varken baktankar eller eftertankar, precis som det är menat att vara.
Vad hade det tagit åt henne, den svarta vampyrinnan som nu stod här och nästan predikade om sitt liv åt den Dödlige. Men det fanns mer hon ville veta, mer att ta reda på. Hon kunde inte låta denne gå. Och med ett svar från den bevingade kom fler frågor upp, vissa av dem gick inte ens att ignorera eller skjuta åt sidan. Och det var speciellt en som hade fastnat i Locuras huvud, en som gnagde och irriterade hennes sinnesfrid.

Under den stjärnklara himlen började en hunger växa inom den svarta, och ett väsande monster började vakna till liv. De gröna ögonen skiftade svagt till rött för ett kort ögonblick, innan de återtog sin giftiga färg. Stirrandes på den främmande Dödlige, vargen utan namn. Och det gnagde i hennes sinne, irriterade henne, retade henne. Orden låg på tungspetsen, huvvdet vickades svagt på sned. Granskande, undrande, sökande. Fortfarande en främling utan namn. Eller var det mer än så?

- Hur vet du vad jag heter?

[Jaaaaah, träffa Shiva <3 han har blivit lite smått störd sen senast de sågs, men han är fortfarande lika roande... Det borde gå att ordna :'D ]
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   ons 20 feb 2013, 11:16

Hon hade inte tid med dumheter. Ändå kunde hon inte hålla tillbaks det lätta skratt som trängde ur lungorna. Hon var inte det minsta road, egentligen. Hela situationen kändes ändå komisk på något vis. Hon borde vara död, för länge sedan, och ändå stod hon och småpratade med en av Dem. Om det ens kunde kallas småprat. En djup och oförståndig diskussion med en Nattens varelse. Hade någon berättat om detta för henne för några år sedan hade hon börjat tvivla på personens trovärdighet. Hon släppte inte vampyrens blick. När de grönas färg flimrade grep hon hastigt kraften, samlade värmen i sin kropp. Redo. Väntande.

"Du säger att du inte är någon jägare. Ändå är ditt" Hon tvekade, valde ord. "liv" Närmare kunde hon nog inte komma. "grundat i jakten. Vad vore livet utan jakt?" Hon log, och det syntes tydligt att det inte var en min hon ofta bar. Leendet tycktes malplacerat i hennes smala ansikte. "Du säger att du inte söker något. Men nu undrar du varför jag känner ditt namn. Söker du kanske mitt?" Minen svalnade på nytt och återgick till den sedvanliga masken av lugn. Hjärtat slog hårt i hennes bröst, vittnade om de känslor som rörde sig utanför tomrummet i hennes sinne.

"Jag söker ingen mening med livet. Ärligt talat tror jag inte att det finns någon. Kanske är vi här av slumpen, eller så spelar gudarna oss ett hemskt spratt kallat liv. Är det något jag söker så är det svar. De sannaste av lögner, för finns det verkligen en sanning?" Livet var en samling lögner, samlade i en ful damm med grumligt vatten. En patetisk damm där de alla simmade som förvirrade fiskar. Där fanns ingen mening, hur skulle det kunna finnas om de bara simmade i cirklar?


[Det.. blev nog lite virrigt det där. Jaja XD
Men! Då kan Shiva och Dimi vara lagom störda tillsammans :'D]
Till överst på sidan Gå ner
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   lör 23 feb 2013, 05:12

Vampyrinnan stod för några ögonblick stilla, bara såg på den andre med sin giftgröna blick. Och sedan, helt utan förvarning, brast hon ut i ett klingande skratt som flög fram över den öde slätten. Det var, och hade nog alltid varit, en av hennes egenskaper - Att alltid göra något som verkligen inte alls passade in i situationen. Nästan som om det var meningen att hela hon skulle vara malplacerad, precis som hon nästan alltid varit också under hela sitt liv. Även om dödlig hade hon inte hört hemma någonstans, och som vampyr hörde hon inte ens hemma i världen. Hon borde inte existera, borde aldrig ha existerat. Men hon gjorde det i alla fall, och ingen kunde få hennes existens att upphöra. Hennes liv skulle vara för evigt. Så varför inte göra det bästa av saken?
- Du talar i gåtor, främling.
Med mjuka rörelser satte sig den mörka ned. Svansen lades runt tassarna och nacken kröktes lätt så att nosen pekade aningen ned mot marken samtidigt som ögonen åter fästes på den bevingade varelsen.
Hon hade svårt att förstå den fulla innebörden i de ord som sades, precis som andra vanligtvis hade svårt att tolka henne. Och det roade henne, hela situationen vara bara så komisk utan att hon riktigt kunde säga varför. Någonstans inom henne ekade rösten. Döda den bara, strunta i allt, bara släck livets gnista. Men var fanns det roliga i det? Nej, varför skulle man neka underhållning innan maten ifall det fanns möjlighet att få det? Dessutom var blodtörsten inte så stark, inte så krävande och inte så påträngande. Det var inget måste att döda och suga i sig livet. Och hon ville se vars detta skulle leda. Vars detta skulle föra dem båda.
- Natten är vacker, låt inte dina underliga ordval förstöra den skönhet som finns runt omkring dig.
Ord utan mening och tanke, ord som endast kom ur hennes mun, ord som endast hon kunde förstå sig på. Sinnessjuk, galen, inte vid sina sinnens fulla bruk. Och leendet låg fortfarande på hennes läppar med en nästan hånande glans.

[Skumma inlägg... -.-
Hihi, jaaaa :'D De borde verkligen mötas. Men vette fan om Shiva har plats på sin tidslinje just nu. Jag skulle inte tro det, han har så mycket annat att göra, haha... Men snart får han nog plats ;p]
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   mån 25 feb 2013, 15:24

"Du talar i gåtor, främling."
Dimitrij valde att stå kvar när vampyren satte sig ner. Hon tänkte inte släppa mer på garden än vad hon redan gjort. Värmen brände i hennes bröst. Redo. "Livet är en gåta" svarade hon tyst och lyssnade sedan till Locuras fortsatta ord.

"Natten är vacker, låt inte dina underliga ordval förstöra den skönhet som finns runt omkring dig."
Hon kunde inte låta bli att le, eller snarare kröka på läpparna i en spänd grimas. Vacker? Den här platsen var allt annat än vacker. Hon kunde tycka himmelen hade sin charm, men även den tycktes ha förlorat sin skönhet med tiden. "En gång var kanske världen vacker." Grimasen fick en ironisk ton, innan hon åter kläddes i en lugnare min. Det ryckte dock fortfarande lätt i mungiporna, även om situationen inte var det minsta roande. "Säg mig, Locura. Är din värld vacker?" Okej, lite roande var det kanske. På ett märkligt, ironiskt vis.

Kanske lekte hon med döden. Men ärligt talat var hon redan död. Hon hade varit död länge.


[Kör vidare med "lite lustiga inlägg" vagnen :'D
Dimi har också lite full tidslinje, men när det blir plats hos dem båda! :'D]
Till överst på sidan Gå ner
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   sön 03 mar 2013, 04:58

- Min värld...
Orden dog ut, likaså leendet som prydde läpparna. Och med ens verkade något allvarligt komma över vampyrens ansikte, något outtalat som verkade bekymra henne. För visst var detta något utöver det vanliga, sällan väckte en Dödlig ett sådant intresse från hennes sida. Vanligtvis var de bara patetiska varelser som ändå skulle sluta som en måltid, det var sällan hon faktiskt fann dem intressanta även om hon ofta talade med dem. Men denne hornprydda flygare var verkligen speciell.
- Vad spelar det för roll om den är vacker eller inte? Det är ändå samma värld som du lever i. Som vi alla lever i.
Om man nu kunde säga att hon levde. För rent tekniskt sett så gjorde hon ju egentligen inte det, hennes inre organ fungerade inte även om kroppen fortfarande tilläts vandra omkring på jorden. Hon var ett gränsfall, så död man kunde bli utan att behöva möta Chaibos i hans underjordiska hålor.
De gröna ögonen glimmade till i en rödaktig nyans, men den var borta lika fort som den hade trätt fram.
- Vad vill du, egentligen?
Frågan kom ur tomma luften, helt oprovocerad och utan någon större mening. Men Locura ville veta, och hon började bli smått less på att vänta. Visst kunde denna konversationen föra dem framåt, men bara för att hon fann den Dödlige intressant betydde det inte att hon gillade denne. Och de hon inte gillade kunde irritera henne. Vilket kanske inte var det smartaste med tanke på vad hon var.

[Haha, åååååh <3 jag älskar dessa osammanhängade rollspel som inte leder någon vart men är så himla vackra just för att man inte förstår dem alls!]
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   sön 03 mar 2013, 10:58

"Hur kan vi veta om det är samma värld?" Meningen tycktes mer riktad till henne själv än främlingen, och hon kom snabbt på sig själv med att ha låtit blicken vandra. Hon fäste snabbt de grå på Locura.

"Vad vill du, egentligen?"
En tankfull rynka bildades för en sekund i Dimitrijs panna innan hon slätade ut ansiktet på nytt. Vad ville hon egentligen? Dö? Det fanns något lockande i tanken. Men hon ville inte dö här. Inte såhär. En plötslig skärpa letade sig in i hennes blick. Hämnd. Hon hade aldrig satt ord på känslan förut, men den blev med ens klar. Var det vad som drivit henne såhär långt? Var det vad som ännu styrde hennes steg? Var det vad som gnagde, som tärde och slet i henne när hon insåg att hon var svag? Patetisk. Meningslös. Hon kände elden bränna i bröstet, varmare än förut. Hon förundrades över att det inte lös genom huden. Även om hon visste att hon inte brann på insidan så kändes det fel att hon inte kunde se ljuset. Det ryckte i hennes ansikte, och när hon tillslut tog till orda hade den sällsamt lena rösten blivit sträv.

"Han." I en annan situation hade ordet inte varit något svar på frågan som ställts. Men då smutsblodet febrilt försökte hålla den tryckande känslan tillbaka formligen lös föraktet ur hennes ögon. Med en kraftansträngning bet hon samman käkarna och slöt på nytt tomrummet runtom sig själv. Tankar och känslor tvingades brutalt åt sidan, gömdes utanför mörka väggar. Hon drog ett djupt andetag och insåg med ens hur hårt hennes hjärta slog. Av besvikelse. Av ilska. Hon var arg. Arg på sig själv för att hon inte kunnat göra något. För att hon var svag, otillräcklig, patetisk. Arg för att hon blivit lämnad kvar i den här världen. Hopplös. Ensam i en ful värld.

[Hon har för många undertryckta känslor... Hon menar Demetrius, om det inte var uppenbart. Vet inte om Locura förstår det dock :'D
Tycker också om sådana här lagom lustiga roll <3 Försöker förstå, men fattar inte riktigt hälften. Tur att karaktärerna har ett eget liv och sköter det hela åt en :'D]
Till överst på sidan Gå ner
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   mån 04 mar 2013, 05:02

Ja, hur kunde de veta det? En fråga som aldrig skulle få ett svar, för inte var det säkert att det var samma värld det rörde sig om. Inte var det säkert att det var samma universum. Men vad var det då egentligen som skiljde dem åt? För sanningen var den att de stod här, öga mot öga, och förde en konversation som var ytterst verklig.
Men visst var det föga förvånande att en sådan fråga kom från en Dödlig. Deh hade alltid haft, och skulle säkerligen alltid ha, sina frågor om existens och meningen med livet. Saker som man egentligen inte skulle fundera över, för hur man än vände och vred på det hela så rörde det sig om saker man aldrig kunde bli klok på. Då var det bättre att bara leva, precis som det var tänkt att de skulle göra. Leva tills de dog.
Det korta fnittrande lätet som lämnade vampyrinnan flöt ut i natten med ett klingande, vackert tonfall för att sedan dö ut i mörkret.

- Han.
Fnittret upphörde, öronen spetsades. Blicken som i den roade stunden hade flackat ned mot marken vändes åter mot den hornprydda vargen och det var med en glödande blick i de gröna ögonen som Locura såg mot denne.
Vad menades med detta?
- Dina känslor... Jag hör hur ditt hjärta slår fortare än vad det borde, hur blodet susar fram i dina ådrar, hur dina andetag förändras. Något säger mig att det inte är en kärlekshistoria det handlar om.
Leendet var inte kvar, det låg ett allvar över den svartas ansikte som få hade skådat. Hon anade att de närmade sig det svaret hon sökte från den Dödlige, och nu gällde det att spela sina kort rätt. För om hon gjorde det så skulle hon få veta, då skulle den andre berätta. För uppenbarligen rörde sig dennes mening med att befinna sig på slätten om en annan varelse. En mystisk "Han". Och vad letade man efter på Azhekaslätten? Jo, vampyrer. Och något sade Locura att den andre bar på information som hon själv ville åt och kunde ha nytta av.
- Vem är denne... Han?

[Tycker så synd om Dimi, hon har det fan inte lätt. Men hon är en kämpe, jag skulle då aldrig överleva möten med så många vampyrer som hon har gjort vid det här laget, haha! ;D
Ja, vissa saker som karaktärerna är med om är omöjliga för mig att förstå, även om det är jag som skriver ner dem xD lite stört egentligen...]
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   mån 04 mar 2013, 08:18

Frustrationen slog mot hennes lugna fasader, hotade att riva murarna och spränga in i sinnets alla vrår. Hopplösheten ville fälla henne till marken, men smutsblodet stod fast som en fura. Hon ville skratta, ett tunt och allt annat än roat skratt. Men hon lät inte ett ljud komma ur munnen. Det ryckte på nytt i ansiktet när hon åter koncentrerade sig på att hålla lugnet, men mer än så visade hon inte den inre kamp hon förde utåt. Fast hon visste att vampyren kände hennes känslor, i formen av hjärtslag. Puls. Värme. Andetag. De förbannade blinkningarna. Blod och förbannad aska. Blod. Och. Förbannad. Aska! Med skälvande lugn och en aning spänd röst mötte hon Locuras plötsliga allvar.

"Jag kan inte lita på dig." Hon nästan viskade fram orden, men hon visste mycket väl att vampyren hörde. Monstren hörde allt. Hon kände orden på tungan, ville säga något men vågade inte. Svag. Hur kunde hon veta att denna Locura inte skulle slita halsen av henne så snart hon nämnde vad hon själv var. Så snart hon ens antydde något åt det hållet. Hur kunde hon veta ifall den här vampyren skulle riva hennes hjärta ur kroppen även om hon inte sade något. Hon var död. Så himla död.

Död vad hon än gjorde. Vad hon än sade.


Det spelade ingen roll.


Inget spelade någon roll. Och hennes kropp skalv av ansträngningen att inte falla ihop i en hopplös hög. Utsatt. Svag. Hon kunde lika gärna skrika åt nattens barn att avsluta det. Det var ändå över. Men det fick inte vara över. Inte än. Inte här. Inte såhär. Hon drog ett nytt, djupt andetag. Två. Lugnade långsamt ned sig. Sköt åter undan känslorna.


[Jag hade inte överlevt hennes barndom XD]
Till överst på sidan Gå ner
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   mån 13 maj 2013, 11:01

Orden som kom ur den andres mun bröt den ödsliga tystnaden som natten bar på. Och medan hon lyssnade till den andres ord, då monstret inom henne spann i en narcissistisk ton, kom hon på sig själv med att sakna ljudet av sin egen röst.

Såklart inte.

Det var åtminstone det hon ville svara. Men det var kanske inte det smartaste hon kunde säga i detta läge, åtminstone inte om hon ville ha svar på sin fråga. Hon undrade, men honn var inte säker.
- Kanske inte, men vad spelar det för roll ifall du säger det eller inte?
Då tankarna för några ögonblick drog henne till ett annat ställe kunde hon inte låta bli att börja småle för sig själv. Utan att bry sig om att den bevingade kunde se det klart och tydligt.
- Har du något att förlora på det?

[Haha, sorry för kort... Men NU har du fått svar 8DDD]
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   ons 15 maj 2013, 16:04

[Svar <3]

Hon kunde inte hindra skrattet som bubblade fram ur hennes strupe. Ironiskt och hest. Ett sorgligt skratt som inte hörde hemma i situationen. Eller kanske gjorde det det. Hela situationen var fel. Skev. Hon talade med de döda. Lik. Monster som borde slutat vandra för länge sedan. Som kunde släcka hennes livsglöd i ett hjärtslag. Hon svävade i sitt tomrum med de blandade känslorna precis utom synhåll. Utom hörhåll. Rädsla som försökte tränga sig på. Sorg. Panik. Hon hade låst dem ute, men kunde inte låta bli att skratta.

"Jag kan inte lita på någon." Rösten var kvävd och ironisk. Hon kämpade för att dämpa skrattet, krökte nacken så att nosen pekade mot marken och drog ett djupt andetag. När hon andades ut bildades en tunn slöja av rök om hennes läppar som snabbt försvann. Hennes andedräkt var varm och hon kände hur kraften slet i henne. Hon höjde ansiktet på nytt och mötte vampyrens blick. "Jag har inget mer att förlora." Hon hade redan förlorat allt. Livet. Det långsmala ansiktet kläddes åter i lugnt allvar. "Och jag tror inte att du behöver fråga vem Han är." Hon förvånades nästan över hur lugn hennes egen röst lät. Vampyren visste. Det borde de alla göra.

[Fick gå igenom vad som hänt i de senaste inläggen för att komma ihåg XD Har hänt så mycket efter detta XD]
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   tor 04 jul 2013, 09:16

Off:

Jag tycker om det här rollet, och skulle väl egentligen vilja se vart det tar vägen. Men jag då det utspelar sig så "långt bak i tiden" och har legat still i snart två månader så undrar jag; Ska vi avsluta?

Vi kan kanske diskutera fram hur detta kan ha fortskridit via pm eller någon chatt? Jag vill inte stressa eller tvinga fram ett svar, så det är kanske bättre att det avslutas, så kan de träffas igen en annan gång, när du har tid/lust/ork C:

Fridens liljor <3


Edit (8/7-13)
Om du vill fortsätta det här rollet så säg till. Tills vidare ser jag det som avslutat.
Till överst på sidan Gå ner
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   tor 03 okt 2013, 08:40

Han.

Betoningen som den andre gav ordet fick Locuras öron att rycka. Den skarpa blicken som alltjämt hölls fäst på den bevingade glimmade till då ögonen för några ögonblick antog en mörkt röd nyans, innan den illgröna färgen åter tog över. Och trots att hon inte rörde en min i ansiktet kunde man tydligt se att något klickade till i den sinnessjuka vampyrens huvud.
Det fanns bara en, kunde inte vara någon annan. Det fanns ingen tvekan om saken, Locura kände igen det. Talade på samma sätt då hon själv prata om Honom. Den vackra, den magnifika, den enda.
- Ja, visst...
Hon blinkade en gång, två gånger. Munnen öppnades svagt som om hon skulle säga något mer, men inga ord kom och hon stängde den igen. Stirrade, men det var oklart om hon verkligen såg Dimitrij eller om hon såg rakt igenom denne mot den mörka bakgrunden.
Hade hon haft hjärtslag skulle de ha ökat.

Tungan sökte sig fram, blötte de mörka läpparna. Blicken kom tillbaka till verkligheten, det var nu klart att hon såg på Dimitrij. Och ett roat flin sökte sig över hennes läppar.
- Vitben, såklart. Jag vet vem du talar om. Fast kanske du känner honom under ett annat namn. Demetrius, så kallar han sig, ja. Skaparen, den store... Självklart vet jag vem det är.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   tis 08 okt 2013, 19:22

För en kort stund verkade den mörkas blick försvinna långt bort. Dimitrij höll varligt kvar sin uppmärksamhet vid den andra. Hon drog djupa, långsamma andetag i hopp om att stärka tomrummet och den hinna lugn hon lyckats klä sig i. Trots det lyckades hon inte lugna sitt hjärta. Inte mycket.

Med ens var det något som skiftade i monstrets blick. Dimitrij kände hur Locura inte längre såg bortom, utan fokuserade sina gröna rakt på henne. Den mörka fuktade läpparna och talade. Hennes ord fick ett illamående att gro i Dimitrij. Vampyren äcklade henne.
    "Han bär många namn." Hon överraskades fortfarande över hur lugn hennes egen röst lät och kände sig för ett ögonblick stolt över det. Demetrius gick inte enbart under många namn. Hon insåg plötsligt hur mycket kunskap Han borde bära. Hur många år hade han egentligen sett? Hur många generationers historier bar Han på? Hur mångas liv och hur mångas död? Hon hade hört berättat om honom, hans slavar och döden han spred. Berättelser som länge vandrat i familjen om de tider då de jagat vampyrer i hundratal. Då de nyfödda av Nattens barn var så många att inte hälften av dem visste vad de själva var. Hur mångas liv hade Han förgjort?
    "Dimitrij", fortsatte hon efter en paus. Vad var ett namn, egentligen? Hon mindes Locuras namn efter en av jakterna. Efter sådant som berättats i flocken. Men den mörka hade inte vetat vem hon var. Självklart. Nu hade hon ett namn, en nästan komisk anspelning på Anfaderns. Kanske skulle det väcka minnen av flocken. Bevisa att de levde. Att hon levde. De levde i henne och hon skulle hämnas dem. Den tunna slöjan av rök som slingrade mellan hennes tänder vittnade om hur varm hennes andedräkt var. Hon tänkte nästan inte på kraften längre, men kände dess konstanta närvaro. Om hon kom... När hon kom härifrån skulle hon söka upp honom. Roten till sjukdomen, pestens ursprung.

[Kikade igenom rollet och kom på att Dimitrij nog fortfarande inte hade presenterat sig själv... Så sjukt skumt att skriva som Dimi som hon är i detta rollet. Dumfan är vad hon är... var...]


Senast ändrad av Dimitrij den lör 26 okt 2013, 12:39, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Locura
Vampyr
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   tis 22 okt 2013, 11:21

Vampyrens mun öppnades och ett väsande andetag drogs ner i den stillsamma lungorna, förbi all den döda vävnaden som fanns inom hennes kropp.
Ja, död...
Det var det hon var. För alla de som känt henne, för alla de som mindes henne. För hela den världen som levde. För gryningen, för dagen, för solljuset. Hon var inte längre välkommen. Men hon levde, det skulle hon alltid göra. Förevigt. Hon var oslagbar, ingenting kunde få henne att vika sig. Hon skulle vara med dem, följa dem i skuggorna, till tidens ände. Och det var den tanken som gjorde det värt. Hon behövde dem inte, hon behövde endast sig själv. Hon var en överlevare. Överlevare...
De gröna ögonen skiftade än en gång till rött, och sedan tillbaka igen. Det var med en viskande röst som hon återigen talade.
- Du tillhör Honom.
Namnet som den andre sade påminde henne allt för mycket om Demetrius, det fanns ingen tvekan om saken. Locura visste inte hur eller varför, men den andre hade vetskap om saker som ingen dödlig borde veta om. Och sedan var det något med den andre, något som bara sade henne att det var så. Det här var inte hennes byte, inte hennes offer. Hon tillhörde redan någon annan.
- Du är inte min att göra anspråk på. Du tillhör redan Honom.
Hon stod för några ögonblick stilla, tog sedan sakta ett steg bakåt och vek undan med blicken. Vad var detta? Hon kände sig förvirrad, förundrad. Tillhörde denna varg ännu ett av alla de spel som Vitben ägnade sig åt, eller fanns det något mer bakom fasaden? Det var omöjligt att avgöra. Och frågan var om hon ens borde leta vidare i det hela.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   lör 26 okt 2013, 12:38

Monstrets ord fick Dimitrij att ofrivilligt rycka till. De grå ögonen hårdnade. Det ryckte omärkligt i hennes läpp. Locura backade ett steg och vek undan blicken. Tillhörde Honom? Tillhörde Honom? Hon tillhörde ingen! Ilskan bubblade genom rädslan och fyllde hennes kropp. Hon hade tillhört flocken. Jakten var hennes mål. Hon tillhörde ingen längre. INGEN.
    "Vad menar du." Hon bet av vart ord så hårt att det inte längre lät som en fråga. Rösten var låg och ansträngd till den grad att hon nästan väste. Hon spände käkarna tills det gjorde ont. Drog djupa, tydliga andetag.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Smashing you to the ground   

Till överst på sidan Gå ner
 
Smashing you to the ground
Till överst på sidan 
Sida 1 av 2Gå till sida : 1, 2  Nästa

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Azhekaslätten-
Hoppa till: